Bland utsikts­plat­ser och körs­bärs­blom — tidig turism i platåbergslandskapet

Flera år sena­re så får jag anled­ning att leta fram boken igen, och frå­gor­na dyker upp på nytt. Som tur är finns det en per­son i mitt när­om­rå­de som kan ge mig en del svar – näm­li­gen Anna Lokrantz, bebyg­gel­se­an­tik­va­rie och för­fat­ta­re. Till­sam­mans med sin man Anders Lokrantz gav hon 2015 ut boken ”Lustre­san­de och bär­sön­da­gar – när turis­ter­na kom till Kinnekulle”.

Den typis­ka turis­ten som kom­mer hit i slu­tet av 1800-talet, vem är det? 

– Det var de som kun­de vara ledi­ga och resa runt, så det är inte van­ligt folk, utan sna­ra­re ett övre sam­hälls­skikt. Det ver­kar vara alla åld­rar, från ung­do­mar som kom­mer i grup­per för att fot­vand­ra och sam­lar väx­ter, fina damer med sto­ra hat­tar och para­soll som fla­ne­rar, och sen är det de som ska besti­ga ber­gen – utfö­ra en strapats. 

Vad gjor­de man en dag som turist?

– På Kin­ne­kul­le ver­kar det hand­la väl­digt myc­ket om vand­ring, att pro­me­ne­ra och se sig omkring. Munkäng­ar­na till exem­pel är en eng­elsk park, gjort för att man ska gå omkring där och få oli­ka upp­le­vel­ser. Sit­ta i Mörkeklevs grot­ta och kon­temp­le­ra… en del ver­kar varit här gans­ka länge, som Sel­ma Lager­löf som var på Kin­ne­kul­le under fle­ra måna­der och bod­de på turist­ho­tel­let. Sedan var det en del fes­ter och oli­ka ensta­ka hän­del­ser som loc­ka­de folk.

Invig­ning av Mös­se­bergs utsikts­torn 1902. Foto: Fal­byg­dens museum

Dåti­dens turist vil­le upp­le­va stra­pat­ser, vara ensam ute i öde­mar­ken och möta natu­rens ele­ment. Gär­na genom att besti­ga berg – och trots att våra pla­tå­berg inte är så höga så bju­der de på många utkiks­plat­ser och man ser långt ut över land­ska­pet, så på så sätt pas­sa de in per­fekt i dåti­dens ide­al.  Allt eftersom turis­mens väx­te så ord­na­de man både utsikts­plat­ser och utsikts­torn på fle­ra berg. På Hög­kul­len på Kin­ne­kul­le fanns det fak­tiskt ett litet utsikts­torn, mer av typen lust­hus, redan på 1700-talet, men Carl Klingspor tog ini­ti­a­tiv till att byg­ga det sto­ra utkikstor­net 1892. Utsikts­tor­net på Mös­se­berg byggs 1903, och vid Öglun­da på Bil­ling­en bygg­des ett torn 1910. Tor­net på Hög­kul­len på Kin­ne­kul­le var myc­ket pam­pigt, byggt i trä med tids­ty­pis­ka snic­kar­de­tal­jer. Det hade sju våning­ar, ser­ve­ring och över­natt­ning. Förs­ta året tor­net var öppet hade det 7 000 besö­ka­re. I Fal­kö­ping var det Mös­se­bergs Vat­ten­ku­ran­stalts Aktie­bo­lag som tog ini­ti­a­tiv till att byg­ga tor­net, som upp­för­des i tegel. Tor­net är 35 meter högt och man behö­ver gå drygt 200 trapp­steg innan man når top­pen och utsik­ten! Vid Öglun­da res­tes ett 20 meter högt torn i trä lik­nan­de det på Kin­ne­kul­le. Här var det Val­le härads turist­för­e­ning som tog ini­ti­a­ti­vet, och invig­ning­en fira­des med pom­pa och ståt. I fil­men ”Nord­bil­ling­en för länge sen” berät­tar Ver­na Anders­son, boen­de i trak­ten, att det var extra­tåg insat­ta hela vägen från Göte­borg och såklart även från Sköv­de. De pro­mi­nen­ta gäs­ter­na fick mat i Axval­la, innan de kör­des med häst och vagn till Öglun­da för att ta sig till fots sista biten upp för ber­get. Totalt när­va­ra­de näs­tan 300 per­so­ner vid invig­ning­en av utsikts­tor­net. Tor­net på Hög­kul­len brann ner 1982, men bygg­des där­ef­ter upp i en snar­lik ver­sion. Mös­se­bergs utsikts­torn står kvar än idag och är gra­tis att besö­ka. Tor­net vid Öglun­da revs 1964, då det för­fal­lit och det inte fanns peng­ar för restaurering. 

En sats­ning som Carl Klingspor gjor­de på just Kin­ne­kul­le var att byg­ga ett turist­ho­tell på en cen­tral plats, vid Munkäng­ar­na. Det är kanske fort­fa­ran­de det främs­ta besöks­må­let på Kin­ne­kul­le, och dess­utom är det Råbäcks egen­doms mark, så här var det enkelt att byg­ga, berät­tar Anna Lokrantz:

– Man hade en idé att man bygg­de ut lite efter hand, prö­va­de sig fram helt enkelt som man märk­te att det bar sig. Man bör­ja­de med de små boen­de­pa­vil­jong­er­na 1885, de hade fyra rum i var­je, och var gans­ka spar­tanskt och litet. Sam­ma år upp­för­des restau­rang­en. Sedan bygg­de man på och till och 1890–91 bygg­des vinterhotellet.

Vin­ter­ho­tel­let rita­des av en berömd Göte­borgsar­ki­tekt, Adri­an Cris­pin Peter­son, och upp­för­des i så kal­lad Schwei­zer­stil, med oli­ka typer av panel, torn, spi­ror, veran­dor och många deko­ra­tio­ner i trä. Så små­ning­om bygg­des ock­så ett bad­hus och fle­ra and­ra bygg­na­der runt om. Det fanns små över­natt­nings­stäl­len på Kin­ne­kul­le innan, men eta­ble­ring­en av turist­ho­tel­let sva­ra­de mot ett behov som bör­ja­de upp­stå vid den tiden och blev vik­tigt för utveck­ling­en av den dåti­da turis­men. Som nämn­des ovan var en av de mer beröm­da gäs­ter­na på hotel­let Sel­ma Lager­löf, som bod­de här en hel som­mar 1901. Turist­ho­tel­let var väl­digt enkelt, inte minst köks­de­len där man laga­de mat på järn­spi­sar och dis­ka­de under bar him­mel. Under fle­ra årtion­den var det ändå i drift, men 1964 genom­för­de Läns­sty­rel­sen en inspek­tion och kom med fle­ra anmärk­ning­ar. Hotel­let stäng­de, och stod över­gi­vet i fle­ra år innan det revs 1982. Idag ser man knappt någ­ra spår – bara grund­mu­ren till restau­rang­bygg­na­den som finns där det idag är par­ke­rings­plats till Munkängarna.