Rus­ke­la käl­la lig­ger på Brunnhems­ber­gets väst­slutt­ning och är en natur­lig käl­la från ber­gets lerskiffer.

Bergar­ten dia­bas, som lig­ger ovan­för ler­skif­fern, är så pass upp­spruc­ken att den släp­per ige­nom vatt­net ner till den porö­sa, mju­ka och myc­ket upp­spruck­na ler­skif­fern. Käl­lor i ler­skif­fern har ofta ett bra grund­vat­ten då det säl­lan är påver­kat av mänsk­lig verk­sam­het eftersom ler­skif­ferns utbred­nings­om­rå­de mer eller mind­re begrän­sar sig till utbred­ning­en av ber­gens diabasplatåer.

Pla­tå­bergs­slutt­ning­ar­na är påtag­ligt rika på punkt­käl­lor och käll­ho­ri­son­ter, något som haft en stor bety­del­se för dricks­vat­ten­för­sörj­ning­en allt sedan geo­par­kens förs­ta sten­ål­derskul­tu­rer och in i modern tid. Ett friskt käll­vat­ten var lika vik­tigt för ett fun­ge­ran­de sam­häl­le som till­gång­en på föda. Jor­dens kemis­ka beskaf­fen­het, fuk­tig­hets­grad och grund­vat­ten­typ utgör vik­ti­ga para­met­rar för vege­ta­tion­styp och där­med i för­läng­ning­en fau­nan på och kring Väst­gö­ta­ber­gen. En rik­tig kall­käl­la känns igen på sitt kla­ra vat­ten och att käl­lan inte fry­ser vin­ter­tid, eftersom vatt­net hål­ler mar­kens eller ber­gets tem­pe­ra­tur. Den är i vårt områ­de ca 8 °C.

Från Rus­ke­la käl­la rin­ner Rus­ke­la­bäc­ken väs­terut ned­för slutt­ning­en. Längs med bäc­ken finns en rik moss­flo­ra och rik­ligt med död ved. Vand­rings­le­den Faledre­ven löper genom reser­va­tet. I anslut­ning till käl­lan finns det bän­kar och en iord­ning­ställd eldstad. Käl­lan lig­ger i natur­re­ser­va­tet Rus­ke­la käl­la, för infor­ma­tion om par­ke­ring och hur du hit­tar hit, klic­ka här.

Visa kar­ta

Rus­ke­la käl­la är ett natur­re­ser­vat.