“Som en värld för sig låg det gamla Lugnås vid det nittonde seklets inbrott, men redan nu är den egenartade kulturen, vilken spunnits ut från en säregen näring och satt särmärke på ort och folk, nära försvunnen. Därav återstår endast åldrigt materiel och vad de gamla i sitt minne bevarat. Men dessa gamla dö bort och då den siste av dem gömmes i mullen, slites det sista bladet ur Lugnås oskrivna kulturhistoria. Skall det gamla Lugnås därmed vara borta för alltid?”
22 mars 2024 | Text: Anna Bergengren | Nutida foton & film: Henrik Theodorsson
Utdrag ur pamflett ”Inbjudan till teckning av bidrag för anläggning av Lugnås minnesfjäll”, skrivet av J. A. Ekelöf 1932.
Redan på 1920-talet såg stationsföreståndaren i Lugnås, den excentriske J. A. Ekelöf, potentialen med att omvandla industrihistorien till besöksmål för turister. Allt som behövdes var envishet, ett brinnande bygdeintresse, en markägare som ville sälja sin mark med nedlagda gruvor, stöd från diverse prominenta herrar, och så… pengar såklart. Här är berättelsen om hur Qvarnstensgruvan Minnesfjället blev en visningsgruva som lever än idag.
Äldre vykort med motiv från en av kvarnstensbrotten på Lugnåsberget, daterat 1902. Foto: H J Petersson / Järnvägsmuseet
Från munkar till industri
1147 kom det några munkar resande förbi Västergötlands nordligaste platåberg– Lugnåsberget. Munkarna tillhörde Cisterciensorden, som etablerats i Frankrike bara femtio år tidigare. Till Sverige kom klosterorden 1143 till Alvastra i Östergötland, och straxt därefter till Lurö ute i Vänern. Munkarna som passerade Lugnås kom säkert från Lurö. Åtminstone en av dem måste haft utomordentliga kunskaper i geologi, för de lade märke till att urberget just här var utsatt för en speciell typ av kemisk vittring – kaolinvittring. Kort sagt betyder det att det annars så hårda berget luckrats upp, och blivit mjukare. Det medförde att stenen fick idealiska egenskaper som kvarnsten. Munkarna hade under en kort period ett enkelt kloster på berget men fortsatte vidare redan 1150, bland annat för att grunda klostret i Varnhem. Men under åren på Lugnåsberget utvecklade munkarna kvarnstenstillverkningen, och lade därmed grunden för den industri som skulle känneteckna området i 800 år.
Idag ser vi spår efter så många som 600 dagbrott runt berget, 55 gruvor och kilometerlånga högar med skrotsten. De första århundradena efter munkarna bröts kvarnstenen mest av bönder, som en bisyssla. Men på 1800-talet utvecklades det till en storindustri och huvudnäring. Det var nu som man började bryta under jord, i gruvor. I slutet av 1800-talet fanns runt 100 stenhuggare, och med alla kringfunktioner var kanske så många som 800 människor knutna till kvarnstensbrytningen. Förutom den höga kvalitén på stenen så betydde närheten till Vänern mycket för möjligheterna till export – och kvarnstenar från Lugnås har hamnat så långt bort som i USA, Ryssland och Turkiet! Järnvägen kom till Lugnås 1889 och var även den viktig för exporten.
Det var ett hårt arbete, och när det på 1880-talet fanns fyra gånger så många änkor som änkemän på Lungåsberget myntades begreppet ”änkornas berg”. Drickandet på Lugnåsberget var också en historia för sig, och något som gjorde bygden känd vida omkring. I Svenska turistföreningens årsbok 1898 beskrivs Lugnås, och speciellt supandet, så här:
”Maten är för ”fjällakär’n” blott halfva födan. Han dricker mycket och ofta, ty dels alstras törst af hans arbete och dels hör väl det ymniga drickandet till de gamla inrotade vanorna. I förmågan att dagligen inmundiga stora kvantiteter öl eller svagdricka är kvarnstenhuggaren svår att överträffa.”
Nära 800 år av kvarnstenbrytning får ett abrupt slut. 1918 huggs sista kvarnstenen, och 1920 säljs den sista. Kvarnarna upphör nästan helt att existera, och där det mals används konstgjorda kvarnstenar istället. Kvar på sluttningarna ligger hundratals kvarnstensämnen, påbörjade och uthuggna stenar, som plötsligt inte kan säljas.
Dagbrott i Lugnås socken, cirka 1890–1900. Foto: Hjalmar Petersson / Västergötlands museum. Klicka för större bild.
Lilla Lugnås-ordlistan
- Fjäll: stenbrott i Lugnås
- Fjällakarl: arbetarna i fjället
- Koll: ett självständigt arbetslag på 8–10 personer
- Lugnåsare: boende på Lugnåsberget
- Lugnåsdricka: ett starkt, hembryggt öl, vars recept är helt borta.
- Stenapackare: geologer/ paleontologer som letade efter fossil
- Underhack: gruva
- Överhack: dagbrott
Källa: ”Språket i Fjället”, av Holger Buentke och Ingmar Beiron, 2007
Faktaruta: Lugnåsbergets geologi
Lugnåsbergets lagerföljd
”Så långt som geologisk forskning nått, är Lugnåsberget känt”, menade J.A. Ekelöf att en samtida tysk geolog sagt. Lugnåsberget är ett av de minsta platåbergen i Västergötland. Att Lugnåsberget är förhållandevis litet beror på att det saknar det skyddande diabastäcke som många av de andra platåbergen har. Det innebär att det inte funnits något naturligt skydd mot vittring och erosion av bergets sedimentära bergarter och därför finns nu i stort sett bara det understa lagret, den kambriska sandstenen, kvar.
Berggrunden runt och under Lugnåsberget består av något som kallas ”förgnejsad granit”. Graniten bildades i jordskorpan för runt 1,7 miljarder år sedan. Därefter omvandlades graniten till en gnejs då kontinentplattor kolliderade för ungefär en miljard år sedan. För cirka 600 miljoner år sedan inträffade en lång period av vittring och erosion av berggrunden, som skapade ett flackt, nästan plant, landskap – det vi kallar peneplan. Ovanpå det bildades sedan platåbergen i Västergötland.
När graniten blev till gnejs vid kontinentkollisionen för en miljard år sedan så påverkades en del av gnejsen (0,5 – 1,5 m) av något som kallas kaolinvittring. Det gjorde att dess sammansättning blev lämplig till just kvarnstenar! På 1800-talet började man gräva sig in i bergets sluttningar, och gruvor som den vi kan besöka idag vid Qvarnstensgruvan skapades. Idag ser vi gnejsen i gruvgångarna. Strax ovanpå denna kan man se konglomerat som i sin tur övergår till sandsten (sandstenen utgör huvuddelen av väggarna i gruvan).
Böljeslagsmärken i taket inne i gruvan.
Vid Lugnås kliver man bokstavligt talat in i den geologiska historien. Lugnåsberget med Qvarnstensgruvan Minnesfjället är en av de få platserna i landet där man faktiskt kan stå inne i berget och se kontakten mellan urberget (peneplanet) och sandstenen (det första av de sedimentära bergarterna). Inne i gruvan syns spår efter tidiga livsformer. Djuren som levde på sandbottnen i det forna grunda havet har lämnat avtryck efter sig i form av spårfossil. Här finns spår efter troliga maneter, trilobiter och andra leddjur. I det grunda havet bildades också böljeslagsmärken på sandbottnen vilka idag kan ses underifrån i gruvans tak.
Hunduppfödare, hembygdsforskare, idealist…
Bland dessa hastigt kvarlämnade kvarnstensämnen går en man under 1920-talet sina dagliga hundpromenader, och upprörs över hur snabbt minnet av den forna industrin håller på att falla i glömska. Johan Alfred Ekelöf heter han — stationsföreståndare vid Lugnås station, en karaktär utöver det vanliga och dessutom särdeles hembygdsintresserad. Den idérike mannen börjar genast tänka — hur kan man bevara spåren efter kvarnstenbrytningen och berätta historien om hur detta lilla berg en gång exporterat stenar ut i världen? För att komma vidare i frågan tar Ekelöf kontakt med intendent Sanfrid Welin på länsmuseet i Skara i början av 1930-talet, och här började det hända saker.
Men vem var egentligen J. A. Ekelöf? I Lugnås hembygdsförenings medlemsblad 1992 beskriver Berit Hange Persson honom: ”Det var en man kunnig på många områden och intresserad av allt i sin omgivning. Sålunda var han hembygdsforskare – Minnesfjällets grundare – författare – föredragshållare – fotograf-tecknare – juridiskt småkunnig – uppfinnare – djurvän – hunduppfödare – friluftsmänniska – idealist – nykterist – kanske ett stort original, som många gånger hade svårt att lyckas då samtiden inte förstod honom, han var med sina idéer före sin tid. Mycket av sin lediga tid gick eller cyklade J. A. Ekelöf omkring i våra bygder (…) klädd i beige spetsbyxor, lindade ben, tunna skor och bomullskavaj. Han var smärt, vig, lite senig, hade grått pipskägg, som han gärna tog i då han pratade.”
Ekelöf föddes 1866 i Vara kommun, som son till en soldat. Han bor först en period i Otterstad i Lidköping där han arbetar som skrivare, och flyttar sen till Björsäter i Lugnås 1890 tillsammans med sin hustru Mattis. De får två barn, varav den ena dör i tjugoårsåldern i en olycka, och den andra blir tandläkare. Ekelöf arbetar i Lugnås som stationsföreståndare fram till pensionen 1931, och bor kvar fram till sin död 1956. Här såg han kvarnstenarna komma ner till stationen och transporteras för vidare försäljning, i perioder i så tät trafik att det lastades både dag och natt med stationens lyftkvarn. Han utvecklade till och med speciella bromsklossar för vagnarna, och även en speciell våg där kvarnstenarna vägdes. Det blev nog en påtaglig tystnad på stationen när kvarnstensindustrin upphörde 1920.
Stationsföreståndare J.A. Ekelöf, grundare till Lugnås Qvarnstensgruva. Utnämt till årets arbetslivsmuseum 2012. Klicka för större bild.
Ekelöf var djurvän och hunduppfödare. De hundar han hade väckte helt säkert en del uppmärksamhet – grand danois. I ett av hans bevarade brev skriver Ekelöf att han precis varit på en hundutställning där han var domare, och flera av de böcker han skriver handlar om djur och husdjursskötsel. Han var på många sätt engagerad i djurskydd – de brevpapper han använder är märkta Svenska djurskyddsvänners andelsförlag men om det är Ekelöf själv som står bakom förlaget är osagt.
Som författare gav han ut ett tjugotal böcker, många med signaturen ”Fred Eke”. När man läser hans texter slås man av att han var en mycket duktig skribent, som verkligen kunde måla upp miljön och livet på Lugnåsberget.
”Den, vilken liksom jag varit med, då det gamla Lugnås fanns till, den som vandrat i fjällen, sett arbetet där och haft beröring med de gamla fjällagubbarna, smakat Lugnåsdrickan och fått inblick i bygdens egenartade livsförhållanden, den måste känna det som ett behov och en plikt att taga tillvara det mesta möjliga av detta gamla, att hindra förgätenhetens skugga att lägga sitt ogenomträngliga täcke däröver. Redan nu är mycket förgätet. Vem i bygden känner till fjällagubbarnas nomenklatur på sten- och bergarter, vem vet, vad rödhall, skjutskiffer, hackskiffer, brytflok, sandflok, klocklod, hårda revet, smete, vitling och fles är? (…) Det gamla har gått. Den gamla industrin är borta.”
Som om allt ovan inte var nog så var han uppfinnare och hade flera patent, och var dessutom ledamot i Svenska Uppfinnareföreningen.
Lugnås station där Ekelöf var föreståndare, fotograferad år 1920. Foto: Västergötlands museum. Klicka för större bild.
”Det har varit ett fasligt tiggeri”
J.A. Ekelöf tog alltså kontakt med intendent Sanfrid Welin på länsmuseet i Skara för att förverkliga sina planer på att skapa ett museum för att bevara kvarnstensbrytningens historia – ett Minnesfjäll. En del av breven dem emellan finns bevarade. 1 juli 1932 skriver Ekelöf:
”Herr museiintendent (…) Jag ber att åter få taga upp frågan om åtgärder till bevarande af föremål, som ännu finnas kvar efter den säregna gamla Lugnåskulturen. (…) Nu har jag tänkt att det skulle vara möjligt ej blott att göra sådana anordningar vid och i underhacket att det blir bestående utan äfven att på något sätt få platsen skyddad för framtiden. Men det kostar pengar och det är denna bistra omständighet som kommer mig att här framställa den frågan: kan någon från Fornminnesföreningen möjligen vara att påräkna? Skulle så ej vara, nödgas jag söka få till stånd en insamling, men detta är sannerligen ej lätt i dessa tider.”
Svaren från Welin finns inte kvar, men brevväxlingen måste ha fortsatt och de två träffas för att diskutera hur man bäst går till väga. I september samma år benämner Ekelöf Welin som ”Käre Broder” och tackar för det senaste sammanträffandet, ”en uppfriskande och behaglig eftermiddag.” Eklöf skriver att han även är i kontakt med landshövdingen för att be om hjälp.
Från början diskuteras det att museet ska ligga i Skara, i närheten av länsmuseet. Kan man bygga ett konstgjort ”fjäll” och flytta dit några av kvarnstenarna? Ekelöf har under processen kontakt med en tidigare Lugnåsbo, Johan Lindgren, numera handlare i Höganäs. När Lindgren var barn sprang han själv mellan stenbrotten på berget, och han propsar nu på att museet ska ligga på Lugnås. Därmed enas Ekelöf och Welin om att det är ett friluftsmuseum, på Lugnåsberget, som är målet.
Lugnås socken, Lugnåsberget. “Kvarnstenen finhugges”, 1902. Foto: Emil Almqvist/Västergötlands museum. Klicka för större bilder.
Skulpturer i cortenstål levandegör idag historien om arbetet vid kvarnstensgruvan. Klicka för större bild.
I oktober 1932 skriver Welin ett offentligt yttrande:
”F. stationsinspektören i Lugnås J. A. Ekelöf, har framkastat ett förslag om att bevara minnet av den gamla tillverkningen genom ordnandet av ett, vad han kallar, Lugnåsmuseum. (…) Undertecknad finner det ur kulturhistoisk synpunkt synnerligen önskvärt, att ett sådant museum som det föreslagna kommer till stånd. (…) En annan fråga blir huru erfoderliga medel skola anskaffas.”
Ja, var ska pengarna komma från för att skapa detta museum och Minnesfjäll för eftervärlden? Ekelöf börjar skicka ut brev där man ber om bidrag. Ett av dessa skickades till Doktor Carl Sahlin i Djursholm som representerar något som kallas ”Bergshanteringens vänner”: ”Med kännedom om det intresse, som Ni, Herr Doktor, ägnat fornminnesvården vågar jag härmed på uppdrag af inbjudna å bilagda lista vända mig till Eder med bön om hjälp i vårt företag”. Pengar kommer även från privatpersoner, bland annat skriver Ekelöf att en ”Lugnåspojk lämnat en grundplåt på 100 kronor” och dessutom skänkt de gamla träskor han hade när han arbetade med kvarnstensbrytningen. Men på det hela går det trögt med insamlingen, något som Ekelöf beklagar sig över i brev till Welin: ”Och pengarna!!! Ja, det har varit ett fasligt tiggeri. Jag har gått illa åt alla Fornminnesföreningens hedersledamöter och funktionärer. En del, de flesta, har gett, men så har vi några herrar, som inte ens bevärdigat med en rad till svar. Konstiga hedersledamöter.”
Inifrån en av gruvorna på Lugnåsberget, 1889–1891. Foto: Sanfrid Welin/Västergötlands museum. Klicka för större bild.
Idag ger sommarjobbande guider besökarna inblick i historien vid Minnesfjället. Klicka för större bild.
Bläddra igenom breven J.A. Ekelöf skrev till Museiintendent Sanfrid Welin samt ett yttrande från Welin angående ett föreslaget Lugnåsmuseum. Korrespondensen pågick mellan 1 juli 1932 fram till strax innan invigningen i september 1933. Allt material kommer från Västergötlands museums arkiv.
Minnesfjället invigs
En byggnadskommitté träffas 20 maj 1933 och fattar det slutgiltiga beslutet var anläggningen ska ligga och vad som ska visas fram där. En av de sista gruvor som var i drift på Lugnåsberget var Älerudsfjället, där marken ägdes av J. A. Hjelm. Man beslutar att det är här Minnesfjället ska vara, och erbjuder Hjelm 1000 kr för området (man funderade först på Longbergs gamla fjäll men det var för dyrt). Som nämnts tidigare tar det dock tid att samla ihop alla pengar som behövs, och Hjelm börjar tveka – men till slut så lägger Ekelöf själv ut pengarna under tiden och marken köps. Hjelm anlitas för att rusta upp området till en visningsgruva. Inför invigningen har Ekelöf letat efter gamla redskap och klädesplagg att visa, men till sin besvikelse inte hittat så många som han velat. Invigningsdatumet sätts först till den 17 juli 1933, men får skjutas upp till den 24 september. Några av Ekelöfs brev veckorna innan skvallrar om en intensiv aktivitet: kvarnstenar hämtas från andra platser på berget för att ställas ut, stängsel sätts upp, tillsammans med fyra flaggstänger. Och han planerar musiken: ”Jag hade tänkt tala med Katrineforsorkesterns anförande, så vi får musik. (…) Blir det vackert väder skulle det ju inte skada med några gamla folklekar och folkdanser. Men ingen jazz. Gammaldags skall det vara.”
Bild från 1933 fotad av Johan Alfred Ekelöf själv. Klicka för större bild.
Slagkraftig annons från 1944. Klicka för större bild.
Carl Sahlin, en av de tillfrågade finansiärerna, besökte museet 1936. Han och hans sällskap tilldelades nummer 417 och 418.
Invigningsdagen blir inte helt den folkfest man hoppats på – ett ihållande regn avskräcker troligen en del. Men vädret till trots kommer det runt 300 personer, de flesta med anknytning till den tidigare kvarnindustrin. Landshövding Ekman är i alla fall på plats och håller tal (”kvarnstensindustrin är borta, men dess minne skall bestå!”, slår han fast), liksom Welin och självklart Ekelöf själv. Även ovan nämnda orkester spelar som planerat.
Lokaltidningen (Tidning för Skaraborgs län) rapporterar i en publicerad artikel två dagar senare, den 26 september:
”Ett gammalt kvarnstensbrott har sålunda iordningställts för att åt framtiden bevara minnet av den kvarnstenstillverkning, som bedrivits i Lugnås (…) Besökaren får nämligen tillfälle att beskåda en arbetsplats just som den befunnit sig under kvarnstenstillverkningens dagar, han kan i deras rätta omgivning bese de primitiva redskap, som arbetarna – i dagligt tal kallade ”fjällagubbarna” – begagnade, och han får därigenom på ett utomordentligt instruktivt sätt möjlighet att sätta sig in i arbetsdetaljer och svårigheter. (…). Efter högtidligheterna fingo de närvarande tillfälle att närmare taga det gamla kvarnstensbrottet inne i ”unnerhacket”, de gamla verktygen och smedjan i betraktande”.
Tidningen återger även Ekelöfs invigningstal:
”Enkel och anspråkslös är denna minnesvård; enkla och anspråkslösa voro också de gamla, om vilken de erinrar. Om de hårda levnadsförhållanden, om den mödosamma livsgärningen och den sega uthålligheten talar allt därinne. Här täljes om stordåd i det tysta, om storvulheten i gången tid. Må vi och släkten, som komma efter oss, stanna inför vad ”minnesfjället” har att säga. Och måtte bygdens folk väl vårda detta minnesmärke, bygdens eget, tolkaren av Longanäs saga!”
Fjällagubbar berättar om arbetet vid Lugnås Qvarnstensgruva
Ljudupptagning från ett radioreportage av Sveriges Radio, 1939. Hör fjällagubbarna själva berätta om det mödosamma arbetet vid kvarnstensgruvorna på Lugnåsberget. Inledningsvis får vi höra en geolog berätta lite om Lugnåsbergets geologiska förutsättningar. Sedan följer en intervju med två av de män som tidigare arbetat i schakt och dagbrott vid Lugnås Qvarnstensgruva.
Gruvan som besöksmål idag
Qvarnstensgruvan är idag Europas enda kvarnstensgruva som är öppen för publik, där man kan lyssna till guidens berättelse om liv och arbete i gamla tider. På sommaren är ungdomar anställda som guider.
Direkt efter invigningen 1933 överlämnades gruvan till Västergötlands fornminnesförening. Länsmuseet i Skara fick vårdnaden över området, och hade en deltidsanställd som skötte tillsynen. Museet fick dock allt mindre pengar, och efter att Lugnås Hembygdsförening varit engagerad en period på 1980-talet blir Qvarnstensgruvan i början av 1990-talet utan tillsyn.
1998 bildas en ny förening som tar över, tack vare en mycket engagerade lokalbefolkning och flera eldsjälar. Föreningen får namnet ”Qvarnstensgruvan Minnesfjället” och tar över allt ansvar för driften från museet. Marken utanför gruvan ägs av dock fortfarande av museet, medans marken runt omkring ägs av länsstyrelsen (naturreservat).
Ett arbete för att rusta upp området påbörjas – pengar samlas in, och man bygger bla. en ny guidestuga. Redan från start börjar man anställa lokala ungdomar som ska guida. Traditionen med sommaranställda ungdomar har fortsatt sedan dess, en idé att ge bygden jobb.
2012 blir Qvarnstensgruvan utsedd till Sveriges geologiska arv i en tävling arrangerad av Sveriges geologiska undersökning. Samma år blir museet även utsett till Årets Arbetslivsmuseum av ArbetSam.
2022 installerar man ny belysning i gruvan. 2023 har ett ny utomhusscen med tak byggts, och dessutom firar museet 90-årsjubileum.
Vill du besöka Qvarnstensgruvan? Läs mer på deras hemsida.
Denna artikel är skapas med medel från:
