Category

Historia

Väst­gö­tars vre­de skall drab­ba dem som ska­dar deras berg

By Geologi, Historia, Nyheter, Vårt område

Som en del av det svens­ka kärn­bräns­le­pro­gram­met utvann man mel­lan 1965 och 1969 uran ur alun­skif­fern vid Ran­stad, mel­lan Sköv­de och Fal­kö­ping. Gru­van kal­la­des Ran­stads­ver­ket och man hade här en uran­halt på tre gram uran/ton alunskiffer.

Det var dock all­de­les för låga hal­ter för att gru­van skul­le vara fort­satt lön­sam i slu­tet av 60-talet och verk­sam­he­ten avslu­ta­des där­för. Under de fyra år gru­van var i drift fick man ut unge­fär 250 ton uran från 1 500 000 ton berg. Under 1970-talet gjor­des någ­ra för­sök att åter­upp­ta drif­ten, men efter pro­tes­ter från lokal­be­folk­ning­en blev det ald­rig rea­li­tet. Geo­log Tor­björn Pers­son från Fal­kö­ping skri­ver om uran­bryt­ning och mot­stån­det mot det.

 

Ran­stad­ver­ken innan silon revs. Foto: Harald Karlsson

Pla­tå­ber­gen har inte bara erbju­dit kvarn­ste­nar och kalk­sten till för­sälj­ning. Under efter­krigs­ti­den väx­te det fram ett nytt och mer omfat­tan­de indu­stri­in­tres­se för pla­tå­ber­gen — ett för värl­den föga håll­bart. Atom­bom­ben som slut­punkt för and­ra världs­kri­get inspi­re­ra­de riks­po­li­ti­ken till långt­gå­en­de pla­ner för utveck­lan­det av en svensk atom­bomb­sar­se­nal. Intres­se­ra­de blic­kar rik­ta­des åter­i­gen mot de väst­göts­ka pla­tå­ber­gen och den uran­ri­ka alunskiffern.

Under kalk­ste­nen i alun­skif­fers övre del vilar en av Euro­pas störs­ta men täm­li­gen utspäd­da före­koms­ter av uran. Ett inhemskt uran utgjor­de en för­ut­sätt­ning för de fram­väx­an­de säker­hets­po­li­tis­ka intres­se­na för en svensk atom­bomb som natur­ligt nog var stark under kal­la kri­gets dagar. Ett riks­in­tres­se ini­ti­e­rat av riks­po­li­tik och för­svar. Atom­boms­pla­ner­na kom gans­ka snart på skam. Intres­set för ura­net väx­er sig trots det­ta star­ka­re i och med fram­väx­ten av civil kärn­krafts­tek­niks behov av uran. Stark riks­po­li­tisk vil­ja och väl­mo­ti­ve­ra­de eko­no­mis­ka intres­sen med­för­de star­ten av pro­spek­te­ring 1955. Snart påbör­jas prov­bryt­ning av uran vid Ran­stad vid Bil­ling­ens fot.

De geo­lo­gis­ka för­un­der­sök­ning­ar­na och ett stort antal prov­borr­ning­ar bidrog till än mer detaljkun­skap om pla­tå­ber­gens upp­bygg­nad och egen­ska­per. Data som sam­la­des in och sam­man­ställ­des av Sve­ri­ges Geo­lo­gis­ka under­sök­ning, SGU.

Bryt­ning­en vid Ran­stad­ver­ket före­togs i gruv­gång­ar under Bil­ling­en men även genom dag­brott i ver­kets när­het. Dimen­sio­nen av verk­sam­he­ten antog stör­re for­mat än de kalk­brott som sedan tidi­ga­re öpp­nats upp i land­ska­pet och den dit­tills före­kom­man­de bryt­ning som det fun­nits lokal accep­tans för. Den nya verk­sam­he­ten inne­bar ock­så på sto­ra mäng­der gif­ti­ga slagg­vo­ly­mer som mås­te tas om hand för att inte läc­ka ut i den för natur­vår­den vik­ti­ga Horn­bor­ga­sjön. En Horn­bor­ga­sjö som var före­mål för en kost­sam och unik restaurering.

Prov­bryt­ning­en och inte minst poten­ti­ellt myc­ket omfat­tan­de pla­ner på dag­brott fick orga­ni­sa­tio­ner som till exem­pel LRF, Natur­vårds­folk, hem­bygds­för­e­ning­ar och samt­li­ga inblan­da­de kom­mu­ner att bör­ja ifrå­ga­sät­ta uran­bryt­ning­en. En unikt folk­lig för­ank­ring såg pla­tå­bergs­land­ska­pets till­gång­ar i form av natur och kul­tur och jord­bruksnä­ring nu akut hotat av sta­ten och inter­na­tio­nel­la gruv­bo­lags intressen.

Till­sam­mans argu­men­te­ra­de man för ett stopp för uran­bryt­ning­en. Den loka­la kun­ska­pen och enga­ge­mang­et för ber­gen som håll­bart för­val­tats av gene­ra­tio­ner väx­te på ett påtag­ligt sätt. Det loka­la enga­ge­mang­et och enig­he­ten var av avgö­ran­de bety­del­se. Men inte till­räck­lig. Till sin hjälp hade man ock­så den svens­ke nobel­pris­ta­ga­ren och kärn­fy­si­kern Han­nes Alfvén. Hans syn på kopp­ling­en mel­lan mili­tär använd­ning och civil kärn­kraft gjor­de honom till en hän­gi­ven och i ämnet myc­ket kun­nig alli­e­rad till det loka­la motståndet.

Som kul­men på pro­tes­ter­na arran­ge­ra­de de loka­la för­e­ning­ar­na en vec­ka 1976 fylld av före­drag, natur­vand­ring­ar och pro­tes­ter kal­lat “Väst­gö­ta­ber­gens dag”. Pro­teströ­rel­sen hade i sak givet­vis stöd i det kärn­krafts­mot­stånd som bör­ja­de växa fram på riks­ni­vå. Ran­stads­mot­stån­det utgjor­de emel­ler­tid en själv­stän­dig lokal rörel­se sprung­en ur lokalt enga­ge­mang och kunskap.

Väst­gö­ta­ber­gens dag avslu­ta­des i ett väl­be­sökt pro­test­mö­te vid Häggum, Ran­stad med bla loka­la kom­mun­po­li­ti­ker och Han­nes Alfvén som tala­re. Där res­tes ock­så en min­nes­sten med texten:

“FÖR­ÖD­EL­SE HOTA­DE BIL­LING­EN, BOR­GUN­DA­BER­GET, GERUMS­BER­GET, TOVA­BER­GET,  GIS­SE­BER­GET, MYGG­BER­GET, MÖS­SE­BERG, PLAN­TA­BER­GET, VARVS­BER­GET OCH ÅLLE­BERG. VÄST­GÖ­TAR VIL­LI­GA ATT VÄR­NA SIN BYGD SAM­LA­DES 1 MAJ 1976 I HÄGGUM. STE­NEN SKALL MIN­NA OM ATT VÄST­GÖ­TARS VRE­DE DRAB­BAR DEM SOM SKA­DAR DERAS BERG.”

Ste­nen i Häggum. Foto: Sofia Hultman

Väst­gö­tars vre­de skall drab­ba dem som ska­dar deras berg! Det fick ver­balt sam­man­fat­ta vil­jan att beva­ra natur- och kul­tur­land­ska­pet samt en uråld­rig men sam­ti­digt levan­de jordbruksbygd.

På grund av ett sjun­kan­de världs­mark­nads­pris fick det även allt fler eko­no­mer att med kri­tis­ka ögon grans­ka pro­jek­tet som så små­ning­om lades ner.

Den 31 okto­ber 1991 spräng­des Ran­stad­ver­kets hjär­ta och silo. Det sat­te punkt för ett cir­ka 30 år långt indu­stri­pro­jekt och sam­ti­digt dröm­men om både atom­va­pen och inhemsk uran­för­sörj­ning av de svens­ka kärn­kraft­ver­ken. Pla­ner som om de satts i ver­ket i full ska­la hade tagit cir­ka en kvadrat­kilo­me­ter av natur- och kul­tur­land­ska­pet per år i anspråk. Lokal­po­li­ti­ker var ena­de om att det inte var så man tänkt för­val­ta land­ska­pet. Tan­kar på ännu icke upp­fun­na ter­mer som tex “eko­system­tjäns­ter” bör­ja­de ta form. Pla­tå­ber­gen skul­le bru­kas utan att för­bru­kas. En ny indu­stri­gren utö­ver annan håll­bar indust­ri­ell verk­sam­het och jord­bruk gav nya merin­koms­ter — ögo­nen föll på en begyn­nan­de turist­in­du­stri. En före­te­el­se som är svår att outsour­ca och som erbju­der allt fler loka­la arbetstillfällen.

 

Text: Tor­björn Pers­son, geo­log bosatt i Falköping