Fossil i platåbergen

Spår­fos­sil är spår av levan­de orga­nis­mer. Det kan röra sig om fotav­tryck eller fot­spår av tex dino­sau­ri­er.  I pla­tå­ber­gen hit­tar vi inga dino­sau­ri­er men kryp-och gräv­spår gjor­da av mind­re djur vid födo­sök tex tri­lo­bi­ter som leta­de efter mas­kar i sedi­men­tet. And­ra spår är vilo­spår, spår av bor­ran­de orga­nis­mer och i vis­sa fall även gnag­mär­ken på fos­si­li­se­ra­de skal.

Spår­fos­sil kan ge spän­nan­de insik­ter om hur ett utdött djur lev­de och beted­de sig. Det finns tre huvud­ka­te­go­ri­er av spår­fos­sil som för­knip­pas med tri­lo­bi­ter: Rusop­hycus, Cru­zi­a­na och Dipli­chni­tes. Alla tre är benäm­ning­ar på rörel­se­möns­ter där Rusop­hycus är spår efter när en tri­lo­bit har vilat del­vis begravd i lera, Cru­zi­a­na är när den har rört på sig, del­vis ned­grävd i lera och den sista, Dipli­chni­tes är när tri­lo­bi­ten rör sig fritt på botten.

Brachi­o­po­der, även kal­la­de arm­fo­ting­ar, är djur som inte är så van­li­ga i den nuti­da havsmil­jön, men var desto van­li­ga­re under pale­o­zo­i­kum. Det finns idag 335 kän­da levan­de arter av arm­fo­ting­ar, men cir­ka 30.000 är kän­da som fossil.

De förs­ta arm­fo­ting­ar­na upp­kom i den geo­lo­gis­ka tids­ål­dern kam­bri­um och är där­för en av de älds­ta nu levan­de djur­grup­per­na på jor­den. De fles­ta arm­fo­ting­ar påmin­ner vid förs­ta anblic­ken om en muss­la eftersom de båda har två skal och lever i havet, men det finns fle­ra oli­ka skill­na­der. Arm­fo­ting­ar­nas två skal är oli­ka sto­ra och de är där­för inte sym­met­ris­ka på sam­ma sätt som muss­lor, där ska­len är lika sto­ra. En annan vik­tig skill­nad är att de fång­ar föda med hjälp av en lofo­for som fil­tre­rar vatt­net efter föda. Arm­fo­ting­ar har även en pedi­kel som används som ett fast­håll­nings­or­gan, vil­ken stic­ker ut genom ett hål i bukska­let och ser till att dju­ret kan hål­la sig fast på en berg­vägg eller grä­va ner sig i sanden.

Släk­ten Mickwit­zia och Lin­gu­la (Lin­gu­lel­la) har gett namn åt var sitt under­kam­briskt lager näm­li­gen Mickwit­zia­sand­sten och Lin­gui­lids­and­sten som är två sek­tio­ner i sand­ste­nen i bot­ten på pla­tå­ber­gen. Des­sa kan man se sär­skilt bra i Qvarnstens­gru­van i Lug­nås. Lin­gu­la har fun­nits näs­tan oför­änd­rad i 450 mil­jo­ner år och är allt­så ett levan­de fossil!

I sand­ste­nen i taket i Lug­nås Qvarnsten­gru­va syns spår efter tidi­ga livs­for­mer. Dju­ren som lev­de på sand­bott­nen i ett grunt hav för 510 mil­jo­ner år sedan har läm­nat avtryck efter sig i form av fos­sil. Här finns spår efter tri­lo­bi­ter och and­ra led­djur. Två and­ra fos­sil är den stjärn­for­ma­de Spa­tangop­sis costa­ta och den run­da Pro­to­ly­el­lia prin­ceps. De tol­ka­des först som som avtryck från medusor/maneter, men har sena­re även tol­kats som till­hö­ran­de en utdöd grupp av näs­sel­djur, ”sand­ko­ral­ler”.

Arbe­tar­na i fjäl­let pra­ta­de om stjär­nor och pla­ne­ter i gru­vor­nas tak. Inte und­ra på när man ser en Spa­tangop­sis och en Protolyellia!

Stro­ma­to­li­ter består van­li­gen av kalk­hal­ti­ga, myc­ket tun­na lager som omväx­lan­de har bil­dats av matt­bildan­de kolo­ni­er av mikro­or­ga­nis­mer i form av bak­te­ri­er och arke­bak­te­ri­er och inne­hål­ler ofta cyanobakterier.

Fos­sil av stro­ma­to­li­ter har date­rats till arke­i­kum (mer än 3,5 mil­jar­der år sedan) då cya­no­bak­te­ri­er var den domi­ne­ran­de livs­for­men på jor­den. De utgör på så vis ett av de älds­ta spå­ren av liv. Levan­de stro­ma­to­li­ter finns idag på ogäst­vän­li­ga mil­jö­er bland annat i Austra­li­en och Indis­ka oceanen.

Den gyl­le­ne spi­ken på Hun­ne­berg sit­ter insla­gen i berg­väg­gen, strax ovan­för en rase­rad gruv­öpp­ning i alun­skif­fern. Den visar att just här bör­jar en ny geo­lo­gisk tids­ål­der som fått nam­net Flo­i­an, från den lil­la byn Flo öster om Hun­ne­berg, och har en ålder på 478 mil­jo­ner år!

Flo­i­an är utmär­kan­de för ett litet fos­sil som man hit­tar i ber­get här, ett litet marint, mask­lik­nan­de djur med fyra ”armar” som före­kom för förs­ta gång­en just då. Det är en grap­to­lit vid namn Tetragrap­tus approx­i­ma­tus. De var myc­ket under­li­ga djur som lev­de som plank­ton i vatt­net. Just den här typen av grap­to­lit hade fyra armar, där­av nam­net ”Tetragrap­tus”.

Cysto­i­deér­na har fått sitt namn från det gre­kis­ka ordet kys­tis som bety­der blå­sa. Popu­lärt kal­las dom ock­så för sten­po­ta­tis vil­ket man kan för­stå när man ser des­sa klot­run­da fossil.

Cysto­i­deér­na var mari­na bot­ten­le­van­de djur vars skal bestod av många plat­tor, med för arten karak­te­ris­tis­ka möns­ter. Många fos­sil inne­hål­ler vita, gula eller rosa kal­cit­kri­stal­ler vil­ket säkert gett upp­hov till det and­ra smek­nam­net — kristalläpplen!

Tri­lo­bi­ter av släk­te­na Ole­nus, Pel­tura, Asap­hus, Illae­nus och Nileus är van­ligt före­kom­man­de fos­sil i pla­tå­ber­gen. De var led­djur som ömsa­de skal ett tio­tal gång­er under sin livs­tid. Huvud­ska­let kas­ta­des av först, där­ef­ter kröp dju­ret ur ska­let, unge­fär som dagens kräf­tor gör. Det är oftast des­sa skal man hit­tar. Hela tri­lo­bit­skal är mind­re van­li­ga här. Det kan bero på att ska­len har skval­pat omkring på stran­den och bru­tits sön­der. Hela skal tyder på lug­na avlag­rings­för­hål­lan­den. När man hit­tar hela tri­lo­bi­ter är de inte säl­lan de är ihoprul­la­de. Det­ta var en slags för­svars­me­ka­nism för att skyd­da sig mot rov­djur (unge­fär som grå­sug­gor gör). Tri­lo­bi­ter är en klass under led­dju­ren (art­hro­po­da) och är såle­des släkt med dagens kräft­djur och insek­ter. 

Agnostus pisi­for­mis är en sorts tri­lo­bit som var cir­ka 10 mil­li­me­ter lång. De var blin­da och hade lika sto­ra huvud- och stjärt­sköl­dar med två mel­lan­k­ropps­seg­ment. De lev­de på djupt vat­ten och idag finns de rik­ligt i alun­skif­fern i pla­tå­ber­gen, ofta så väl­be­va­ra­de att hårstrån och and­ra detal­jer syns myc­ket tydligt.

Många av dju­ren är ock­så små så det kan behö­vas lupp för att se dem. Det som kan se ut som en lätt skrov­lig yta på en sten, kan vid betrak­tan­de genom lupp visa sig vara ett myl­ler av näst in till mik­ro­sko­pis­ka djur.

I pla­tå­ber­gens kalk­stensla­ger hit­tar vi mäng­der av fos­sil från urti­da skal­bä­ran­de bläckfiskar.
De van­li­gas­te bläck­fisk­fos­si­len vi hit­tar är från släk­te­na orto­ce­ra­ti­ter och endo­ce­ra­ti­der. De hade långa, sma­la och konis­ka skal som kun­de ha en dia­me­ter från en till tio cen­ti­me­ter (och i vis­sa fall stör­re än så). Men alla bläck­fis­kar hade inte raka skal. Det finns även fos­sil från bläck­fisk­släk­ten med oli­ka typer av spi­ral­for­ma­de skal.

Många bläck­fiskar­ter var på top­pen av närings­ked­jan i de ordo­vicis­ka haven, och vis­sa kun­de bli upp­åt tio meter långa. De fos­sil vi hit­tar i geo­par­kens områ­den är oftast inte läng­re än dry­ga metern, och ibland så små som någ­ra få cen­ti­me­ter. Just släk­tet orto­ce­ra­ti­ter före­kom­mer så rik­ligt att kalk­ste­nen som fos­sil hit­tas i fått nam­net ortocerkalksten.

De lev­de i mas­sor i ett grunt varmt hav. När de dog sjönk de till bot­ten av havet. Mjuk­de­lar­na för­mult­na­de, men det hår­da ska­let hölls ibland intakt, begrav­des av sedi­ment och blev till fos­sil. Det är det vi ser i kalk­ste­nen idag.

Kond­ri­ter är sten­me­te­o­ri­ter – fos­si­la mete­o­ri­ter. I ett kalk­stens­brott på Kin­ne­kul­le hit­ta­des år 1987 res­ter av värl­dens älds­ta mete­o­ri­ter – ste­nar från rym­den som slog ner på bot­ten av det grun­da havet. De så kal­la­de Öster­pla­na­me­te­o­ri­ter­na är ett fler­tal sten­me­te­o­rit­fynd som upp­täckts vid oli­ka till­fäl­len vid Thors­bergs sten­brott, vid Öster­pla­na på Kinnekulle. 

Mete­o­ri­ter­na hör till de få upp­täck­ter som gjort av mete­o­rit­ned­slag i Sve­ri­ge. Mete­o­ri­ter­na stor­lek vari­e­rar mel­lan en och tju­go mil­li­me­ter och är cir­ka 470 mil­jo­ner år gam­la. Det­ta gör dem till någ­ra av värl­dens älds­ta upp­täck­ta meteoritfynd.