Träkol var under flera hundra år en av Sveriges viktigaste produkter och en förutsättning för den svenska järnindustrin, som under industrialiseringen var världsledande. Träkol var en viktig inkomst för många bönder, småbrukare och torpare runt om i landet. Förr var det inte ovanligt att en kolare skötte flera aktiva kolmilor samtidigt. Idag är det ombytta roller då man oftast är flera som sköter en kolmila.
Bomstugan i Erdalen byggdes på 1860-talet av Jan Peter Kraft. Foto: Okänd
Vid Erdalen på Hunneberg låg förr torpet som tidigare hetat Äledalen (Äle = al). Torpet fungerade som bomstuga från 1831. Torpstugan monterades ned 1950 och flyttades till Vänersnäs för att bli sommarboende. Idag syns grundrester efter torpet samt en jordkällare längre ner mot kleven. Bomstugorna beboddes av edsvurna bomvakter som hade till uppgift att, för Kronans räkning, kontrollera uttransport av virke och uppförda betesdjur. Erdals klev var länge huvudleden upp på Hunneberg från väster innan By klev byggdes ut och tog över rollen.
Behovet av utbildade skogsarbetare blev i skogsbrukets barndom tydligt varpå man 1860 inrättade skogsskolan på Hunneberg. Anläggningen var en av fyra i landet, de övriga tre var lokaliserade vid Tierp i Uppland, Omberg i Östergötland samt Böda på Öland. Skogsskolan var en yrkesutbildning där lärlingarna fick bekanta sig med alla typer av arbete man kunde tänkas behöva bemästra i skogen. I kursplanen ingick bland annat Linjestakning och enklare fältmätning; Odling, gallring och övrig skogsskötsel; Kännedom om svenska träd; Skriv- och räknekonst; Virkets kubering och aptering. Till dessa nödvändiga ämnen hörde också kolningens teknik.
Denna aktivitet förlades till Erdalen, på norra kanten av Hunneberg, då denna plats ansågs mest lämpad för ändamålet. Här fanns den jordmån som lämpade sig bäst som täckningsmaterial, eller stybbe som det kallas. Här kolade skogsskolans lärlingar en mila per år fram till skogsskolans nedläggning 1913.
Efter sjuttiofem år utan vare sig rök eller eld drog ett gäng entusiaster i gång kolningen igen. 1987 återuppväcktes detta kulturarv och sedan dess hålls det vid liv av ett gäng entusiaster, Hunnebergskolarna. Dagens kolare är ett engagerat gäng från, eller med koppling till, trakten men också några utsocknes. De delar alla samma glöd för att hålla detta kulturarv levande och föra det vidare, så att gårdagens färdigheter inte faller i glömska. Kolningen var ju en av vårt lands tveklöst viktigaste verksamheter under flera hundra år. Det är värt att hålla liv i. Den första kolmilan efter den sjuttiofemåriga dvalan hette Ulla och hade en storlek på 35 m3.
Att få till någon sammanhängande pratstund är inte på tal under tändningen. Det är ett kritiskt moment som kräver minutiös uppmärksamhet och är avgörande för hela kolningen. Då är de så upptagna och fokuserade att det är svårt att få något större verbalt utbyte, mer än korta fraser. Men när milan väl är igång så är tempot lugnare.
Ordföranden i föreningen, Maj-Louise, berättar via mailkorresepondens att Bert är på plats uppe vid milan dagarna efter tändningen. Bert har varit med sedan starten 1987 och är vid detta laget en erfaren kolare som sitter inne på mycket kunskap och berättelser.
En klar höstdag i mitten på september ligger lugnet vid Erdalen. En skylt, med fräst kolarmotiv, på andra sidan vägen hänvisar med all önskvärd tydlighet vart kolmilan är belägen. Inne vid kolmilan sitter kolarna Tord och Dan, och milans rök ligger tät i gläntan. Tord är nykomlingen i gänget och bor på en gård i Norra Björke. Han har varit med i föreningen ett par år. Dan kommer från Nygård utanför Lilla Edet.
Efter en stund kommer Bert gåendes genom skogen. När artighetsfraserna och vädret är avklarat berättar han att dagens kolmila ligger på samma plats som den ursprungliga milan.
– När vi (Hunnebergskolarna) återuppväckte kolmilan i Erdalen 1987, fann vi kolrester efter en tidigare mila när vi grävde ut för grunden.
Bert fortsätter:
– Kolmilor har alltid kvinnliga namn då de anses vara feminina, precis som fartyg. De får sina namn efter den som tänder dem och det är alltid kvinnor som har den äran.
– Storleken på kolmilan varierar och bestäms när man lagt grunden. Då får man en känsla för hur stor milan skall vara, berättar Bert.
Dagens kolmila i Erdalen brukar bli ungefär 50–60 kubikmeter stor. En tredjedel så stor mot vad de kunde vara förr.
Kolmilans tändning är lite av en högtid som drar mycket folk från trakten. Oavsett väder så dyker det varje år upp nyfikna besökare lagom till tändningen. Redan vid vandringen från parkeringen längs ringvägen känner man stämningen stiga i takt med milröken. På håll hörs musiken som letar sig mellan trädstammarna och väl framme uppenbarar sig en mindre folkfest. Utöver bandets toner ligger ett lågmält sorl som en mysig ljudmatta över dalen.
Från det lilla kokhuset sprider sig den utsökta doften av kolbullar som gräddas i rikliga mängder ister. Tillagningen sker över öppen eld i gjutjärnspanna. I luckan serveras kolbulle med lingonsylt, fika och varm som kall dryck. Utöver tilltugg bjuds det på varma leenden och artiga fraser – här är det lätt att trivas.
Tändningen är starten på två veckors minutiöst vakande för Hunnebergskolarna.
- Efter tändningen är vi plats dygnet runt, säger Dan. De första dagarna är den mest kritiska delen av processen.
Bert och Tord bor i kolarstugan, som är inredd med två enkla britsar och en kamin. Dan sover i det timrade vindskyddet. Medan Monica och Maj-Louise öppnar kokhuset och drar i gång dagens förberedelser inför serveringen berättar Bert vidare.
- Vi är ett fint gäng häruppe. Vi har en god gemenskap och trevlig stämning.
De är värnar om kulturarvet och att föra kunskapen vidare.
- Det är därför vi håller på med allt det här, säger Bert. Det är det som är anledningen till att vi håller på överhuvudtaget.
Tillväxten finns där, även om den gärna fick vara frodigare.
- Det fyller allt på med lite yngre förmågor då och då, som Tord till exempel.
Bert berättar att hans tanke var att vara med och resa tjugo kolmilor.
- Sedan skulle det få vara nog, säger han. Men i år det min trettiofjärde mila.
Det är tydligt att eldsjälarna i Erdalen har axlat ansvaret att föra kunskapen om kolningen vidare till framtida generationer.
Under de två veckorna man kör milan kommer hela tiden nyfikna och pratsugna upp för en stunds historieberättande och lyssnande. Här avhandlas berättelser om de som gått före och om händelser och minnen kring milan. Berättelser som ger liv till platsen och förståelse för oss som kommer efter.
FÖRBEREDELSER
Att resa en kolmila är ett mycket omfattande projekt och sträcker sig över nästan hela året.
- I början på januari, runt Trettondagsafton, börjar vi arbetet i skogen, säger Bert.
Då huggs veden som ska få tid på sig att torka under våren, den bästa torkperioden. Man har lite olika tillvägagångssätt beroende på vilka som utför arbetet.
- I år körde ju Tord ut veden med sina hästar, säger Bert.
- Det finns ett klipp på vår Facebook-sida, fyller Dan i.
Man randbarkar veden, för att släppa ut fukten. Sedan lägger man den på tork. Förr lade man ofta veden i res.
- Det gör vi fortfarande på vissa ställen ibland, säger Tord. I år gjorde vi det en bit längre bort längs ringvägen.
Men den mesta veden körs nuförtiden till Erdalen och läggs på tork under presenningar. Ju torrare ved desto mer kol får man ut från en kolning.
RESNINGEN
- Vi sätter i gång resningen av kolmilan i början på augusti, berättar Bert.
Grunden till kolmilan är en tät botten så att luft inte tränger in underifrån. Erdalen är som tidigare nämnts den enda plats som har rätt jordförhållande. Jorden – mosand – används som ett yttersta lager för att täcka och täta kolmilan. Detta kallar man för stybbe. Man använder med fördel en gammal botten när man ska resa en kolmila då gammalt stybbe med sot och tjärrester fäster bättre på milan är ”ny” mosand.
Nästa steg i bygget av kolmilan är inresningen av veden. I mitten av kolbotten gräver man ner och reser kungen, eller bordstock som det heter. På denna spikar man sedan en lodrät riktstång som fungerar som ett stöd man riktar veden mot. Utan denna riktstång finns risken att veden vrider sig och milan riskerar att rasa. På bordstocken fäster man sedan reglar som bildar stommen till tändtrumman.
Nu skall ett pussel läggas. I botten av tändtrumman använder man tunn och torr ved. Detta för att förenkla tändningen och snabbt få värme och jämn gång i milan. Sedan fyller man på med tätt ställd ved lutat in mot mitten. Lutningen på veden är cirka 60 grader vilket är vad som krävs för att stybbet sedan ska ligga kvar på milan. Man bygger på med allt grövre ved för att sedan återgå till tunnare längre ut. Detta gör man för att slippa eventuella bränder vid den riskfyllda utkolningen vid milfoten.
I botten av milan har man små hål, så kallade rymmare. Dessa fungerar som luftkanaler man styr förlopp och hastighet med.
För att förhindra stybbet skalla sippra in mellan den resta veden lägger man först ett lager med granris på veden. Risningen börjar vanligen nerifrån och ristäcket skalla vara så pass tjockt att man inte känner veden under när man trampar på det.
Sedan är det dags för stybbning, milans yttersta tätskikt. Man börjar med kullen, toppen på milan. Sedan bygger man sidorna med start från botten. Stybbet hålls på plats med så kallade stödblock som man sätter halvvägs upp på sidorna. Därefter bygger man vidare upp till kullen. På toppen har man till en början ett tunnare lager för att släppa ut vattenånga under uppvärmningen. Sedan, när kolmilan är varm, lägger man på ett tjockare lager som klubbas och tätas.
TÄNDNINGEN
Det finns flera tillvägagångssätt när man skall tända en kolmila. Vanligt är att man tänder i botten på tändtrumman. Men en annan metod är att man tänder uppifrån då man tänder en eld uppe på kullen. När man fått ihop en ordentlig glödhög skyfflar man ner den i tändtrumman. Sedan fyller man på med ved och packar med fyllstången. Vid tändningen har man fotrymningarna öppna för full syretillförsel. När man under några timmar fyllt på med ved och är säker på att man fått ordentlig fyr på elden så fyller man hela trumman med den ved, som skall bli till kol. Därefter täcker man trummans hål med ett lock, och ovanpå det ris och stybbe.
KOLNINGEN
Hela vitsen med kolmilan är att det ska glöda utan att börja brinna. För detta krävs minimal syretillförsel. Det är detta som är den stora konsten. Att hålla rätt fart och att kolningen blir jämn runtom hela milan. Detta styr man genom de tidigare nämnda fotrymningarna och draghål som man spettar upp i en cirkel på kullen.
Allteftersom veden kolas så krymper den samman och bildar hålrum där luft kan tränga in och antända kolen. Därför använder man en stor träklubba för att slå samman den färdigkolade delen. Klubbningen gör att stybbe tränger ner i hålrummen och tätar till. Detta medför till att man behöver fylla på med mer stybbe.
- Kolningens första två, tre dygn är de mest kritiska. Innan kolmilan blivit fotvarm, berättar Bert.
- Det är när kolmilan är blivit genomvarm och uppnått cirka 80 graders värme nere i foten, förklarar han vidare.
Risken finns under dessa första dygn att milan slår, som det kallas. Innan hon blivit fotvarm ”svettas” veden, alltså att vattenånga kondenserar på kall ved och fukten i bränngaserna försvinner. Då dessa blir torra och kommer i kontakt med luft kan de explodera, det vill säga att milan slår. I värsta fall kan hon slå såpass att både stybbe, ris och stödblock kastas av. Då gäller det att snabbt återstybba och täta till igen. Dröjer man för länga med detta kan hela kolmilan brinna upp. Tänk vilken tragedi för en enkel torpare, att se nästan ett helt års arbete gå upp i rök.
En annan stor fara är när frät uppstår, detta kolarens misstag. Om luft kommer in bakom kolningszonen brinner kol upp och hålrum bildas. Bert berättar:
- Det är omkring 600 grader celsius i glödhärden. Då vill man inte trampa igenom.
Därför har man alltid en landgång, eller stock, uppe på milan som en säkerhet när frät uppstår. Med ett spett kan man upptäcka dessa hål. Då gäller det att snabbt plocka bort stybbet och fylla på med ny ved, granris och stybbe innan kolningszonen har förflyttat sig. Det är inte svårt att föreställa sig kolarens stresspåslag i ett sådant kritiskt läge.
När kolmilan anses vara utkolad så släcks hon och utrivningen påbörjas. Dagens kolmila i Erdalen är ungefär en tredjedel så stor som de var förr i tiden. Detta gör rivningen väldigt enkel då man inte behöver ”eftersläcka” kolet utan kan packa det direkt i säckar till försäljning. Förr i tiden, när milorna var upp till tre gånger så stora, fatades kolet ut med hjälp av kolfat och placerades i en ring runt kolmilan. Där vaktade man kolet och släckte eventuellt brinnande kol i en vattenhink. När kolen var helt släckta lade man in dem i ett temporärt kolhus.
När kolen är packad så säljs den säckvis vid Erdalen från och med Allahelgona och vid Julmarknaden på Bergagården. Vid Erdalen blir det återigen folktätt när kolet skall avhämtas. Bilar med släp slingrar sig in till milan och många kör fast i det höstblöta gräset. Men vad gör väl det när man får med sin prima Hunnebergskol därifrån.
Det är inte svårt att förundras över aktiviteten i Erdalen och det enorma jobb Hunnebergskolarna lägger ner varje år. Tack vare dem öppnas ett fönster genom vilket vi kan blicka 160 år tillbaka i tiden. Något att tänka på när man står där vid grillen i juli.
På www.hunneberg.com kan man läsa mer om Hunnebergskolarna. Vill man följa deras verksamhet så finns de på också Facebook. På Kungajaktsmuseet Älgens berg finns skriften Kolarna i Erdalen av Göran Söderström att köpa.
Denna artikel är skapad med medel från:
