1 decem­ber 2022 | Text: Anna Ber­gen­gren | Foto (färg­bil­der): Hen­rik Theodorsson

En kylig mars­dag 2019 befin­ner jag mig i Hudiksvall för att häl­sa på en vän innan vi åker vida­re till en skidort i fjäl­len. Ett och ett halvt år innan har jag bör­jat job­ba med att eta­ble­ra en geo­park i pla­tå­bergs­land­ska­pet, och det har varit en fan­tas­tisk upp­täckts­re­sa för mig, som ursprung­li­gen kom­mer från ett annat slätt­land­skap österut.

Land­ska­pet, ber­gen och naturmil­jö­er­na jag sett har fått mig att kän­na en stark till­hö­rig­het, och en stolt­het över alla des­sa besöks­mål som jag vill berät­ta om för fler. När snön bör­jar blå­sa på tvä­ren mel­lan Hudiksvalls gator flyr vi för en stund in på Häl­sing­lands muse­um. Jag ham­nar vid ett bord i entrén med utför­sälj­ning av gam­la böc­ker. På omsla­get till en blek­nad bok är det en bild som fång­ar mitt intres­se, en teck­ning från ett berg med utsikt över ett land­skap. Är det inte något bekant över de där pelar­na på ber­get…? Och över land­ska­pet som bre­der ut sig vid horisonten…?

Myc­ket rik­tigt, när jag ploc­kar upp boken, som visar sig vara Svens­ka Turist­för­e­ning­ens års­bok från 1924, så står det angi­vet att omslags­bil­den är från Ålle­bergs änne med utsikt över Fal­byg­den. Efter en inled­ning som åter­ger hög­tids­ta­let vid Svens­ka turist­för­e­ning­ens firan­de av 100 000 med­lem­mar ägnas stör­re delen av tid­skrif­ten åt oli­ka skild­ring­ar av Väs­ter­göt­land, mer­par­ten av dem från pla­tå­bergs­land­ska­pet. I tillägg finns det fle­ra svart­vi­ta foto­gra­fi­er och ett upp­slag går att veck­la ut så att läsa­ren får en mäk­tig pano­ra­ma­bild från Ålle­berg, med en skiss i under­kant över hori­son­ten där alla pla­tå­bergs som syns står namngivna.

Nedan: Pano­ra­ma­bild över pla­tå­bergs­land­ska­pet tagen från Ålle­bergs änne. Ur boken Svens­ka Turist­för­e­ning­ens års­skrift 1924. Foto: C.G. Rosenberg

I ett kapi­tel skri­ver Her­ti­gen av Väs­ter­göt­land, H.K.H Prins Carl, om Väs­ter­göt­land att:
”…en av den­na naturs fag­ras­te pär­lor är Kin­ne­kul­le, sär­skilt en vac­ker för­som­mar­dag. Den som en sådan dag, medan frukt­trä­den blom­ma i tusen­tal, stått på Kin­ne­kul­les högs­ta höjd och blic­kat ut över Vänerns vida vat­ten, han glöm­mer ald­rig den­na beta­gan­de syn. Även från de and­ra väst­gö­ta­ber­gen, vil­ka likt mäk­ti­ga ätte­hö­gar resa sig ur den omgi­van­de slät­ten, har man en hän­fö­ran­de utsikt, och Bil­ling­en, det störs­ta av des­sa berg, är rikt på mystik och ursprung­lig skönhet.”

I näs­ta kapi­tel för­dju­pas beskriv­ning­en av plåt­ber­gen när skri­ben­ten Hel­ge Nel­son skriver:

”Des­sa dia­bas­berg och de kalk­stens­sock­lar, över vil­ka de höja sig, bil­da en land­skaps­typ för sig, som med sin för­nämt raka hori­sont­lin­je, där trapp­täc­ke­na nå något stör­re utsträck­ning, bry­ter av mot urbergs­pla­tå­er­nas sva­ga böl­je­gång, men dock så väl tonar sam­man med de jäm­na slät­ter­na, över vil­ka de höja sig. Lika starkt fram­trä­der den­na ’väst­gö­ta­ber­gens’ egen­ar­ta­de land­skaps­bild i den yppi­ga växt­lig­het säreg­na kul­tur, som är bun­den till deras kalkri­ka mark och bry­ter av mot omgiv­ning­en. Dia­ba­sens (’trap­pens’) lava­mas­sor ha en gång bru­tit fram från jor­dens inre. De ha skyd­dat de lag­ra­de bergar­ter­na från för­stö­ring. Till­va­ron på Fal­byg­dens och Kin­ne­kul­les kul­tur­byg­der beror ytterst på dem.”

Boken får själv­klart föl­ja med mig hem, och sät­ter igång en del tan­kar hos mig, som nu ska job­ba för att göra pla­tå­bergs­land­ska­pet till ett känt besöks­mål. Hur såg man på områ­det som turist­des­ti­na­tion för lite över hund­ra år sedan? Vad gjor­de en turist som besök­te våra berg då?

“… en del ver­kar varit här gans­ka länge, som Sel­ma Lager­löf som var på Kin­ne­kul­le under fle­ra månader …”

Flera år sena­re så får jag anled­ning att leta fram boken igen, och frå­gor­na dyker upp på nytt. Som tur är finns det en per­son i mitt när­om­rå­de som kan ge mig en del svar – näm­li­gen Anna Lokrantz, bebyg­gel­se­an­tik­va­rie och för­fat­ta­re. Till­sam­mans med sin man Anders Lokrantz gav hon 2015 ut boken ”Lustre­san­de och bär­sön­da­gar – när turis­ter­na kom till Kinnekulle”.

Den typis­ka turis­ten som kom­mer hit i slu­tet av 1800-talet, vem är det? 

– Det var de som kun­de vara ledi­ga och resa runt, så det är inte van­ligt folk, utan sna­ra­re ett övre sam­hälls­skikt. Det ver­kar vara alla åld­rar, från ung­do­mar som kom­mer i grup­per för att fot­vand­ra och sam­lar väx­ter, fina damer med sto­ra hat­tar och para­soll som fla­ne­rar, och sen är det de som ska besti­ga ber­gen – utfö­ra en strapats. 

Vad gjor­de man en dag som turist?

– På Kin­ne­kul­le ver­kar det hand­la väl­digt myc­ket om vand­ring, att pro­me­ne­ra och se sig omkring. Munkäng­ar­na till exem­pel är en eng­elsk park, gjort för att man ska gå omkring där och få oli­ka upp­le­vel­ser. Sit­ta i Mun­kes­tens grot­ta och kon­temp­le­ra… en del ver­kar varit här gans­ka länge, som Sel­ma Lager­löf som var på Kin­ne­kul­le under fle­ra måna­der och bod­de på turist­ho­tel­let. Sedan var det en del fes­ter och oli­ka ensta­ka hän­del­ser som loc­ka­de folk.

Boken “Lustre­san­de och bär­sön­da­gar – när turis­ter­na kom till Kin­ne­kul­le” av Anna och Anders Lokrantz, 2015. Foto­graf: Hen­rik The­o­dors­son / Pla­tå­ber­gens Geo­park | Mörkeklef, Kin­ne­kul­le, Hel­le­kis 1887. Foto­graf: Eriksén / Väs­ter­göt­lands muse­um | Anna Lokrantz, 2022. Foto­graf: Hen­rik The­o­dors­son / Pla­tå­ber­gens Geo­park | Öl- och läs­ke­drycks­dric­kan­de ung­dom, under någon av de så kal­la­de Bär­sön­da­gar­na, på Hotell Kin­ne­kul­les veranda.1895–1905. Foto­graf: Anna Florén / Väs­ter­göt­lands muse­um. Klic­ka för stör­re bilder. 

Råbäcks egen­dom ca. 1895. Foto: Carl Victo­rin / Väs­ter­göt­lands museum

Fri­her­re Carl Klingspor, okänt årtal. Foto­graf: Her­man Ham­nqvist / Väs­ter­göt­lands museum

Turis­men som rörel­se tog fart mot slu­tet av 1800-talet, bland annat främ­jad av en tek­nik­ut­veck­ling med ång­bå­tar och järn­väg. Svens­ka turist­för­e­ning­en bil­da­des redan 1885 av, intres­sant nog, en grupp geo­lo­ger. Man vil­le då främ­ja turism i Sve­ri­ge och göra natu­ren och land­ska­pet till­gäng­ligt för fler, till exem­pel genom eta­ble­ring av vand­rings­le­der, fjällstu­gor och vand­rar­hem. Även om det fun­nits besö­ka­re på pla­tå­ber­gen långt tidi­ga­re – på till exem­pel Kin­ne­kul­le främst av bota­nis­ka skäl då det är så vari­e­rad, ovan­lig och artrik natur – så var det nu turis­men i pla­tå­bergs­land­ska­pet expan­de­ra­de och blev mer orga­ni­se­rad. På Kin­ne­kul­le var det främst en man som drev på utveck­ling­en, Carl Klingspor. 

 – Carl Klingspor kom till Kin­ne­kul­le via sin fru, Lou­is Sil­fer­ski­öld, då hen­nes familj ägde Råbäcks egen­dom, berät­tar Anna Lokrantz. 

– Carl och Lou­i­se flyt­ta­de hit på 1880-talet. Han var en ent­re­pre­nör med mas­sa idéer – han star­ta­de sten­hug­ge­ri­er, drog vägar och ång­båts­lin­jer. Och så vil­le han mark­nads­fö­ra Kin­ne­kul­le som ett besöks­mål. Han fick in artik­lar i STFs års­böc­ker, annon­se­ra­de och bjöd hit fina gäs­ter som syn­tes och väck­te uppmärksamhet. 

Invig­ning av Mös­se­bergs utsikts­torn 1902. Foto: Fal­byg­dens museum

Dåti­dens turist vil­le upp­le­va stra­pat­ser, vara ensam ute i öde­mar­ken och möta natu­rens ele­ment. Gär­na genom att besti­ga berg – och trots att våra pla­tå­berg inte är så höga så bju­der de på många utkiks­plat­ser och man ser långt ut över land­ska­pet, så på så sätt pas­sa de in per­fekt i dåti­dens ide­al.  Allt eftersom turis­mens väx­te så ord­na­de man både utsikts­plat­ser och utsikts­torn på fle­ra berg. På Hög­kul­len på Kin­ne­kul­le fanns det fak­tiskt ett litet utsikts­torn, mer av typen lust­hus, redan på 1700-talet, men Carl Klingspor tog ini­ti­a­tiv till att byg­ga det sto­ra utkikstor­net 1892. Utsikts­tor­net på Mös­se­berg byggs 1903, och vid Öglun­da på Bil­ling­en bygg­des ett torn 1910. Tor­net på Hög­kul­len på Kin­ne­kul­le var myc­ket pam­pigt, byggt i trä med tids­ty­pis­ka snic­kar­de­tal­jer. Det hade sju våning­ar, ser­ve­ring och över­natt­ning. Förs­ta året tor­net var öppet hade det 7 000 besö­ka­re. I Fal­kö­ping var det Mös­se­bergs Vat­ten­ku­ran­stalts Aktie­bo­lag som tog ini­ti­a­tiv till att byg­ga tor­net, som upp­för­des i tegel. Tor­net är 35 meter högt och man behö­ver gå drygt 200 trapp­steg innan man når top­pen och utsik­ten! Vid Öglun­da res­tes ett 20 meter högt torn i trä lik­nan­de det på Kin­ne­kul­le. Här var det Val­le härads turist­för­e­ning som tog ini­ti­a­ti­vet, och invig­ning­en fira­des med pom­pa och ståt. I fil­men ”Nord­bil­ling­en för länge sen” berät­tar Ver­na Anders­son, boen­de i trak­ten, att det var extra­tåg insat­ta hela vägen från Göte­borg och såklart även från Sköv­de. De pro­mi­nen­ta gäs­ter­na fick mat i Axval­la, innan de kör­des med häst och vagn till Öglun­da för att ta sig till fots sista biten upp för ber­get. Totalt när­va­ra­de näs­tan 300 per­so­ner vid invig­ning­en av utsikts­tor­net. Tor­net på Hög­kul­len brann ner 1982, men bygg­des där­ef­ter upp i en snar­lik ver­sion. Mös­se­bergs utsikts­torn står kvar än idag och är gra­tis att besö­ka. Tor­net vid Öglun­da revs 1964, då det för­fal­lit och det inte fanns peng­ar för restaurering. 

Kin­ne­kul­le utsikts­torn rest 1892. Foto: Carl Victo­rin / Väs­ter­göt­lands muse­um | Mös­se­bergs utsikts­torn byggt 1903. Foto: Fal­byg­dens muse­um | Mös­se­bergs utsikts­torn fotat 2018. Foto: Hen­rik The­o­dors­son / Pla­tå­ber­gens Geo­park | Kin­ne­kul­le utsikts­torn i ny tapp­ning efter bran­den 1982. Fotat 2022. Foto: Hen­rik The­o­dors­son / Pla­tå­ber­gens Geo­park | Utsikts­tor­net vid Öglun­da på Bil­ling­en res­tes 1910. Foto: Väs­ter­göt­lands muse­um. Klic­ka för stör­re bilder. 

En vik­tig mil­stol­pe i någon typ av orga­ni­se­ring av turis­men i pla­tå­bergs­land­ska­pet var en berömd bok som Nils Gustaf Ström­bom gav ut, ”Väg­vi­sa­re till Kin­ne­kul­le och Val­le härad”.

Vem var Strömbom?

– Nils Gustaf Ström­bom var kom­mi­nis­ter och han står som svens­ka turist­för­e­ning­ens ombud på Kin­ne­kul­le, och av den anled­ning­en tog han fram en turist­hand­bok resan­de. Han hade säkert någon typ av upp­drag från Carl Klingspor att skri­va boken, som ock­så omfat­tar Val­le härad. 

– Den är väl­digt nog­grant skri­ven, hur man tar sig hit, om man tar sig på lands­väg, om man kom­mer med båt, eller om man kom­mer med tåg, berät­tar Anna Lokrantz.

– Och sedan när man kom­mer fram, vil­ka besöks­mål får man inte mis­sa – vad bör man se och göra? Och vad ska man inte se och göra – Ström­bom läm­nar en del var­ning­ar på plat­ser där man till exem­pel inte ska läm­na sina häs­tar eller sova över.

Avsnit­tet om Kin­ne­kul­le inne­hål­ler ock­så gans­ka omfat­tan­de geo­lo­gis­ka beskriv­ning­ar uti­från dåti­dens geo­lo­gis­ka kun­skap, där han delar in ber­get i tio oli­ka lager. Besöksmå­len Ström­bom beskri­ver på Kin­ne­kul­le är i stort sett sam­ma som en turist i dag besö­ker (med undan­tag från det sto­ra sten­brot­tet som inte fanns på Ström­boms tid).

Avsnit­tet om Val­le Härad är inte så omfat­tan­de som Kin­ne­kul­le, men Ström­bom ger ändå fle­ra tips till en besö­ka­re, och det mest sevär­da tyc­ker han är Öglun­da grotta:

”Den är öfver 150 fot lång, mer än 50 fot bred och c:a 30 fot djup. Väl­di­ga pela­re af trapp upp­tor­na sig i luf­ten, och det hela gör ett stor­ar­tat intryck. Nere bland ste­nar­ne sor­lar det på vår­si­dan en liten bäck. Utsik­ten från ber­gets pla­tå är hän­fö­ran­de och kan i visst avse­en­de mäta sig med den från Kinnekulle.”

Bil­der nedan ur Ström­boms bok – Väg­vi­sa­re för resan­de till Kin­ne­kul­le, Val­le Härad med Axe­vall och Varn­hem (1889). Fr. väns­ter: Mörkeklevs grot­ta, Den sto­ra eken i träd­går­den vid Råbäcks egen­dom, Varn­hems klos­ter­kyr­ka, Lunds­brunn: Jaquet­te du Rietz’ lasa­rett, Läckö slott.

“Man hade en idé att man bygg­de ut lite efter hand, prö­va­de sig fram helt enkelt som man märk­te att det bar sig.”

En sats­ning som Carl Klingspor gjor­de på just Kin­ne­kul­le var att byg­ga ett turist­ho­tell på en cen­tral plats, vid Munkäng­ar­na. Det är kanske fort­fa­ran­de det främs­ta besöks­må­let på Kin­ne­kul­le, och dess­utom är det Råbäcks egen­doms mark, så här var det enkelt att byg­ga, berät­tar Anna Lokrantz:

– Man hade en idé att man bygg­de ut lite efter hand, prö­va­de sig fram helt enkelt som man märk­te att det bar sig. Man bör­ja­de med de små boen­de­pa­vil­jong­er­na 1885, de hade fyra rum i var­je, och var gans­ka spar­tanskt och litet. Sam­ma år upp­för­des restau­rang­en. Sedan bygg­de man på och till och 1890–91 bygg­des vinterhotellet.

Vin­ter­ho­tel­let rita­des av en berömd Göte­borgsar­ki­tekt, Adri­an Cris­pin Peter­son, och upp­för­des i så kal­lad Schwei­zer­stil, med oli­ka typer av panel, torn, spi­ror, veran­dor och många deko­ra­tio­ner i trä. Så små­ning­om bygg­des ock­så ett bad­hus och fle­ra and­ra bygg­na­der runt om. Det fanns små över­natt­nings­stäl­len på Kin­ne­kul­le innan, men eta­ble­ring­en av turist­ho­tel­let sva­ra­de mot ett behov som bör­ja­de upp­stå vid den tiden och blev vik­tigt för utveck­ling­en av den dåti­da turis­men. Som nämn­des ovan var en av de mer beröm­da gäs­ter­na på hotel­let Sel­ma Lager­löf, som bod­de här en hel som­mar 1901. Turist­ho­tel­let var väl­digt enkelt, inte minst köks­de­len där man laga­de mat på järn­spi­sar och dis­ka­de under bar him­mel. Under fle­ra årtion­den var det ändå i drift, men 1964 genom­för­de Läns­sty­rel­sen en inspek­tion och kom med fle­ra anmärk­ning­ar. Hotel­let stäng­de, och stod över­gi­vet i fle­ra år innan det revs 1982. Idag ser man knappt någ­ra spår – bara grund­mu­ren till restau­rang­bygg­na­den som finns där det idag är par­ke­rings­plats till Munkängarna.

Turist­ho­tel­let vid Råbäck sett ner­i­från bac­ken med Råbäcks egen­dom i ryg­gen (Bild 2330) | Vin­ter­ho­tel­let, som låg intill Turist­ho­tel­let (Bild 4428, ägs av Rosa Sjö­stedt, Käll­by) | Gla­da ung­do­mar umgås på teras­sen fram­för Turist­ho­tel­let (Bild 5705) | Flyg­fo­to över hotell­om­rå­det med Turist­ho­tel­let i mit­ten och Vin­ter­ho­tel­let till höger i bild (Bild 5746) | Idag finns bara res­ter­na efter Turist­ho­tel­lets terass kvar, bygg­na­den revs 1982 | Detalj på teras­sens kalk­stens­mur. De svart-vita bil­der­na ovan är låna­de från www.kinnekullehembygd.se. Klic­ka för stör­re bilder.

Mös­se­bergs kurort. Foto: Fal­byg­dens museum

Flyg­bild över Lunds­brunns kurort 1959. Foto: AB Flyg­tra­fik / Väs­ter­göt­lands museum

En annan typ av boen­de som var popu­lärt i pla­tå­bergs­land­ska­pet var kuror­ter­na. Det­ta häng­er direkt ihop med till­gång­en på grund­vat­ten från ber­gen, och som ska­par det som på den tiden ansågs vara häl­so­bring­an­de käl­lor. Vi har till exem­pel Lunds­brunns kurort vid foten av Kin­ne­kul­le, där vatt­net i käl­lan varit en besöksan­led­ning sedan 1700-talet, men där en kurort eta­ble­ra­des i slu­tet av 1800-talet. När järn­vä­gen drogs hit från Ska­ra väx­te ett helt sam­häl­le upp runt brunnen.

Även vid foten av Mös­se­berg rin­ner en käl­la fram, St Eriks käl­la, som var anled­ning­en till eta­ble­ring­en av Mös­se­bergs kurort 1864. Väst­ra stam­ba­nan hade eta­ble­rats någ­ra år tidi­ga­re och gre­ve Gös­ta Pos­se leta­de efter en plats för en vat­ten­ku­ran­stalt nära järn­vä­gen. Vid St Eriks käl­la rann det fram myc­ket vat­ten, och den omgi­van­de natu­ren på ber­get ansågs vara ovan­ligt vac­ker med blom­mor i lövskogs­lun­dar­na. Anlägg­ning­en inspi­re­ra­des av frans­ka och tys­ka bad­in­rätt­ning­ar, och beskrevs som den nyas­te och bäs­ta i Sve­ri­ge på den tiden. En egen bad­lä­ka­re anställ­des som behand­la­de lung­sju­ka. Runt sekel­skif­tet blev kli­en­te­let mer cele­bert, och bland annat invig­de prins Gustaf Adolf Vin­ter­sa­na­to­ri­et vid kuror­ten 1907. Det var en, för sin tid, otro­ligt modern bygg­nad med elekt­ri­ci­tet och vattentoaletter.

På Kin­ne­kul­le hade vi ock­så ett spe­ci­ellt feno­men som mås­te näm­nas, näm­li­gen bär­sön­da­gar­na. På alla pla­tå­berg har den kalkri­ka jor­den gjort det gynn­samt för körs­bär som väx­er vilt mel­lan träd­går­dar, hagar och åkrar. Idag är det kanske främst Val­le härad som är känt för sin körs­bärs­blom på våren, men även runt Horn­bor­ga­sjön, till exem­pel Bolums lider, eller på Bor­gun­da­ber­gets slutt­ning­ar, så är det vitt av blom­man­de träd i maj. I Turist­för­e­ning­ens bok från 1924 skri­ven man: ”Ber­gen äro kän­da för sina fågel­bär. Säl­lan möter man fag­ra­re syn än de körs­bärs­ri­ka slutt­ning­ar­nas vita och skä­ra bloms­ter­hav i för­som­mar­tid.” På Kin­ne­kul­le runt för­ra sekel­skif­tet och fram till 1940-talet så upp­märk­sam­ma­des allt­så den täta före­koms­ten av körs­bärs­träd med en fest när körs­bä­ren, eller söt­bä­ren som de ock­så kal­las, var mog­na – bär­sön­da­gar­na. Redan Ström­bom i sin bok upp­skat­tar anta­let besö­kan­de under bär­sön­da­gar­na till 20 000 personer.

– Bär­sön­da­gar­na var en stor grej för till­re­san­de, först var det mest för den loka­la all­mo­gen men sen öka­de bär­sön­da­gar­na i bety­del­se när turis­men väx­te, berät­tar Anna Lokrantz. 

– Det var all­tid de tre förs­ta sön­da­gar­na i augusti som man sam­la­des för att äta söt­bär. And­ra sön­da­gen var själ­va höjd­punk­ten, det var då det var mest fest. Det kom till och med extrain­sat­ta tåg från Göte­borg för det­ta. Om man kom med tåget så klev man av vid Råbäcks sta­tion, och sen i bac­ken upp mot Munkäng­ar­na och turist­ho­tel­let stod det tor­pa­re som sål­de bär de ploc­kat. Många besö­ka­re ploc­ka­de ock­så körs­bär själ­va eftersom de väx­te vilt ute i mar­ker­na. Det finns många beskriv­ning­ar om att det vil­da fes­tan­det, och att det ofta blev slagsmål. 

Kanske på grund av fes­tan­det så tog Fräls­nings­ar­mén över orga­ni­se­ring­en av bär­sön­da­gar­na på 1940-talet, och sak­ta men säkert för­svann tra­di­tio­nen under de kom­man­de åren.

Avslapp­nat säll­skap under någon av bär­sön­da­gar­na på Kin­ne­kul­le. Foto: Väs­ter­göt­lands museum

Idag ser vi en ökning i turism runt om i pla­tå­bergs­land­ska­pet. Att vand­ra, besti­ga ber­gen och tit­ta på utsik­ten är fort­fa­ran­de något en modern turist vill göra under ett besök vid pla­tå­ber­gen. Kanske vila under en dag eller två vid någon av våra kuror­ter som idag är moder­na spa, och vem vet, har inte vatt­net från våra käl­lor fort­fa­ran­de en magisk kraft? Jag avslu­tar med ett citat från en av de förs­ta och mest kän­da reseskild­ring­ar­na från vårt områ­de, Lin­nés Väst­gö­ta­re­sa 1746. Kanske kan väc­ka en läng­tan att upp­le­va ber­gen och land­ska­pet emel­lan hos oss än idag:

”Väx­ter­na gjor­de oss upp­märk­sam­ma, eme­dan där fanns neder om Mös­se­berg de all­ra vack­ras­te örter, jäm­te de säll­sam­mas­te. När vi där­e­mot kom­mo upp på själ­va kul­len voro väx­ter­na helt annorlun­da, lik­som hade man på ett par minu­ter bli­vit förd till ett helt annat land och kli­mat. Det är säll­samt nog att alla des­sa ber­gen, såsom Kin­ne­kul­le, Bil­ling­en, Mös­se­berg och Ålle­berg, överst där ber­gen bestå av grå­sten, till alla sina väx­ter avbil­da de vil­das­te norr­lands­mar­ker men där­e­mot fäl­ten nedan­för kul­lar­na fram­bringa ej annat än de vack­ras­te väx­ter ifrån Skå­ne, Ölands och Got­lands lundar.”

Har du hört?

Utflykt till Kin­ne­kul­le är en podcast i sex delar om Kin­ne­kul­les kul­tur­arv. I avsnit­ten avhand­las ämnen som natur och kul­tur, besöks­mål, sten­han­te­ring, myter och berät­tel­ser och kul­tur­histo­ria. Bakom mic­ken sit­ter Anna Lokrantz och sam­ta­lar med kun­ni­ga och intres­san­ta gäs­ter. Pod­den är pro­du­ce­rad av Lokrantz Kul­turmil­jö och Hjor­tens Gil­le på upp­drag av Kin­ne­kul­le hem­bygds­för­e­ning. Så har du inte hört, lyss­na nu!

Till pod­dens hem­si­da
Lyss­na via Spotify

Anna Lokrantz är bebyg­gel­se­an­tik­va­rie och dri­ver Lokrantz Kul­turmil­jö. Före­ta­get ver­kar inom kul­turmil­jö­vård, för­lags­verk­sam­het samt redak­tio­nellt arbe­te. Upp­dra­gen är bland annat vård­pla­ner för kyr­kor och bygg­nads­min­nen, under­lag till detalj­pla­ner och bygg­lov samt som sak­kun­nig vid änd­ring av bygg­na­der och mil­jö­er med kul­tur­hi­sto­riskt värde.

Anna har, till­sam­mans med sin man Anders, skri­vit en bok om turis­men barn­dom på Kin­ne­kul­le Lustre­san­de och bär­sön­da­gar – När turis­men kom till Kin­ne­kul­le. Boken finns att köpa på Lokrantz för­lags hem­si­da.

Den­na arti­kel är ska­pad med medel från: