Vårt område

Kulturhistoria

Platåbergslandskapet med bergen som reser sig över den bördiga slätten är viktiga områden för friluftsliv och turism. Västra Götalandsregionen satsar på naturturism och att lyfta fram regionens särprägel inom kultur och natur. Där är en geoparks fokus på geoturism (turism där geologiska platser och landskap är i fokus) så väl som kunskapsturism (turism där lärandet står i fokus) en viktig del.

Megalitgravar

Megalitgravar (av grekiskans mega-stor och lithos- sten) utgör Sveriges allra äldsta byggnadsverk. På Falbygden finns två tredjedelar av landets megalitgravar och även en av norra Europas största koncentrationer av megalitgravar från yngre stenålder.

Läs mer

Främst är det de drygt 250 gånggrifterna från perioden cirka 5300 – 4700 år före nutid, som syns som monumentala byggnadsverk i landskapet på Falbygden. De förknippas med den så kallade “Trattbägar-kulturen” och finns spridda på i stort sett hela Falbygdens kalkstensplatåer men med koncentrationer i till exempel Karleby, Falköping och Gökhem. Dessa gravformer förekommer dessutom i åtskilliga delar av Europa, Asien och Afrika. Den stora mängden gånggrifter och hällkistor på Falbygden har av tradition och historisk hävd varit och är ett viktigt kännetecken för trakten, uppmärksammat ur lokalt, regionalt, nationellt och internationellt perspektiv. Visionen är att bygga ett centrum för megalitkulturen någonstans på Falbygden. Falbygdens museum får tills det blivit verklighet fungera som ett megalitcenter.

Textkälla: Falbygdens Museum

Luttra Gånggrift - Megalitgrav

Kata gård

För drygt tusen år sedan rådde vikingatid i Norden. Men i Västergötland var människor redan kristna avslöjar de gravar i Varnhem som grävts ut av arkeologer på Västergötlands Museum. Och allt tyder på att det var en kvinna, Kata, som lät bygga den första svenska stenkyrkan i Varnhem och som även var den intilliggande gårdens härskare.

Läs mer

Kata Gård är lämningar av både en storgård och en kristen kyrka i Varnhem, vid västra sluttningen av platåberget Billingen. Lämningarna härrör från tiden innan munkarna kom till platsen och etablerade klostret på 1100-talet. På denna plats har människor levt i tusentals år. Redan på 1870- och 1880-talen fann man här fynd som daterats till 100-talet efter Kristus. Namnet Kata Gård är dock nutida och baserat på den förmodade ägarinnan av gården kring början av 1000-talet; Kata. Katas påkostade grav har återfunnits på området, med runristningar på gravhällen. Kata var mellan 30 och 35 när hon dog, 160 centimeter lång och spensligt byggd. Man har hittat tygrester från kläderna hon begravdes i. Hennes tänder var i mycket gott skick, utan några tecken på vare sig karies, infektioner eller kraftigt slitage och skelettet visar inga tecken på att hon utfört tungt kroppsarbete. Hennes grav är också den finaste på platsen och ligger alldeles intill kyrkogrunden. Man har därför dragit slutsatsen att detta var en högt uppsatt kvinna som sannolikhet ägde storgården i Varnhem tillsammans med sin make Kättil, en man som påträffats i en annan grav från samma tid på området. Inskriptionen på Katas grav lyder nämligen; Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru Torgils syster.

Tidigt kristnande

De arkeologiska utgrävningarna i Varnhem visar att Västergötland kristnades senast på 900-talet, alltså tidigare än i övriga landet. I de tusentals gravar som finns runtomkring den gamla stenkyrkan har de döda begravts utan kremering (vilket tidigare varit sed) och med huvudet i öster och fötterna i väster, enligt kristen tradition. Gravarna är också sorterade efter social status och kön: kvinnor begravdes på den norra sidan av kyrkan, män på den södra. Närmast kyrkan låg ägarfamiljens gravar, lite längre ut de fria bönderna och längst ut fanns trälarnas gravar. I de enklaste gravarna finns inga spår av kistor.
De äldsta påträffade gravarna har daterats till 900-talets första hälft och kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum! De två meter höga väggarna i kryptan består av lokalt bruten kalksten och är sannolikt resta någon gång i mitten av 1000-talet. Under 1100-talet tog sedan byggandet av stenkyrkor fart i området. De många stenkyrkorna kan tolkas som bevis på rikedom och överskott från jordbruk och boskap, som i sin tur beror på den rika och bördiga jorden i platåbergslandskapet.

Spännande besöksmål

Utgrävningarna av stenkyrkan inleddes hösten 2005 och pågick under 12 år, som ett samarbete mellan Västergötlands Museum i Skara och Göteborgs Universitet. Föremålen som hittades vid utgrävningarna visas på Västergötlands Museum och 2017 invigdes även en ny spännande informations- och besöksbyggnad över utgrävningarna. Överbyggnaden, som är en limträkonstruktion, har inga väggar utan endast golv och ett skarp sluttande tak, likt formen av en gammal kyrka. Byggnaden är helt ouppvärmd och följer årstidernas utetemperatur. Här möts modern arkitektur och 1000-åriga stenmurar.

Textkälla: Västergötlands Museum m. fl.

Kata gård

Liljestenar och stavkorshällar

I en tid då kristendomen var ung i Sverige kämpade stormän, kungar och kyrka om makt och inflytande i samhället. Kampen om makten var ett spel där man var konkurrenter men också beroende av varandra. Bland den lokala eliten i de västra delarna av Götaland spred sig skicket att låta hugga gravhällar i sandsten med bilder av stavkors, livsträd och slingrande växtrankor för att visa status. Hällarna har kommit att kallas för liljestenar och stavkorshällar.

Läs mer

Kristna begravningsplatser, kyrkor i sten och påkostade gravmonument vittnar alltså om hur den lokala kyrkplatsen kom att spela en viktig roll i olika gruppers sociala och politiska ambitioner. Liljestenarnas stenmaterial liksom det skickliga framställandet av motiven vittnar om att monumenten var resurskrävande investeringar och endast till för ett fåtal i samhället. Gravhällarnas särartade utformning blev därmed viktiga i konstruerandet av den dödes och familjens sociala tillhörighet, värderingar och ideal.

Idag tror man att liljestenarna tillverkades under en förhållandevis kort period under medeltiden, från slutet av 1100-talet till 1200-talets andra hälft. Stavkorshällarna är något äldre.

Flest i Västra Götaland

Av de cirka 530 liljestenar och stavkorshällar som dokumenterats i Sverige finns de flesta i Västra Götaland, främst i området runt Kinnekulle och södra Vänerbygden. Enstaka stenar finns också i Värmland, Dalsland och Bohuslän.

Några stenar har även text i runskrift eller latinska bokstäver som kopplar monumentet till en begravning. Ibland känner vi dem vid namn, så som Thorsten, Ødgerr, Ragnhild och Benedictus. Stenhällarna förekommer som enkelstenar, men även som dubbelstenar med två uppsättningar ornamentik. Vissa har tolkat dubbelstenarna som gravhällar över två personer, kanske ett äkta par, medan enkelstenarna ska ha legat över enskilda personer.

Lokalt med intryck utifrån

Gravhällarnas bilder i form av livsträd och stavkors är motiv som inom den kristna läran symboliserar Kristus och evigt liv efter uppståndelsen. Motiven återfinns på kyrklig konst över stora delar av Europa och Mellanöstern, men bilderna och hur de framställts i gravhällar av sandsten är samtidigt ett uttryck för något eget och något specifikt. I bygderna söder om Vänern uppstod ett gravskick förankrat i lokala traditioner och idéer men som också var en del av ett kristet och kyrkligt alleuropeiskt idésammanhang. Motiven kan uppfattas som ett resultat av möten mellan människor från olika delar av världen och möten mellan tankar och idéer. Utformningen av stenhällarna och dess motiv visar att människor under 1200-talet, precis som idag, på många sätt var en del av en värld som var så mycket större än den plats man levde och dog på.

 

Textkälla: Vänermuseet

Industrihistoria

Storskalig stenhantering har en tusenårig historia vid platåbergen. Med kristnandet kom stenbyggnadskonsten och från varje århundrade framåt finns exempel på hur sten ur några av bergens lager formats till kyrkor, gravvårdar, boningar, fähus, broar och mycket annat. Längs bergens sidor minner rader av stenbrott, skrotstenshögar, ugnsruiner och rödfyrstippar om en oförtröttlig verksamhet att skapa något bestående. Men ibland syns knappt ett spår efter vad som en gång var.

Läs mer

Stenmästare visade vägen

Fältugnar Ödegården

De största kalkbruken hade nästan ändlösa rader med fältugnar.

Erfarna stenmästare från England och Tyskland visade västgötarna hur bergens sandsten och kalksten kunde formas till murar, valv, ornament och figurer. Kinnekulle blev tidigt centrum för stenhuggningen, för där fanns den bästa stenen. Till byggena krävdes murbruk, som ofta gjordes på plats av kalksten i vedeldade ugnar. Under det tidiga 1800-talet började alunskiffer användas som bränsle i ugnarna för att spara på skog. Ur bergen höggs också kvarnstenar och Lugnåsstenar av gnejs blev ett vida känt begrepp. En tidig storindustri baserad på alunskiffern var de fem alunbruk som drevs vid platåbergen under 1700- och 1800-talen. Ingen annan stans låg alunbruken så tätt som här.

Med maskiner och järnvägar

När industrialismens samhälle började byggas under det sena 1800-talet behövdes mer av allt det som platåbergen kunde ge. Det handlade om byggnadssten, jordbrukskalk och det nya materialet cement. Maskiner, nya metoder och ett finmaskigt nät av järnvägar gjorde det möjligt att möta efterfrågan. Mekaniska stenhuggerier levererade bearbetad kalksten till de växande städernas bostadshus och institutionsbyggnader. Kalkbränningen utvecklades till en viktig industri, inriktad på framställning av kalk för jordförbättring. Ett sextiotal kalkbruk runt bergen svarade som mest för mer än hälften av landets behov. Cementtillverkning kräver stora och dyrbara anläggningar, ändå startades två fabriker i området, i Hällekis och Skövde.

Ett arbete för män

Flottans skifferoljeverk på Kinnekulle

Flottans skifferoljeverk på Kinnekulle mitt under brinnande krig.

Fram till industrialiseringen var kalkbränning och stenhuggeri en säsongsbunden bisyssla till lantbruket. Den moderniserade näringen med stora kalkbruk, mekaniska stenhuggerier och cementfabriker blev därefter en av de ledande industrigrenarna i platåbergsområdet med lönearbete och helårsdrift. Arbetet var tungt och långt in på 1900-talet lyftes all sten med händer och ryggar. Ett arbete för män, medan kvinnorna skötte hemmens göromål. Och tillbaka i tiden kunde det hända att starka pojkar fick börja på bruket redan innan den korta skolgången var avklarad. Idag leds arbetet på den största stenindustrin vid bergen av en kvinna.

Mångsidig bergart

Alunskiffern har brutits inte bara av kalk- och alunbruken, utan även för utvinning av olja, radium och uran. Skifferoljan sågs tidigt som ett alternativ till vanlig bergolja och vid Kinnekulle pågick försök med oljeutvinning ur alunskiffern från 1880-talet fram till andra världskriget. Då byggde staten ett stort oljeverk på Kinnekulle för att trygga flottans behov. Och när radium blev ett vapen i kampen mot cancer i början på 1900-talet gjordes ett storstilat, men fullständigt misslyckat försök till utvinning på Billingen. Mest spektakulärt var dock Ranstadsverket vid Billingen, när staten skulle trygga försörjningen av uran till de svenska kärnvapen- och kärnkraftsprogrammen. Uranfyndigheten vid Ranstad beskrevs som en av världens största, men den kortvariga produktionen täckte bara en mindre del av det svenska behovet, samtidigt som miljöförstöringen blev enorm.

Folkhemsbygget

När Folkhemmet skulle förverkligas kom mycket av byggmaterialet från platåbergen. Det handlade om gasbetong, mineralull och cement. Gasbetong framställdes vid fabriker i Skövde och på Falbygden, med varumärken som Durox och Ytong.  Alla tillverkade så kallad blåbetong, med alunskiffer och kalksten som råvaror. När den radiumhaltiga blåbetongen visade sig hälsofarlig fick tillverkningen läggas ned. I Skövde drevs länge Rockwool, som gjorde mineralull av diabas. Och de båda cementfabrikerna i Skövde och Hällekis kördes för fullt för att klara leveranserna till den väldiga bostadssatsningen Miljonprogrammet.

En viktig resurs

Bergen är fortfarande en viktig resurs för människorna i platåbergslandskapet. Ur Billingen hämtas såväl kalksten till cementfabriken i Skövde som diabas till mineralullsfabriken i Hällekis, de återstående två stenindustrierna av större betydelse vid bergen. På ett flertal ställen mellan bergen bryts urberget för att användas som ballast till exempelvis asfalt och betong, samt kalksten till bland annat miljö- och jordbrukskalk. Även i framtiden kommer stenen som naturresurs behövas för samhällsbygget och brytningen måste då ske på ett så hållbart sätt som möjligt.

 

Text: Eric Julihn

Arbete vid Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri vid Kinnekulle