När värl­den kom till Häggum

I augusti 1945 släpps atom­bom­ber­na över Hiros­hi­ma och Naga­sa­ki. Den förs­ta atom­bom­ben hade bör­jat utveck­las bara någ­ra år tidi­ga­re av USA, 1942, genom det som kal­las ”the Man­hat­tan pro­ject”. Atom­bom­ber­na över Japan dödar mer än 210 000 män­ni­skor inom någ­ra måna­der. Unge­fär sam­ti­digt har den ame­ri­kans­ka rege­ring­en tagit kon­takt med Sve­ri­ge för att dis­ku­te­ra de svens­ka uran­till­gång­ar­na, som då bedöm­des vara en av värl­dens störs­ta (det­ta visar sig sedan fel­ak­tigt). Syf­tet var att säk­ra att det svens­ka ura­net inte ham­na­de i fel hän­der, allt­så Sov­jet, och ame­ri­ka­ner­na vil­le ha options­rätt över svensk uran­pro­duk­tion. Det avslogs av svens­ka rege­ring­en, som där­e­mot genom den dåva­ran­de sten­kolsla­gen skaf­fa­de sig egen kon­troll över urantillgångarna. 

I Sve­ri­ge bör­jar där­med dis­kus­sio­ner­na om egna kärn­va­pen redan i slu­tet av 1940-talet, och det fanns då en stor enig­het om att Sve­ri­ge behöv­de dem som en del av vårt för­svar. För­sva­rets forsk­nings­an­stalt (FOA) får ansvar för att bedri­va forsk­ning runt egna atom­va­pen, medan ett nytt bolag bil­das, AB Ato­me­ner­gi, som skul­le ansva­ra för den fred­li­ga utveck­ling­en av kärn­kraft. I AB Ato­me­ner­gis upp­drag ingick bland annat utvin­ning av uran.

AB Ato­me­ner­gi under­sö­ker möj­lig­he­ter­na för ura­nut­vin­ning både vid Kvarn­torp, När­ke, och vid Bil­ling­en. I Kvarn­torp bör­jar man utvin­ning­en 1953 i liten ska­la och den pågår till bör­jan av 1960-talet. För­sla­get vid Bil­ling­en vin­ner dock då uran­hal­ten är hög­re här (300 gram per ton skif­fer jäm­fört med 235 gram per ton skif­fer i Kvarn­torp), och 1958 beslu­tar Svens­ka rege­ring­en att en anlägg­ning med kapa­ci­tet för att utvin­na 120 ton uran per år ska för­läg­gas till Häggums soc­ken, söder om Sköv­de. Ran­stads­ver­ket fick sitt namn efter en liten by som låg cir­ka 2,5 km syd­ost om plat­sen för ver­ket. Det­ta gjor­des för att nam­net Häggum vara svårt att använ­da i inter­na­tio­nel­la sammanhang.

I en soc­ken­be­skriv­ning från 1953 beskrivs Häggums soc­ken som ett gans­ka tids­ty­piskt små­ska­ligt jordbruksområde. 

”Sock­nen har ett natur­skönt läge på syd­öst­ra slutt­ning­en av Bil­ling­en med öpp­na glän­tor och tju­si­ga dal­sän­kor i blan­dad barr- och lövskog. Nedan­för ber­get utbre­der sig kupe­rad mark, över­gå­en­de i bör­dig slätt­bygd, som i söder avslu­tas av ett bäl­te moss­mar­ker, vil­ka bragts i kul­tur. Utmed syd­grän­sen går ett vat­ten­drag. I väs­ter begrän­sas sock­nen av Myg­ge­ber­get och Brunnhemsberget.” 

Flyg­bild över Häggum för bygg­na­tio­nen av Ran­stads­ver­ket, 1958. I bak­grun­den skym­tar Brunnhems­ber­get (t.v.) och Bil­ling­en (t.h.). Foto: Lars Berg­ström J:r

Totalt 307 per­so­ner bor i sock­nen 1953, och de all­ra fles­ta job­bar med jord­bruk. Av indu­stri finns bara en mind­re kvarn och såg, en smi­des­verk­stad och en bil­verk­stad, och dess­utom två mat­af­fä­rer. När det väl var beslu­tat att Ran­stads­ver­ket skul­le byg­gas, bör­jar AB Ato­me­ner­gi genast köpa upp går­dar och mark i när­he­ten. En del infor­ma­tion om hur det gick till när går­dar­na i Häggum köp­tes upp har sam­man­ställts av en stu­die­cir­kel som Häggums hem­bygds­för­e­ning höll 2008–2009.

Den 11 juni 1958 sam­man­kal­las mar­kä­gar­na till ett infor­ma­tions­mö­te i Häggums sko­la, och ett annat stormö­te hålls den 7 juli i Skul­torp. Den 21 okto­ber sam­ma år får berör­da mar­kä­ga­re hem ett för­slag på vär­de­ring som sedan ska lig­ga till grund för för­sälj­ning – och nu har de bara lite drygt tio dagar på sig att ta ställ­ning till vär­de­ring­en och för­sälj­ning av går­dar som kanske bru­kats i generationer. 

Som Ni redan kän­ner till, pla­ne­rar AB Ato­me­ner­gi att inkö­pa mark i Häggum och Brunnhem bl a av Eder. Bola­get har låtit vär­de­ra alla fas­tig­he­ter som kan ifrå­ga­kom­ma för inköp genom agro­nom T Bjern­hed och skogs­mäs­ta­re V Bon­des­son. Vär­de­ring­en har vad beträf­far fast egen­dom som till­hör Eder givit föl­jan­de resul­tat: .….….….….….… kr. Om ni god­tar den­na vär­de­ring som under­lag för att bestäm­ma köpe­sum­man vid en för­sälj­ning av ovan angiv­na fas­ta egen­dom till bola­get, kom­mer bola­get inom kort att taga kon­takt med Eder för att upp­rät­ta köpekontrakt. 

Jag vore tack­sam om jag senast tis­da­gen den 4 novem­ber 1958 kun­de få upp­gift från Eder huruvi­da Ni god­ta­ger ovanstå­en­de vär­de­rings­be­lopp. Här­för kan lämp­li­gen använ­das bifo­ga­de for­mu­lär. Hög­akt­nings­fullt M Silfverstolpe 

Ombuds­man i AKTIE­BO­LA­GET ATOMENERGI

Fle­ra av de berör­da bön­der­na i Häggum var fack­ligt enga­ge­ra­de och kopp­lar in Riks­för­bun­det Lands­byg­dens Folk för att skö­ta för­hand­ling­ar­na, och vär­de­ring­ar­na höj­des i många fall betyd­ligt från AB Ato­me­ner­gis ursprung­li­ga erbju­dan­de. I alla kon­trakt som sen skrevs fanns hotet om tvångs­köp med, genom for­mu­le­ring­en ”För und­vi­kan­de av expro­pri­a­tion har föl­jan­de upp­gö­rel­se träf­fats…”. 862 hek­tar skogs- och åker­mark för­vär­va­des. Häggums Hem­bygds­för­e­nings genom­gång visar att det var totalt 33 går­dar som helt eller del­vis köp­tes upp av AB Ato­me­ner­gi, något som berör­de 113 per­so­ner – allt­så en tred­je­del av sock­nens befolk­ning. En del flyt­ta­de där­i­från, en del flyt­ta­de till nya hus i områ­det, en del anställ­des på Ran­stads­ver­ket.  Fle­ra bön­der fick erbju­dan­de om att arren­de­ra sina går­dar tills vida­re, någ­ra av des­sa arren­de­av­tal gäl­ler fort­fa­ran­de idag. 

Dag­brot­tet hade två gre­nar, som sträck­te sig en kilo­me­ter i var­de­ra rikt­ning­en. I dag­brot­tet behöv­de man först fri­läg­ga kalk­ste­nen, som sedan spräng­des bort. Även den övre delen av alun­skif­fern som inte hade hög uran­halt bor­ra­des eller spräng­des bort. Från dag­brot­tet trans­por­te­ra­des skif­fern i en 1,3 kilo­me­ter lång tun­nel under jord till en grov­kross under mark. Två tunn­lar löp­te paral­lellt, en för frakt från dag­brot­tet och en för retur av bergstruc­kar­na. Grov­kros­sen låg 30–40 meter ner, till­räck­ligt djupt för att den skul­le kun­na för­ank­ras i urberget. 

Från grov­kros­sen gick skif­fern på band upp till silon, en bygg­nad som för många blev en sym­bol för Ran­stad. Den var 62 meter hög, och från top­pen hade man utsikt ända till Horn­bor­ga­sjön. Skif­fern som kom från dag­brot­tet var inte helt ren. Den inne­höll en del kalk­sten, bland annat från orsten, lin­ser med kalk som finns inne i skiffern.

– Det som hän­de i sov­rings­ver­ket var en intres­sant pro­cess. Där för­sök­te man skil­ja kalk­sten från skif­fer, berät­tar Rolf Holmqvist. 

– Kalk­sten är något tyng­re än alun­skif­fer. Genom att blan­da vat­ten med myc­ket fin­mald mag­ne­tits­lig fick man en den­si­tet i badet som fick kalk­ste­nen att sjun­ka och skif­fern att fly­ta. Men den pro­ces­sen kun­de bara behand­la styc­ken som hade en viss stor­lek. Så allt som var fina­re än, säg 15 mil­li­me­ter, fick man föra undan som avfall. Det var vik­tigt att det inte kom med kalk­sten, för det påver­ka­de lak­nings­pro­ces­sen senare.

– Efter sov­rings­ver­ket gick den ren­tvät­ta­de skif­fern till oli­ka kross­ning­ar och helst skul­le man kom­ma ner till två mil­li­me­ter. Det är pre­cis som att bryg­ga kaf­fe. Om man bryg­ger hela kaf­fe­korn blir det inte myc­ket som kom­mer ut. Och är det för fint, för myc­ket damm, så sät­ter det sig och vatt­net rin­ner inte igenom. 

Det blev en ovän­tat omfat­tan­de han­te­ring att ta vara på allt damm och sedan depo­ne­ra det.

Efter kross­ver­kets sov­ring och sikt­ning ham­na­de skif­fern på mog­nings­lag­ret där det låg i cir­ka tre veckor.

Där­ef­ter trans­por­te­ra­des det till lak­ver­ket, fyra bas­säng­er på 25x25 meter, fem meter dju­pa. Här rin­ner sva­vel­sy­ra genom skif­fern och tar upp ura­net. Lak­ning­en var en kom­plex pro­cess som följ­de ett strikt sche­ma, där var­je lak­cy­kel omfat­ta­de fyra dygn. Slut­li­gen ham­na­de lakväts­kor­na i en anlägg­ning som het­te jon­by­te­ri­et, där ura­net utvanns. Det utvun­na ura­net var ett gult pul­ver – sam­ma färg som gurk­me­ja unge­fär. Det för­va­ra­des i de klas­sis­ka stål­fa­ten med sym­bo­len för radi­o­ak­tivt mate­ri­al utanpå.

– I alun­skif­fer­lag­ret fanns det från bör­jan tre kilo uran per kvadrat­me­ter. Av det kun­de vi utvin­na två kilo. Men från att vi fått in skif­fern på anlägg­ning­en till det att vi hade utvun­nit ura­net så hade vi tap­pat hälf­ten på vägen, berät­tar Rolf Holmqvist.

Lak­res­ter­na depo­ne­ra­des i lak­rest­om­rå­det. Det låg lite syd­väst om indu­stri­om­rå­det, och omfat­ta­de unge­fär 25 hek­tar. Det bestod av en depo­ni med omgi­van­de dam­mar och diken. Vid lak­rest­om­rå­det lades totalt 1,7 mil­jo­ner avfall, varav 220 ton är uran.