Det är en väldigt fin och ambitiös bok som ni skrivit, och som släpptes i samband med arrangemanget Sommarkväll i Råbäcks hamn, då det även firades att stenhuggeriet fått pris som Årets arbetslivsmuseum 2018. Boken handlar ju inte bara om stenhuggeriet och museet utan också om geologi, den allmänna tusenåriga historien kring stenindustrin på Kinnekulle, den innehåller personliga berättelser och porträtt samt mängder med bilder och fakta. Hur har ni lyckats samla in allt material?
- Vi har arbetat med Råbäck och Kinnekulle sedan 70-talet och hela tiden samlat på oss material för att kunna berätta historien om stenhuggeriet i ord och bild. Vi har kollat i litteraturen, i arkiven och ute i verkligheten bland människor och föremål.
Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri är ju en av landets bäst bevarade arbetsplatser från tiden kring industrins genombrott. Hur kommer det sig och vad finns där som är så unikt?
- Den gamla verkstaden lämnades i stort sett orörd vid nedläggningen 1970 och nästan allt ser ut som vid starten 1888, inräknat spåren efter 82 års arbetsliv. Och bortsett från nya verkstaden är all bebyggelse vid Råbäcks hamn från 1800-talet, så hela miljön kring stenhuggeriet är som en tidskapsel. Det var en lycka att detta kunde bevaras genom tillkomsten av stiftelsen och föreningen i början på 80-talet.
Vad användes den mesta av stenen till och vart gick den?
- Det mesta var sten till husbyggnader, alltså grunder, trappor, golv, fönsterbänkar och så vidare. Andra viktiga produkter var gravstenar och trädgårdssten. Därutöver tillverkades massor av annat, från svinhoar till garvarebord. Länge gick det mesta med båt från stenhuggeriets egen hamn till städer kring Vänern och vid Västkusten samt tidvis även till Danmark.
Hur var livet för en stenhuggare kring förra sekelskiftet tror ni?
- Att vara stenhuggare var ett tungt och slitsamt arbete. Inte minst vintertid var det tufft att arbeta i stenbrottet, men även i stenhuggeriets oisolerade och dragiga lokaler. Vad vi vet var det bara män som arbetade med stenhuggning. De var oftast anställda och bodde i arbetarbostäder som hörde till Råbäck. Den vanligaste bostaden för en familj var på ett rum och kök, men i brist på bostäder kunde man få bo i ett spisrum. Lönen utgick efter hur mycket man högg av fullgod sten.
Hur kommer det sig att ni har så stort intresse för industrihistoria?
Eric: — Jag fängslades av övergivna industrier redan som tonåring och har sedan dess ägnat mycket tid åt att arbeta med dokumentation och bevarande, allt som frilans.
Eva: — Jag har arbetat med kulturmiljöfrågor på museer och på länsstyrelsen hela yrkeslivet och industriminnen blev tidigt en av arbetsuppgifterna.
Först pris som Årets arbetslivsmuseum och nu denna dokumentation över stenhuggeriepoken på Kinnekulle. Det är en fantastisk kulturgärning ni och flera andra i Stenhuggeriets Vänner och stiftelsen gjort – stort tack för det! Dokumentationen höjer hela platåbergsområdet och kan även fungera som inspiration för andra som arbetar med kulturmiljö. Det måste väl vara en tillfredsställelse att veta att man varit med och bidragit till att bevara historien för framtida generationer på det här sättet?
- Visst är det så, men det är många som har varit med på resan från fallfärdigt, nedlagt stenhuggeri till Årets arbetslivsmuseum. I första hand alla som engagerat sig ideellt, men även alla som i tjänsten stött bevarandet. Många av dessa finns inte längre kvar ibland oss och vi får hela tiden sträva mot att vinna nya generationer för det unika industriminnet vid Råbäcks hamn.
Text: Hanna Sundblad
