
Uppe vid kanten av Vråhålan har du bergarten diabas precis under dina fötter. Diabas är en magmatisk bergart. Den har bildats när magman trängt fram och stelnat i sprickor inuti berggrunden. När den heta magman svalnade och stelnade sprack den upp, oftast i sexsidiga pelarblock men också längs långa sprickor. De sprickor som en gång löpte genom diabasen har här vittrat ur. Det är det som gett bergssidorna deras karakteristiska utseende, med pelare, klyftor och grottor. Genom erosion har diabasen, som en gång legat längre ner i jordskorpan, kommit i dagen. Tack vare att den är en mycket hård bergart har den klarat sig bättre mot istider, väder och vind än de sedimentära bergarter som omgav den och som har eroderats bort. På köpet har diabasen bevarat de skörare sedimentära bergarterna som finns under den, sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer.
Från utsikten uppe på diabasen blickar du söderut ut över Marka socken. Marka betyder gräns – gränsen mellan berget och Mönarpsmossarna som sträcker ut sig i söder. I en av mossarna hittades skelettet efter Hallonflickan som levde för 5000 år sedan.
I området runt Vråhålan finns högrest ädellövskog, svårgenomträngliga sumpskogar, dramatiska klippväggar, djupa bergsklyftor och inte minst en vidunderlig utsikt. I Vråhålan finns också ett tiotal så kallade rikkärr. Det är det största antal rikkärr samlade på ett område som finns i länet. Rikkär är kärr med hög kalkhalt. I dessa lever flera sällsynta orkidéer och mossor. Skogen i området är på många ställen opåverkad av skogsbruk. Längst in i den djupa, skuggiga och fuktiga bergsklyftan liksom vid de branta klippväggarna växer flera sällsynta lavar och mossor på klippblock och trädstammar.