Sto­ra Sten­brot­tet på Kin­ne­kul­le är ett 40 meter djupt sten­brott där man bröt kalk­sten, en av de mest popu­lä­ra plat­ser­na att besö­ka på Kinnekulle.
I sten­brot­tet kan man se 40 meter av Kin­ne­kul­les mäk­ti­ga lager av kalk­sten, den s.k. orto­ce­ra­tit­kalk­ste­nen. Den är tyd­ligt skik­tad med oli­ka färg­skift­ning­ar och är rik på fos­sil av bl.a. bläck­fis­kar och tri­lo­bi­ter som lev­de i havet för omkring 470–460 mil­jo­ner år sedan. Kalk­ste­nar­na är syn­ner­li­gen väl­be­va­ra­de och byg­ger upp en ovan­ligt kom­plett och lät­till­gäng­lig lager­följd som lig­ger till grund för upp­fatt­ning­en om den geo­lo­gis­ka och bio­lo­gis­ka utveck­ling­en under peri­o­den ordo­vici­um för 485–444 mil­jo­ner år sedan. I lager­följ­den finns det ock­så mine­ral­par­tik­lar som utgör res­ter av mete­o­ri­ter och avspeg­lar upp­bryt­ning­en av en stör­re him­la­kropp i aste­ro­id­bäl­tet mel­lan Mars och Jupi­ter för näs­tan 470 mil­jo­ner år sedan.

Kalk­ste­nen är tyd­ligt skik­tad och oli­ka fär­gad på oli­ka nivå­er, grå, grön­grå eller röd­brun. Des­sa skikt är av oli­ka kva­li­tet och har använts för oli­ka ända­mål. Den und­re kalk­ste­nen har bru­tits för cement­till­verk­ning och kalk­brän­ning. De övri­ga lag­ren har främst bear­be­tats till oli­ka typer av byggnadsmaterial.

I sten­brot­tet har det mesta av kalk­ste­nen använts till cement­till­verk­ning under åren 1882–1979. Totalt har ca. 25  mil­jo­ner ton kalk­sten bru­tits ut.  I sam­band med att cement­till­verk­ning­en upp­hör­de och täkt­om­rå­det efter­be­hand­la­des fanns det risk för att de grund­vat­ten­ström­mar som för­såg de nedan­för lig­gan­de Munkäng­ar­na skul­le skä­ras av. Med anled­ning av det­ta anla­des en damm i täkt­bott­nen för att för­se äng­ar­na med vat­ten. I dam­men finns regn­bågsö­ring inplan­te­rad. Fis­ke­kort köpes på bl.a. turist­by­rån i Lidköping.

På grund av sin bety­del­se för veten­skap­lig forsk­ning har Sto­ra Sten­brot­tet bli­vit utsett till en av värl­dens vik­ti­gas­te geo­lo­gis­ka plat­ser av Inter­na­tio­nal Uni­on of Geo­lo­gi­cal Sci­ences (IUGS).

Hit­ta Hit