Som en del av det svenska kärnbränsleprogrammet utvann man mellan 1965 och 1969 uran ur alunskiffern vid Ranstad, mellan Skövde och Falköping. Gruvan kallades Ranstadsverket och man hade här en uranhalt på tre gram uran/ton alunskiffer.

Det var dock alldeles för låga halter för att gruvan skulle vara fortsatt lönsam i slutet av 60-talet och verksamheten avslutades därför. Under de fyra år gruvan var i drift fick man ut ungefär 250 ton uran från 1 500 000 ton berg. Under 1970-talet gjordes några försök att återuppta driften, men efter protester från lokalbefolkningen blev det aldrig realitet. Geolog Torbjörn Persson från Falköping skriver om uranbrytning och motståndet mot det.

 

Ranstadverken innan silon revs. Foto: Harald Karlsson

Platåbergen har inte bara erbjudit kvarnstenar och kalksten till försäljning. Under efterkrigstiden växte det fram ett nytt och mer omfattande industriintresse för platåbergen – ett för världen föga hållbart. Atombomben som slutpunkt för andra världskriget inspirerade rikspolitiken till långtgående planer för utvecklandet av en svensk atombombsarsenal. Intresserade blickar riktades återigen mot de västgötska platåbergen och den uranrika alunskiffern.

Under kalkstenen i alunskiffers övre del vilar en av Europas största men tämligen utspädda förekomster av uran. Ett inhemskt uran utgjorde en förutsättning för de framväxande säkerhetspolitiska intressena för en svensk atombomb som naturligt nog var stark under kalla krigets dagar. Ett riksintresse initierat av rikspolitik och försvar. Atombomsplanerna kom ganska snart på skam. Intresset för uranet växer sig trots detta starkare i och med framväxten av civil kärnkraftstekniks behov av uran. Stark rikspolitisk vilja och välmotiverade ekonomiska intressen medförde starten av prospektering 1955. Snart påbörjas provbrytning av uran vid Ranstad vid Billingens fot.

De geologiska förundersökningarna och ett stort antal provborrningar bidrog till än mer detaljkunskap om platåbergens uppbyggnad och egenskaper. Data som samlades in och sammanställdes av Sveriges Geologiska undersökning, SGU.

Brytningen vid Ranstadverket företogs i gruvgångar under Billingen men även genom dagbrott i verkets närhet. Dimensionen av verksamheten antog större format än de kalkbrott som sedan tidigare öppnats upp i landskapet och den dittills förekommande brytning som det funnits lokal acceptans för. Den nya verksamheten innebar också på stora mängder giftiga slaggvolymer som måste tas om hand för att inte läcka ut i den för naturvården viktiga Hornborgasjön. En Hornborgasjö som var föremål för en kostsam och unik restaurering.

Provbrytningen och inte minst potentiellt mycket omfattande planer på dagbrott fick organisationer som till exempel LRF, Naturvårdsfolk, hembygdsföreningar och samtliga inblandade kommuner att börja ifrågasätta uranbrytningen. En unikt folklig förankring såg platåbergslandskapets tillgångar i form av natur och kultur och jordbruksnäring nu akut hotat av staten och internationella gruvbolags intressen.

Tillsammans argumenterade man för ett stopp för uranbrytningen. Den lokala kunskapen och engagemanget för bergen som hållbart förvaltats av generationer växte på ett påtagligt sätt. Det lokala engagemanget och enigheten var av avgörande betydelse. Men inte tillräcklig. Till sin hjälp hade man också den svenske nobelpristagaren och kärnfysikern Hannes Alfvén. Hans syn på kopplingen mellan militär användning och civil kärnkraft gjorde honom till en hängiven och i ämnet mycket kunnig allierad till det lokala motståndet.

Som kulmen på protesterna arrangerade de lokala föreningarna en vecka 1976 fylld av föredrag, naturvandringar och protester kallat “Västgötabergens dag”. Proteströrelsen hade i sak givetvis stöd i det kärnkraftsmotstånd som började växa fram på riksnivå. Ranstadsmotståndet utgjorde emellertid en självständig lokal rörelse sprungen ur lokalt engagemang och kunskap.

Västgötabergens dag avslutades i ett välbesökt protestmöte vid Häggum, Ranstad med bla lokala kommunpolitiker och Hannes Alfvén som talare. Där restes också en minnessten med texten:

“FÖRÖDELSE HOTADE BILLINGEN, BORGUNDABERGET, GERUMSBERGET, TOVABERGET,  GISSEBERGET, MYGGBERGET, MÖSSEBERG, PLANTABERGET, VARVSBERGET OCH ÅLLEBERG. VÄSTGÖTAR VILLIGA ATT VÄRNA SIN BYGD SAMLADES 1 MAJ 1976 I HÄGGUM. STENEN SKALL MINNA OM ATT VÄSTGÖTARS VREDE DRABBAR DEM SOM SKADAR DERAS BERG.”

Stenen i Häggum. Foto: Sofia Hultman

Västgötars vrede skall drabba dem som skadar deras berg! Det fick verbalt sammanfatta viljan att bevara natur- och kulturlandskapet samt en uråldrig men samtidigt levande jordbruksbygd.

På grund av ett sjunkande världsmarknadspris fick det även allt fler ekonomer att med kritiska ögon granska projektet som så småningom lades ner.

Den 31 oktober 1991 sprängdes Ranstadverkets hjärta och silo. Det satte punkt för ett cirka 30 år långt industriprojekt och samtidigt drömmen om både atomvapen och inhemsk uranförsörjning av de svenska kärnkraftverken. Planer som om de satts i verket i full skala hade tagit cirka en kvadratkilometer av natur- och kulturlandskapet per år i anspråk. Lokalpolitiker var enade om att det inte var så man tänkt förvalta landskapet. Tankar på ännu icke uppfunna termer som tex “ekosystemtjänster” började ta form. Platåbergen skulle brukas utan att förbrukas. En ny industrigren utöver annan hållbar industriell verksamhet och jordbruk gav nya merinkomster – ögonen föll på en begynnande turistindustri. En företeelse som är svår att outsourca och som erbjuder allt fler lokala arbetstillfällen.

 

Text: Torbjörn Persson, geolog bosatt i Falköping