Mellan fem pla­tå­berg i Väs­ter­göt­land – Bil­ling­en, Tova­ber­get, Myg­ge­ber­get, Brunnhems­ber­get och Bor­gun­da­ber­get – finns en plats som är en vik­tig pus­sel­bit i vårt lands för­svars-och ener­gi­histo­ria. Här lig­ger Ran­stads­ver­ket, en del av en svensk ambi­tion att ha en egen atom­bomb och utvin­na uran för det­ta ur alun­skif­fern. Men pre­cis som så många gång­er förr så visa­de det sig att det var allt annat än en enkel resa som star­ta­de när de super­mo­der­na anlägg­ning­ar­na bör­ja­de byg­gas i rekord­fart i slu­tet av 1950-talet. I två artik­lar kom­mer vi tit­ta när­ma­re på uran­bryt­ning­en och hur det egent­li­gen kom sig att en pri­vat­per­son nume­ra är äga­re till en kärn­tek­nisk anlägg­ning som en gång var en stats­an­ge­lä­gen­het för Sverige.

Det­ta är en kom­man­de arti­kel som vi arbe­tar med. Den pub­li­ce­ras så snart den är fär­dig. Håll utkik bland våra nyhe­ter så mis­sar du inte när den pop­par upp bland berättelserna.

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: