Platåbergens geologi

Visste du att de äldsta bergarterna vi hittar i Platåbergens Geopark bildades för 1700 miljoner år sedan? Det är så ofantligt långa tidsperspektiv i förhållande till mänsklighetens historia att vi knappt kan förstå det… De äldsta bergarterna bildades innan det fanns avancerat liv på jorden – ingen jordmån, inga träd, inga djur. Därför utsattes de för stora påfrestningar från väder och vind och nedisningar, och slipades för 600 miljoner år sedan ner till en helt platt yta – peneplanet. När du går på peneplanet, färdas du tillbaka i tiden – till planeten jorden som den såg ut innan livet.

Urberget

Platåbergen i Västergötland ligger ovanpå urberget, en del av jordskorpan som bildades redan för cirka 1,7 till 1,65 miljarder år sedan. Då möttes två plattkanter och varmt, smält berg (magma) trängde fram från jordens inre och bildade den första berggrunden i Platåbergens Geopark – bestående av bergarten granit. Men den långa och våldsamma historien som den graniten varit med om sedan dess har gjort att bergarterna delvis omvandlats till gnejser. Man brukar säga att gnejserna är förskiffrade och ådrade, på grund av det utseende de har.

Vissa graniter i geoparken skiljer sig från de 1,7 miljarder år gamla förskiffrade och ådrade gnejserna som utgör den äldsta berggrunden. Dessa yngre bergarter bildades för cirka 1,3 miljarder år sedan då magma trängde fram i den äldre berggrunden och stelnade på stort djup. De har inte varit med om alla de händelser som drabbat den äldre berggrunden. Därför ser de mindre deformerade ut, de är alltså inte lika omvandlade eftersom de inte fanns där när den äldre berggrunden ombildades till de ådrade gnejser vi ser idag. Den förskiffring som man ändå kan se i bergarterna fick de i samband med en kontinentkrock med Nordamerika för cirka 1 miljard år sedan.

Mylonitzonen

På grund av jordskorpans rörelse har kontinenter flera gånger krockat och glidit isär i det område som idag är Västergötland. Det är stora processer som påverkat landskapet och bergarterna som finns där. Den händelse som starkt påverkade geoparkens äldsta berggrund var krocken med den Nordamerikanska-Grönländska plattan för omkring 1 miljard år sedan. Berggrunden sköts då upp från nuvarande väster mot öster i stora sjok så att jordskorpans tjocklek i stort sett fördubblades i öster. På grund av tyngden från den överskjutande delen trycktes de underliggande delarna av jordskorpan ner till stora djup i jordens inre, där de värmdes upp och omvandlades. Rörelsen skedde bland annat längs den så kallade mylonitzonen, ett område som kan följas i nord-sydlig riktning genom geoparken.

Då berggrunden sköts ihop bildades en hög bergskedja. När plattorna sedan började röra sig i motsatt riktning för omkring 970 miljoner år sedan kollapsade bergskedjan. Då gled den överskjutna berggrunden tillbaka västerut längs bland annat mylonitzonen och jordskorpan som varit nedtyngd reste sig, vittrade ner och återtog så småningom sin normala tjocklek. Därför har den yta vi idag vandrar på i geoparken en gång legat på många kilometers djup. De sediment som bildades från den nedvittrade bergskedjan, då den reste sig efter sin tyngd av överskjutna bergarter, återfinns idag endast som spridda förekomster långt utanför geoparkens område.

Peneplanet

För drygt 600 miljoner år sedan inträffade en global nedkylning av jordytan med stora nedisningar till följd. Det följdes av ett klimat som gynnade kraftig vittring och erosion av berggrunden. Landskapet eroderades till en jämn yta och stora flacka områden bildades – något vi idag kallar peneplan. Peneplanet i geoparken har fått namnet ”det sub-kambriska peneplanet”, eftersom det bildades före den kambriska tidsperioden och finns därför under de kambriska, sedimentära bergarterna i platåbergen. Peneplanet bildades över stora delar av Sverige och vi ser denna gamla urbergsyta på flera platser i geoparken. Det som idag kallas Västgötaslätten utgörs egentligen av denna nervittrade urbergsyta.

I Platåbergens geopark kan Mylonitzonen (MZ) följas från Järpås i söder till Kållandsö i norr där den försvinner ut i Vänern.

Peneplanet vid Nordkroken – Ett av Sveriges äldsta landskap

Peneplanet vid Nordkroken sett från ovan vid den västra bergkanten på Halleberg.

För 500 miljoner år sedan befann sig vår kontinent söder om ekvatorn. Här, i en tropisk miljö, avlagrades det sediment på botten – sand, kalk, lera. Dessa blev sedan till sten och platåberg! De mjuka sedimentära bergarterna har bevarats tack vara en skyddande hätta av den hårdare bergarten diabas.

Platåbergen i Västergötland visar upp en lagerföljd med bergarter som berättar om den geologiska eran Paleozoikum (från 541 miljoner år sedan till 251 miljoner år sedan). Bergarterna här vittnar om flera stora geologiska processer som är viktiga för att förstå jordens utveckling. Man hittar t.ex. både fossil från numera utdöda djur och några av världens äldsta fynd av meteoriter i platåbergen.

Den superkontinent som bildats redan för 1 miljard år sedan, som inte bara omfattades av Nordeuropa och Nordamerika, sprack för cirka 600 miljoner år sedan åter upp. Ett hav som kallades Iapetushavet öppnades mellan Nordamerikanska kontinenten och Nordeuropa. I havet avlagrades det sandpartiklar och kalkrika sediment. Det var rikt på vattenlevande organismer, något vi idag ser spår efter som fossil i platåbergens lager.

Då avståndet ökade mellan Nordamerika och Nordeuropa vidgades havet. Lerpartiklar avlagrades då ovanpå sanden tillsammans med rester efter döda organismer. Sandpartiklarma blev senare till sandsten, och leran som avsattes på havsbotten gav senare upphov till den bergart vi kallar för alunskiffer.

Under tidsperioden Ordovicium avstannade havsbottenspridningen och Nordamerika och Nordeuropa började åter närma sig varandra. I Iapetushavet avsattes då stora mängder kalkrika sediment som så småningom skulle bli till kalksten. Det är denna kalksten som brutits i bl.a. Hällekis kalkbrott och som fått namnet Ortocerkalksten.

Då den Nordeuropeiska plattan rörde sig närmare ekvatorn fortsatte Iapetushavet att krympa och i slutet av Silurperioden för drygt 400 miljoner år sedan kolliderade Nordamerika med Nordeuropa. Det var då vår fjällkedja, Kaledoniderna, bildades. Resterna av sediment från detta krympande hav finns bevarade i form av mörka skiffrar som ett översta sedimentlager, bland annat Kinnekulle.

Under slutet av Karbonperioden för mer än 300 miljoner år sedan rämnade jordskorpan i Osloområdet och en omfattande vulkanisk aktivitet tog sin början. Denna kom att pågå i några 10-tals miljoner år. Vulkanismen gjorde sig till känna även i Västsverige. Inne i de tjocka sedimentlagren som då täckte geoparken trängde mörk magma fram, rik på järn och magnesium. När magman nådde den övre delen av jordskorpan kilade den in längs de horisontella sedimentlagren och stelnade till gångar av bergarten diabas. De relativt mjuka sedimentbergarterna som då täckte diabaserna eroderades därefter snabbt ner och återfinns idag bland annat i Östersjön. På så sätt exponerades de hårda diabastäcken vi idag kan se överst på platåbergen.

Här är en ramsa för att komma ihåg lagerföljden på bergen? ”USA KLockan Tre” står för Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp (diabas).

När magman nådde den övre delen av jordskorpan kilade den in längs de horisontella sedimentlagren och stelnade till gångar av bergarten diabas.

De västgötska platåbergen har delvis eroderats ner till sin nuvarande form under flera nedisningar som skett sedan bergen bildades. Dagens landskap kännetecknas till stor del av landskapsformer skapade under senaste istiden, som började för 115 000 år sedan. När isen var som tjockast täcktes geoparksområdet av ett ungefär 3,5 kilometer tjockt istäcke. När klimatet blev varmare för omkring 20 000 år sedan började isen dra sig tillbaka norrut (efter att ha nått så långt söderut som trakten kring Berlin) och Sverige blev gradvis isfritt.

Under isavsmältningen inträffade flera relativt dramatiska händelser i geoparkens område. En enorm smältvattensjö – den Baltiska issjön – tappades två gånger ut i Västerhavet genom en passage precis norr om Billingen. Däremellan gjorde en plötslig nedkylning av klimatet i över 1000 år att isen växte igen.

Den första tappningen skedde i samband med att isen drog sig tillbaka så att det bildades en passage strax norr om Billingen där den Baltiska issjön, en isdämd sjö som låg ungefär där nuvarande Östersjön ligger idag tappades under dramatiska former.

Strax efter första tappningen blir klimatet åter kallare återgick till de kalla förhållanden som fanns under istiden. På bara några år slog det om från varmt till kallt. Den här perioden kallas Yngre Dryas (cirka 12 800 till 11 600 år sedan). De kalla förhållandena orsakade en tillväxt av isen, och iskanten flyttade sig återigen söderut i geoparkens område. Stora mängder morän, i form av block och sten, avlagrades då framför iskanten och skapade Hindens rev och Hjortens udde, en del av det som kallas den Mellansvenska randzonen. Även Råda ås, Skararyggen genom Vallebygden och flera andra åsar är en del av randzonen.

Nästa stora händelse var den andra plötsliga tappningen av Baltiska issjön som skedde när isen efter Yngre Dryas åter började smälta. Då drog iskanten sig tillbaka igen till norra änden av Billingen. I en plötslig, katastrofal händelse för ungefär 11700 år sedan bröt smältvattnet från issjön igenom iskanten och forsade ut över slättlandskapet i en enorm flodvåg. Baltiska issjön som innehöll stora mängder smältvatten hade växt i storlek allt eftersom iskanten flyttade norrut. Vattnet dränerades västerut till Nordatlanten eftersom sjön låg 25 meter högre än dåtidens havsnivå. Man har beräknat att 7500 km³ vatten rann genom landskapet! Det tog uppemot ett år för allt vatten att rinna ut från Baltiska issjön tills vattennivån var på samma höjd som havsnivån och ett sammanhängande hav bildades – Yoldiahavet.

Den geologiska historien i geoparken avspeglas också i jordarternas sammansättning. Områden i norr och nordväst som legat under havsytan domineras av lera och andra finkorniga jordarter medan områden i sydost består av morän där bland annat eroderat berg från platåbergens skiffrar bidragit till en bördig jordmån. Några platser där kalkstensberggrunden utgör underlag är jordtäcket mycket tunt. Där blir odlingsförhållandena extrema och utgör ett alvar av samma typ som på Öland.