Berglag­ren i de

väst­göts­ka platåbergen

Bergar­ter­na i våra pla­tå­berg lig­ger i lager, unge­fär som i en tår­ta. I bot­ten har vi urber­get. På top­pen har vi en skyd­dan­de hät­ta av dia­bas. Mel­lan des­sa mag­ma­tis­ka bergar­ter hit­tar vi lager med sedi­men­tä­ra bergar­ter. Res­ter från ett sedi­ment som avlag­ra­des på bot­ten av ett uråld­rigt hav – sedi­ment som sedan under hårt tryck i mil­jon­tals år bli­vit till berg. I pla­tå­ber­gen finns det till exem­pel både fos­sil från nume­ra utdö­da djur och någ­ra av värl­dens älds­ta fynd av mete­o­ri­ter. Alla pla­tå­berg har inte exakt sam­ma upp­sätt­ning utan kan skil­ja sig något åt. Gemen­samt för alla är att de vilar på urber­get, så vi bör­jar där.

Urberg

Den älds­ta berg­grun­den vi har i Pla­tå­ber­gens Geo­park är 1700 mil­jo­ner år gam­mal – det är så ofant­ligt långa tids­per­spek­tiv att vi knappt kan för­stå det. Det är det här vi kal­lar urber­get, och det finns i bot­ten under pla­tå­ber­gen. Urber­get består av gra­ni­ter och gnej­ser som bil­da­des som del av en enorm bergs­ked­ja. För 600 mil­jo­ner år sedan hade bergs­ked­jan sli­pats ner till en helt platt berg­grundsy­ta, något vi kal­lar ett pene­plan. Den här plat­ta ytan finns under pla­tå­ber­gen och under väst­gö­tas­lät­ten. 

Pene­pla­net bil­da­des över sto­ra delar av Sve­ri­ge men har på de fles­ta stäl­len omvand­lats och bru­tits upp. I geo­par­ken lig­ger den väl­be­va­rad och syn­lig på ett fler­tal stäl­len, något som är världs­u­nikt. I geo­par­ken hit­tar vi sto­ra ytor vid Nord­kro­ken utan­för Var­gön och vid Slätt­ber­gens natur­re­ser­vat inne i Trollhättan.

Sand­sten

För 510 mil­jo­ner år sedan befann sig vår kon­ti­nent söder om ekva­torn. Här, på bot­ten av ett grunt hav, avlag­ra­des det sand ovan­på urbergs­y­tan. San­den har sedan bli­vit till sand­sten i pla­tå­ber­gen. Vi kan fort­fa­ran­de se res­ter av sand­bott­nar­na som en gång fanns i havet. Här finns böl­je­slags­mär­ken från det for­na havets vågor och spår efter de vat­ten­le­van­de orga­nis­mer som kröp i san­den! Des­sa böl­je­slags­mär­ken kan ses vid Trol­mens hamn på Kin­ne­kul­le eller i taket på kvarnstens­gru­van på Lug­nås­ber­get. Sand­ste­nen är en porös bergart som ibland bil­dar spek­ta­ku­lä­ra for­ma­tio­ner, i syn­ner­het längs Kin­ne­kul­les strän­der. 

Sand­ste­nen blev van­ligt som bygg­nads­ma­te­ri­al på 1100-talet. Många av Kin­ne­kul­les kyr­kor är bygg­da av sand­sten, och även dom­kyr­kan i Skara.

Alun­skif­fer

Lerpar­tik­lar som avlag­ra­des ovan­på san­den blev, till­sam­mans med res­ter efter döda orga­nis­mer, den bergart vi kal­lar för alun­skif­fer. Alun­skif­fer har varit en stor till­gång för män­ni­skan, på gott och ont. I alun­skif­fern hit­tar vi olja och fle­ra vik­ti­ga (och far­li­ga) mine­ra­ler och metaller.

På Kin­ne­kul­le utvann man olja under förs­ta och and­ra världs­kri­get, när olje­pri­ser­na var höga. Vid Ran­stad på Bil­ling­en utvann man uran på 50- och 60-talet. I alun­skif­fern hit­tar vi ock­så bol­lar med kalk­sten (orsten) som man bröt och brän­de för att utvin­na kalk. Orste­nen luk­tar illa när man kly­ver den och dof­ten, som påmin­ner om råol­ja, har gjort att den i folk­mun kal­las stink­sten. Alun­skif­fern är porös och fal­ler lätt samman.

Kalk­sten

Ovan­på leran lag­ra­des sedan kalkslam och skal­res­ter från oli­ka vat­ten­le­van­de orga­nis­mer med skal, till exem­pel koral­ler och snäc­kor. Det blev till bergar­ter kalk­sten, och dess inne­håll speg­lar allt­så den mil­jö som fanns när den avsat­tes. I kalk­ste­nen hit­tar vi sto­ra mäng­der fos­sil efter bland annat Orto­ce­ra­ti­ten, en slags för­hi­sto­risk bläck­fisk som hade långa, sma­la och konis­ka skal. I kalk­ste­nen på Kin­ne­kul­le hit­tar vi ock­så res­ter av värl­dens älds­ta mete­o­ri­ter – ste­nar från rym­den som slog ner på bot­ten av det grun­da havet.

Sedan medel­ti­den har kalk­ste­nen har använts som bygg­nads­sten i både kyr­kor och slott. Sena­re blev kalk­sten en vik­tig resurs som göd­ning på odlings­mark. Under 1800-talet anla­des sto­ra kalk­brott då ste­nen bör­ja­de använ­das som bestånds­del i cement. I pla­tå­bergs­land­ska­pet ser vi mäng­der av spår efter kal­k­in­du­strin på och kring bergen.

Ben­to­nit

Bergar­ten ben­to­nit åter­finns som ett tunt lager i våra pla­tå­berg, ofta bara ett par deci­me­ter tjockt – på vis­sa stäl­len något tjoc­ka­re. Ben­to­nit ska­pat av vul­ka­nisk aska som under en dra­ma­tisk peri­od på jor­den spred sig över vår pla­net. Askan föll ned i haven och blev till sedi­ment och sen till ler­mi­ne­ra­let bentonit.

Ben­to­ni­ten har egen­ska­pen att kun­na sväl­la när man till­för vat­ten. Den­na egen­skap har gjort att den kan använ­das till tät­ning av avfalls­de­po­ni­er och är bland annat före­sla­gen som täts­kikt runt slut­för­varskaps­lar för utbränt kärn­bräns­le. Eftersom ben­to­nit kan absor­be­ra väts­ka används den idag ock­så som kattsand.

Foto: Sven-Åke Larson

Ler­skif­fer

Lerskif­fern bil­da­des även den av lera på havs­bot­ten som under årmil­jo­ner och hårt tryck bli­vit till sten. Ler­skif­fern hit­tar vi näst överst i pla­tå­ber­gens lager­följd, pre­cis under dia­ba­stäc­ket. Ler­skif­fer inne­hål­ler ofta fos­sil exem­pel­vis tri­lo­bi­ter. Ett annat fos­sil som kan hit­tas i skif­fern är grap­to­li­ter, kolo­ni­bildan­de små djur som en gång lev­de i leran på havsbotten.

Dia­ba­sen

Längst uppe på pla­tå­ber­gen hit­tar vi den mag­ma­tis­ka bergar­ten dia­bas. Den bil­da­des genom att mag­ma steg upp från jor­dens inre för cir­ka 280 mil­jo­ner år sedan och stel­na­de i gång­ar inne i de sedi­men­tä­ra berglag­ren. Sedan har ber­gen nötts ner av ero­sion, ända ner till urber­get. Men på de stäl­len där den hår­da dia­ba­sen trängt in skyd­da­des de under­lig­gan­de mju­ka bergar­ter­na från ero­sion – det är så pla­tå­ber­gen bildats!

På fle­ra av våra pla­tå­berg trä­der dia­ba­sen fram med sina lod­rä­ta klipp­väg­gar och dra­ma­tis­ka for­ma­tio­ner. Förr kal­la­de man dia­ba­sen för trapp på grund av dess trap­plik­nan­de sprick­bild­ning­ar. Dia­bas har i för­hi­sto­risk tid använts till att till­ver­ka verk­tyg, tex trin­dyx­or. I modern tid har dia­ba­sen använts vid pro­duk­tion av stenull (iso­le­rings­ma­te­ri­al) och som väg­be­lägg­nings­ma­te­ri­al. Det har fun­nits ett fler­tal dia­bas­brott i geo­par­kens områ­de, bland annat på Bil­ling­en och Hunneberg.

Vill du veta mer?

Kon­ti­nen­ter har kroc­kat, gli­dit isär och kroc­kat igen. Vul­ka­ner har här­jat i områ­det. Väder, vind och tem­pe­ra­tur­väx­ling­ar har nött ner berg. Kilo­me­ter­tjoc­ka isar har möble­rat om. Enor­ma stört­flo­der har sköljt fram över land­ska­pet. 

Var­för ser pla­tå­bergs­land­ska­pet ut som det gör? När och hur bil­da­des urber­get? Vad var det för hav som sam­la­de de sedi­ment som blev till berg?  När kom pla­tå­ber­gen till? Hur har isti­der påver­kat landskapet?

Läs mer