Längs vägen mellan Västra Tunhems kyrka och Västra Tunhems prästgård ser man en rad grottor i berget.

Det är kalkgrottor, alltså spår efter den skiffer- och kalkbrytning som under många hundra år pågick längs foten av berget. Alunskiffer utgör en del av platåbergens bergarter. Skiffern består av omväxlande lager av sediment där en del är mer rika på lera och andra på kalk och organiskt material. De bildades i ett hav för ca. 500 miljoner år sedan. Här på Hunneberg hittar man kalken insprängd i alunskiffern. De kalkrika delarna som förekommer som runda bollar i skiffern kallas orsten. Alunskiffern innehåller olja, vilket gjorde att man kunde använda den som bränsle när man brände kalken, något som var en förutsättning för att den skulle kunna användas vidare som råvara.

Orstenen varvades tillsammans med alunskiffern i kalkugnar där skiffern utgjorde bränslet. Rester efter ugnarna står kvar intill gruvorterna liksom rödaktiga högar av utbränd skiffer, något som kallas rödfyr. Kalk har alltid varit, och är fortfarande, en viktig resurs för människorna. Man har främst använt det till kalkbruk och jordförbättringsmedel, och i modernare tid som en huvudråvara i tillverkningen av cement.

I taket på gruvgångarna kan man se diabasen. Den trängde in som en magma mellan de olika sedimentlagren i platåbergen för 300 miljoner år sedan. De mjuka lager som fanns ovanpå diabasen är numera borteroderade medan alunskiffern under diabasen finns kvar.

Vid Hunneberg pågick industriell utvinning av kalk från slutet av 1700-talet fram till den sista bränningen på 1950-talet.

I gruvgångarna sker ras varför man absolut inte skall gå in där.

Hitta Hit