Längs vägen mel­lan Väst­ra Tun­hems kyr­ka och Väst­ra Tun­hems präst­gård ser man en rad hål­rum i ber­get. Det en ser här är gam­la kalk­gru­vor, allt­så spår efter den skif­fer- och kalk­bryt­ning som under många hund­ra år pågick längs foten av berget.

Alun­skif­fer utgör en del av pla­tå­ber­gens bergar­ter. Skif­fern består av omväx­lan­de lager av sedi­ment där en del är mer rika på lera och and­ra på kalk och orga­niskt mate­ri­al. De bil­da­des i ett hav för ca. 500 mil­jo­ner år sedan. Här på Hun­ne­berg hit­tar man kal­ken insprängd i alun­skif­fern. De kalkri­ka delar­na som före­kom­mer som run­da bol­lar i skif­fern kal­las orsten. Alun­skif­fern inne­hål­ler olja, vil­ket gjor­de att man kun­de använ­da den som bräns­le när man brän­de kal­ken, något som var en för­ut­sätt­ning för att den skul­le kun­na använ­das vida­re som råvara.

Orste­nen var­va­des till­sam­mans med alun­skif­fern i kalk­ug­nar där skif­fern utgjor­de bräns­let. Res­ter efter ugnar­na står kvar intill gru­vor­ter­na lik­som röd­ak­ti­ga högar av utbränd skif­fer, något som kal­las röd­fyr. Kalk har all­tid varit, och är fort­fa­ran­de, en vik­tig resurs för män­ni­skor­na. Man har främst använt det till kalk­bruk och jord­för­bätt­rings­me­del, och i moder­na­re tid som en huvud­rå­va­ra i till­verk­ning­en av cement.

I taket på gruv­gång­ar­na kan man se dia­ba­sen. Den träng­de in som en mag­ma mel­lan de oli­ka sedi­ment­lag­ren i pla­tå­ber­gen för 300 mil­jo­ner år sedan. De mju­ka lager som fanns ovan­på dia­ba­sen är nume­ra bor­te­ro­de­ra­de medan alun­skif­fern under dia­ba­sen finns kvar.

Vid Hun­ne­berg pågick indust­ri­ell utvin­ning av kalk från slu­tet av 1700-talet fram till den sista brän­ning­en på 1950-talet.

OBS! I gruv­gång­ar­na är det stor risk för ras var­för man abso­lut inte skall gå in där.

Hit­ta Hit

Väst­ra Tun­hems kalk­gru­vor lig­ger i natur­re­ser­va­tet Hal­le- och Hun­ne­bergs ras­bran­ter.