6 april 2023 | Text: Anna Ber­gen­gren | Nuti­da foton & film: Hen­rik Theodorsson
8 000 män­ni­skor i en hage utan­för Ranstad
”Såvitt jag vet har en sådan jät­te­lik för­stö­ring av en av lan­dets älds­ta kul­tur­byg­der ald­rig för­ut pla­ne­rats och svens­ka språ­ket har där­för hit­tills inte haft något ord för en sådan hand­ling. Vi har fått det nu. Väst­gö­ta­ber­gens för­sva­ra­re kal­lar det land­skaps­mord. Det­ta ord kom­mer att stå i fram­ti­da upp­slags­böc­ker med Ran­stads­an­lägg­ning­en som illust­ra­tion. Var­för vill man då för­stö­ra des­sa vack­ra berg? Jo, det finns uran i dem.”

Orden ovan utta­las den 30 maj 1976 av Han­nes Alfvén, svensk fysi­ker som fick Nobel­pri­set 1970. Han står på en pro­vi­so­risk bygd scen i en hage strax norr om Ran­stads­ver­ket – Sve­ri­ges förs­ta och hit­tills enda verk­sam­het för utvin­ning av uran. Det var en mol­nig och gans­ka kall maj­dag, bara runt tio gra­der, men det böl­jan­de odlings­land­ska­pet i Häggums soc­ken gör sig som bäst i för­som­marskrud: en blän­dan­de gröns­ka, blom­man­de frukt­träd mel­lan åkrar­na. Just den här dagen, den 30 maj, är en dag som många boen­den i områ­det ald­rig glöm­mer, för det har sam­lats så otro­ligt myc­ket folk i hagen. Runt Han­nes Alfvén trängs det runt 8 000 män­ni­skor, som alla är där för att visa sitt miss­nö­je mot pla­ner­na på att utö­ka utvin­ning­en av uran vid Ranstadsverket.

Ran­stads­ver­ket hade bör­jat byg­gas 1960, och varit i drift med utvin­ning av uran mel­lan 1965 och 1969. Hela idén med utvin­ning av uran var en del av en inhemsk säker­hets­po­li­tisk stra­te­gi, där Sve­ri­ge skul­le kun­na till­ver­ka egna atom­va­pen och dess­utom få uran till kärn­kraft. När beslu­tet om att anläg­ga Ran­stads­ver­ket kom i slu­tet av fem­ti­o­ta­let var det svårt att få tag på uran på världs­mark­na­den. Redan när verk­sam­he­ten bör­ja­de hade mark­na­den för­änd­rats, och uran­pri­set sjun­kit betyd­ligt. Dess­utom skrev Sve­ri­ge på icke-sprid­nings­av­ta­let som gjor­de att moti­vet att fram­stäl­la uran för atom­va­pen för­svann. Från 1969 fanns det vid Ran­stad endast under­hål­lan­de verk­sam­het (att hål­la anlägg­ning­en i sådant skic­ka att den kun­de star­tas igen vid behov) och forsk­ning. Efter oljekri­sen 1973 sti­ger uran­pri­set igen och bola­get LKAB, som inve­ste­rat i anlägg­ning­en, bör­jar se möj­lig­he­ter för att åter­i­gen utvin­na uran. 

1975 pre­sen­te­rar LKAB rap­por­ten ”Pro­jekt Ran­stad 75”. Det är sto­ra pla­ner för en utö­kad utvin­ning som läggs fram:
  • Anlägg­ning­en vid Ran­stad ska ha kapa­ci­tet för att ta fram 1 275 ton uran per år 
  • För det­ta behö­ver man bry­ta 6 000 000 ton alun­skif­fer per år 
  • Från att tidi­ga­re bara haft ett dag­brott, ska man nu även bry­ta alun­skif­fer under jord
  • Totalt ska bryt­nings­om­rå­det omfat­ta 25 kvadratkilometer

Till skill­nad från anlägg­ning­en av Ran­stads­ver­ket i slu­tet av 1950-talet möter de här pla­ner­na på stort mot­stånd. Kanske är det en gene­rell mil­jö­med­ve­ten­het som väckts i värl­den, där allt ifrån Rachel Carl­sons Tyst vår till Stock­holms­kon­fe­ren­sen 1972 spe­lat en stor roll. Men fram­för allt finns redan dag­brot­tet på plats från den tidi­ga­re bryt­ning­en som ett öppet sår i land­ska­pet. Alla som bor i Häggum eller som besö­ker plat­sen kan nu enkelt visu­a­li­se­ra vad det skul­le bety­da om över 1 000 ton uran fram­ställs per år – det nuva­ran­de dag­brot­tet är ju resul­ta­tet av endast 220 utvun­na ton uran. 

Häggums hem­bygds­för­e­ning med riks­dags­po­li­ti­kern Bengt Kind­bom ( C ) är en stark mot­stån­da­re. Fält­bi­o­lo­ger­na är en annan lokal för­e­ning som pro­te­ste­rar, till­sam­mans med en nystar­tad mil­jögrupp i Sköv­de: Sköv­de miljöforum. 

Sköv­de mil­jö­fo­rum kom­mer få stor bety­del­se för kam­pen mot en vida­re bryt­ning i Ran­stad. De pub­li­ce­rar 1975 som svar på LKABs för­slag rap­por­ten ”Ran­stad – hot mot vår bygd”, en omfat­tan­de genom­gång av rap­por­ten där fle­ra bris­ter påpekas.

Så här såg den gransk­ning Sköv­de mil­jö­fo­rum sat­te ihop. En omfat­tan­de genom­gång av LKAB:s rap­port, Ran­stad 75, med syf­te att öpp­na ögo­nen på besluts­fat­ta­re och allmänhet.
”Uran­bryt­ning i Bil­ling­en-Fal­byg­den kom­mer att totalt omvand­la land­ska­pet. Mil­jöska­dor­na blir enor­ma och bestå­en­de för all fram­tid. Mot det­ta står som enda väsent­li­ga för­del möj­lig­he­ten av en före­tagse­ko­no­misk vinst för det stat­li­ga bola­get LKAB. Totalt är Ran­stads­pro­jek­tets nack­de­lar långt stör­re än dess fördelar.
Det vore oan­sva­rigt och ett all­var­ligt svek mot de nuva­ran­de och fram­ti­da invå­nar­na om kom­mu­ner­na till­stryk­te utbygg­nad av Ranstadsanläggningen.
Ing­et tidi­ga­re indust­ri­ellt pro­jekt i Sve­ri­ge tor­de ha med­fört mil­jöska­dor av den dimen­sio­nen det här rör sig om. Ordet mil­jöska­dor är knap­past kor­rekt längre.”

I slu­tet av maj 1976 arran­ge­ras så Väst­gö­ta­ber­gens dag. Egent­li­gen är det en rad oli­ka akti­vi­te­ter som pågår under en hel vec­ka, till exem­pel fotout­ställ­ning­ar och gemen­sam­ma vand­ring­ar. Men det hela kul­mi­ne­rar den 30 maj utan­för Ran­stad, när den sto­ra folk­mas­san sam­las. För­u­tom ovan nämn­da Han­nes Alfvén, så är ock­så skå­de­spe­lers­kan Bir­git­ta Anders­son där och läser dik­ter. Så här rap­por­te­rar Fal­kö­pings tid­ning förs­ta juni:

Det blev en mäk­tig mani­fes­ta­tion mot en utbygg­nad av Ran­stads­ver­ket. 8 000 besök­te Väst­gö­ta­ber­gens dag i den blom­man­de ängs­ha­gen ”Augus­tes” i Häggum i skug­gan av ver­kets impo­san­ta byggnader.
– Det är mera än vi räk­nat med men mind­re än det bor­de varit, sade Nils Erik Red­mo och Rolf Millquist i Sköv­de Mil­jö­fo­rum efteråt. Men arran­gö­rer­na, oli­ka mil­jögrup­per, natur­skydds­för­e­ning­en, hem­bygds­för­e­ning­ar m.fl. har all anled­ning att vara nöj­da med publik­siff­ror­na. Till­sam­mans med övri­ga akti­vi­te­ter under fle­ra dagar har man kun­nat räk­na in sam­man­lagt 25 000 per­so­ner, för­mod­li­gen den störs­ta upp­slut­ning­en kring en mil­jö­ak­tion någon­sin i det­ta land – alm­stri­den i Stock­holm inräknad.

Kilc­ka för stör­re bil­der Under Väst­gö­ta­ber­gens dag 1976 hölls många event run­tom ber­gen. Överst: Nobel­pris­ta­ga­ren pro­fes­sorn Han­nes Alfvén tala­de till de 8 000 åhö­rar­na. Nere t.v: Fal­byg­dens folk­danslag dan­sar “Väst­gö­ta­pols­ka” (vad annars?) vid Mös­se­bergs­går­den. Nere t.h: Den då nygam­la Eke­dals-mar­ten (mark­na­den) drog många besökare.

I ett var­dags­rum bara 500 meter från Ran­sta­ver­ket och 500 meter från det tidi­ga­re dag­brot­tet, nume­ra Tra­ne­bergs­sjön, träf­far vi Roland och Berit Wils­son. Roland är fem­te gene­ra­tio­nen att bedri­va jord­bruk på går­den – men det är nume­ra på arren­de­rad mark. Går­den styc­ka­des av i slu­tet av 1950-talet och hans pap­pa tving­a­des säl­ja mar­ken till AB Ato­me­ner­gi. Där­ef­ter fort­sat­te de bru­ka mar­ken genom ett arrendeavtal. 

– Enligt pla­ner­na skul­le dag­brot­tet gått pre­cis nedan­för här, det skul­le bli tio gång­er så stort som innan, säger Roland och pekar ut genom fönstret.

– Men det fick inte gå när­ma­re kyr­kan än 150 meter, säger Berit.

– När det var upp­bru­tet så skul­le de läg­ga lak­res­ter­na i dag­brot­tet. De sa att det skul­le bli hög­re än Bor­gun­da­ber­get, som ni ser där bor­ta. Och indu­stri­tom­ten skul­le gå helt bort till vägen mot Brod­de­torp, fort­sät­ter Roland.

– Det gick väl upp för oss här att det mås­te vara fel, när man får ut så lite i för­hål­lan­de till det man mås­te bry­ta. Och dess­utom är det bil­li­ga­re att köpa uran uti­från! Och vi såg ju hur brot­tet som redan var här nere såg ut, säger Berit.

På 1970-talet har Roland och Berit runt 25 mjölk­kor och ett antal ung­djur. Berit job­ba­de själv på Ran­sta­ver­ket, i köket, under ett år 1967. Det var en bra arbets­plats, säger hon, men det hind­rar hen­ne inte från att sena­re pro­te­ste­ra mot en utbygg­nad. De minns mit­ten av 1970-talet som en oro­lig tid. 

– Det var svårt, att inte veta om det skul­le bli mer utvin­ning eller inte. Hade det bli­vit av hade det inte gått att bo kvar här, säger Berit.

– Men det var ett väl­digt starkt mot­stånd, fort­sät­ter hon. Den där mani­fes­ta­tio­nen som var 1976, här ute vid våra mar­ker, med mas­sor med folk… det kän­des väl­digt bra att ha så stort stöd, att man hade folk med sig. Pro­tes­ter­na pågick hela sön­da­gen, först var vi nere i dag­brot­tet på mor­go­nen och tit­ta­de och sen var det ännu fler uppe i hagen på eftermiddagen. 

– Folk par­ke­ra­de över­allt längs vägen, och sen var det många bus­sar som kom. Det var mer eller mind­re tra­fik­ka­os. Många par­ke­ra­de här vid vår gård och gick upp till mani­fes­ta­tio­nen, säger Roland.

– Det är nog bara när silon spräng­des 1991 som det var så myc­ket folk här igen, säger Berit.

Den nya rege­ring­en 1976 vill inte gå vida­re med de pla­ner som lan­se­rats i Pro­jekt Ran­stad 75. På grund av det, och tro­li­gen på grund av pro­tes­ter­na och de bris­ter som påta­lats, skri­ver LKAB en ny rap­port, ”Mine­ral­pro­jekt Ran­stad”, som kom­mer ut i slu­tet av 1976. Nu har pla­ner­na ska­lats ner betyd­ligt, endast 200 ton uran ska utvin­nas per år och anlägg­ning­en ska ock­så foku­se­ra på forsk­ning. All bryt­ning ska ske i dag­brott – tan­ken på gru­vor in under Bil­ling­en och Brunnhems­ber­get har skro­tats. Även för den här rap­por­ten ger Sköv­de mil­jö­fo­rum ut ett omfat­tan­de svar, ”Ran­stad – hot mot vår framtid”.

Kom­mu­ner­na ger nu efter för de star­ka pro­tes­ter som finns och läg­ger in sitt veto mot utvin­ning. Dess­utom för­änd­ras pris­bil­den på uran igen i värl­den, och lön­sam­he­ten med Ran­stad ifrå­ga­sätts. 1980 kom­mer beske­det att det inte blir någon mer brytning.

Även mot den sena­re rap­por­ten från LKAB, Mine­ral­pro­jekt Ran­stad, repli­ke­ra­de Sköv­de mil­jö­fo­rum. Den­na gång än mer omfat­tan­de än för­ra gång­en och en av spi­kar­na med vil­ka uran-kis­tan spi­ka­des igen helt.

Nya hot på 2000-talet

Världpri­set på uran har all­tid varit avgö­ran­de för om utvin­ning av uran vid Ran­stad ska vara möj­ligt. Under hela 1980- och 1990-talet är det lågt, och vid Ran­stad har den tidi­ga­re forsk­nings­che­fen Bengt Lillj­ha köpt anlägg­ning­en och använ­der den för att åter­vin­na uran ur rest­pro­duk­ter från kärn­bräns­le­fa­bri­ker, bland annat från Väs­terås. Men så hän­der något 2005: uran­pri­set går upp. Genast blir alun­skif­fern i Bil­ling­en-Fal­byg­den av inter­na­tio­nellt intres­se igen. Två per­so­ner som ham­nar i front­lin­jen för nya pro­tes­ter blir Olle Holmstrand, geo­log och upp­vux­en i Fal­kö­ping, och Jan Lind­holm, enga­ge­rad i Natur­skydds­för­e­ning­en i Skaraborg. 

Olle Holmstrand har gått bort sedan någ­ra år till­ba­ka, men vi träf­far Jan Lind­holm vid Tra­ne­bergs­sjön, som ska­pa­des när man restau­re­ra­de dag­brot­tet 1990.

“… för mig var det mer ris­ken att för­stö­ra vår natur här än vad man skul­le använ­da ura­net till som var den brin­nan­de frågan.”
/ Jan Lindholm

När vi står här nu vid det gam­la dag­brot­tet, vad tän­ker du runt LKABs pla­ner på utö­kad utvin­ning som pub­li­ce­ra­des 1975? 

– Jag tän­ker på att det skul­le bli så myc­ket avfall om deras pla­ner rea­li­se­rats… Här­i­från och ner till Sten­storp skul­le det vara ett berg som är hund­ra meter över oss där vi står idag, en enorm avfalls­hög. Dag­brot­tet hade ju ock­så bli­vit stör­re såklart, men sen de här idéer­na att man skul­le gå in under ber­get – skul­le man gå in under jord var man tvung­en att läm­na 40 pro­cent för att det skul­le bli stabilt. 

Du bod­de i Karls­borg på 1970-talet, men åkte hit till Häggum för att vara med på pro­tes­ter­na i maj 1976. Hur var det? 

– Det var så myc­ket folk, och att det var folk från Stock­holm som kom hit – det var inte bara lokalt, utan en natio­nell frå­ga. Den här dagen var det tal, sång, mani­fes­ta­tio­ner. Att Han­nes Alfvén var med… Han var en auk­to­ri­tet, de fles­ta som drev pro­teströ­rel­sen lokalt var ju ama­tö­rer, hans stöd betyd­de mycket.

– Då var det lite ovan­ligt med så sto­ra pro­tes­ter. Även om mil­jö­de­bat­ten inter­na­tio­nellt kom­mit igång i mit­ten av 60-talet var det ing­en stor debatt i Ska­ra­borg eller Sve­ri­ge direkt. 

Hur var det att job­ba med de här frå­gor­na igen på 2000-talet? 

– Jag bör­ja­de enga­ge­ra mig på all­var 2005 mot uran­bryt­ning. När vi flyt­ta­de till Fal­kö­ping 1990 fanns det inte på kar­tan med utvin­ning, jag blev gans­ka choc­kad när det dök upp igen. Jag var enga­ge­rad i Natur­skydds­för­e­ning­en i and­ra frå­gor, runt sko­gen och jag höll ock­så på med bota­nik. Det var ju små frå­gor jäm­fört med det här visa­de det sig sen. 

– Natur­skydds­för­e­ning­en i Sve­ri­ge hade ing­en poli­cy då när det gäll­de gruv­frå­gor. De bad mig att kon­tak­ta Olle Holmstrand. Så fick vi kon­takt och bör­ja­de job­ba till­sam­mans. Vi gav ut fle­ra skrif­ter och åkte runt i Sve­ri­ge och föreläste. 

– Jag var vis­ser­li­gen enga­ge­rad mot kärn­kraft redan på 1980-talet. Men för mig var det mer ris­ken att för­stö­ra vår natur här än vad man skul­le använ­da ura­net till som var den brin­nan­de frå­gan. Att skif­fer­bryt­ning skul­le ge så stor miljöpåverkan.

Kilc­ka för stör­re bild Det som en gång var ett stort dag­brott med enor­ma gräv­ma­ski­ner, truc­kar och last­bi­lar i bot­ten är idag en sjö, Tranebergssjön.

En annan Fal­kö­pings­bo som har haft ett långt enga­ge­mang mot uran­bryt­ning­en är Ulf Eriks­son, poli­ti­ker för cen­ter­par­ti­et. På 1970-talet är han aktiv i Cen­terns ung­doms­för­bund och han del­tar vid pro­tes­ter­na i Häggum 1976. 1977 sit­ter han med i kom­mun­full­mäk­ti­ge­grup­pen som läg­ger in sitt veto.

2002 blir han ord­fö­ran­de i kom­mun­sty­rel­sen i Fal­kö­ping. Bara någ­ra år sena­re får han åter­i­gen frå­gan om even­tu­ell ura­nut­vin­ning från alun­skif­fern på sitt bord, när ansök­ning­ar kom­mer till kom­mu­ner­na via myn­dig­he­ten Bergsstaten. 

– Det gäll­de till­stånd för pro­spek­te­ring, på fle­ra oli­ka stäl­len i både Sköv­de och Fal­kö­ping, berät­tar Ulf.

– Det höll på under någ­ra år. Då bil­da­des det en liten grupp av kom­mu­ner­na, det var Sköv­de, Fal­kö­ping, Tida­holm och Ska­ra, för att sam­ord­na våra ytt­ran­de och för att alla skul­le få infor­ma­tion så fort det kom in en ansökan.

Bola­gen som vill pro­spek­te­ra är bland annat Svens­ka Skif­fer­ol­jeak­tie­bo­la­get, med säte i Lon­don, och ett kana­den­siskt före­tag, Con­ti­nen­tal Pre­cious Mine­rals. Ulf Eriks­son minns en lunch med repre­sen­tan­ter från Svens­ka Skifferoljeaktiebolaget: 

– Det är en av få gång­er jag läm­nat en lunch utan att äta, jag blev så för­ban­nad att jag gick där­i­från, berät­tar han. 

– De viss­te att kom­mu­ner­na fick utta­la sig över Bergs­sta­tens ansö­kan och de vil­le ha ett posi­tivt ytt­ran­de från oss. Men vi hade inte tänkt säga något posi­tivt om det. Vi hade även kon­takt med läns­sty­rel­sen som ock­så ytt­ra­de sig negativt.

Lagen gav kom­mu­ner­na veto­rätt mot uran­bryt­ning, men inte mot pro­spek­te­ring. Det gäll­de för kom­mu­ner­na att få Bergs­sta­ten att avslå prospekteringen. 

– Skul­le man tillå­ta pro­spek­te­ring och prov­borr­ning­ar skul­le det ska­pa jät­tes­tor oro bland de boen­de, lant­bru­ka­re som plöts­ligt skul­le få prov­borr­nings­an­lägg­ning­ar i sina mar­ker. Men vi lyc­ka­des hål­la undan i gans­ka stor utsträckning.

– I arbets­grup­pen mel­lan kom­mu­ner­na tog vi fram ett under­lag; kom­mer det till bryt­ning kom­mer vi läg­ga in vårt veto. 

Full­mäk­ti­ge i de fyra kom­mu­ner­na beslu­ta­de 2009 om ett gemen­samt uttalande: 

”Under­sök­nings­till­stån­det ska­par en onö­dig oro hos de boen­de för deras fram­ti­da livs­be­ting­el­ser. De områ­den som berörs har myc­ket höga mil­jö- och kul­tur­vär­den (…). Mot bak­grund av det­ta utta­lar kom­mun­full­mäk­ti­ge i XXX kom­mun som sin upp­fatt­ning och vil­ja att pro­spek­te­ring och bryt­ning av uran icke ska kom­ma till stånd i områ­det och att för­be­re­del­ser­na för verk­sam­he­ten sna­rast avbryts. Kom­mu­ner­na har enligt mil­jö­bal­ken 17 kap. 6 § veto­rätt mot uran­bryt­ning och vid behov kom­mer vi använ­da denna.”

Det var ett enigt full­mäk­ti­ge i Fal­kö­ping som antog beslu­tet. Så oav­sett vad man tyck­te om kärn­kraft eller annat var alla emot uranbrytning.

2018 fat­tar Sve­ri­ges riks­dag ett natio­nellt beslut om att för­bju­da ura­nut­vin­ning. Utvin­ning av and­ra mine­ral från alun­skif­fern kan bli aktu­ellt i fram­ti­den, och efter valet 2022 har den nya rege­ring­en öpp­nat för att ta bort för­bu­det och på nytt tillå­ta uran­gru­vor i Sverige. 

Vem vet vil­ka pro­tes­ter som lokal­be­folk­ning­en vid foten av pla­tå­ber­gen kom­mer behö­va rus­ta sig för i fram­ti­den. Under pro­test­vec­kan i maj 1976 har man vid sce­nen ute i hagen med sig en sten där ett utta­la­de står inskri­vet. Sena­re reser man ste­nen vid Häggums kyr­ka. Den står där än idag, och alla som pas­se­rar kan stan­na och läsa:

För­öd­el­se hota­de Bil­ling­en, Bor­gun­da­ber­get, Gerums­ber­get, Tova­ber­get, Gis­se­ber­get, Mygg­ber­get, Mös­se­berg, Plan­ta­ber­get, Varvs­ber­get och Ålle­berg. Väst­gö­tar vil­li­ga att vär­na sin bygd sam­la­des i maj 1976 i Häggum. Ste­nen skall min­na om att väst­gö­tars vre­de drab­bar dem som ska­dar deras berg.

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: