Mar­torps­fal­let*

Mar­torps­fal­let är som vack­rast på vår­kan­ten. Då är vat­ten­mäng­den som störst och vatt­net for­sar utför kalk­stensk­le­vens kant.

Under tor­ra som­mar­må­na­der kan fal­let vara helt torr­lagt och drä­ne­ring­en sker då huvud­sak­li­gen under­jor­diskt via spric­kor i berggrunden.

Vat­ten­fal­let och bergs­for­ma­tio­ner­na ser man bäst om man tar sig ner för klev­kan­ten och ser fal­let “under­i­från”. För ca 9000 år sedan, när inlandsi­sen höll på att smäl­ta, stod havet en tid vid den­na nivå. Vågor­na gröp­te ur grot­tor där kalk­ste­nen var lite mju­ka­re. Kvar blev for­ma­tio­ner av det hår­da­re mate­ri­a­let. Des­sa påmin­ner om de rau­kar som finns på Öland och Got­land. Kalk­stenslag­ret är rikt på orto­ce­ra­ti­ter och and­ra förste­na­de djur (fos­si­ler) som lev­de i havet för mil­jon­tals år sedan.

Sti­gen till fal­let går genom igen­väx­ta betes­mar­ker där det idag finns skog med många oli­ka bus­kar och trädslag. I små öpp­na glän­tor i sko­gen påträf­fas bland annat Sank­te Pers Nyck­lar, en lila­fär­gad orkidé som väx­er på kalkrik mark. I kalk­stensk­le­ven vid fal­let väx­er huvud­sak­li­gen grova almar. Med lite tur kan man få se strömsta­ren i det for­san­de vattnet.