Under för­som­ma­ren sprids det en stark lök­doft i Munkäng­ar­na. Det är från ramslö­kens lil­je­kon­valj­lik­nan­de blad, som finns i rik­lig mängd i Munkängarna.

Nam­net Munkäng­ar­na här­rör för­mod­li­gen från tiden fram till 1400-talet då Råbäck till­hör­de Vadste­na klos­ter. Nume­ra är det inte någ­ra äng­ar utan sna­ra­re en lund av ädla lövträd.

I par­ken lig­ger Mörkeklevs grot­ta, där en frisk käl­la spring­er fram som så gott som all­tid kan släc­ka törsten med friskt, kallt käll­vat­ten. 1923 blev en del av kalk­stensk­le­ven frid­lyst och 1972 avsat­tes hela Munkäng­ar­na till natur­re­ser­vat. Grund­vat­ten­till­för­seln till äng­en har änd­rats så att på sikt kom­mer det nog tyvärr att bli tor­ra­re, och vege­ta­tio­nen kom­mer att änd­ras. Munkäng­ar­nas flo­ra är väl­digt rik p.g.a. att dess grund är den bör­di­ga alun­skif­fern. Även under de lju­sas­te som­mar­nät­ter­na blir det full­kom­ligt svart under de sto­ra trä­den inne i Munkäng­ar­na, det går knappt att urskil­ja någon­ting alls. Plat­sen är väl­be­sökt av turis­ter men även av lokal­be­folk­ning­en, och ett mer natur­skönt områ­de får man leta efter. För­de­len är att Munkäng­ar­na inte bara har sin tjus­ning under som­ma­ren utan även på våren och fram­för allt under hös­ten då alla regn­bå­gens fär­ger uppen­ba­ras i de viss­nan­de bla­den. Det­ta är helt enkelt ett para­dis för naturäls­ka­re och fotografer.

Hit­ta Hit

Munkäng­ar­na är ett natur­re­ser­vat.