20 juni 2024 | Text, nuti­da foton & kart­gra­fik: Hen­rik Theodorsson

De väst­göts­ka pla­tå­ber­gen är upp­bygg­da av lager med oli­ka bergar­ter. Urber­get utgör soc­keln som hela land­ska­pet vilar på. Sedan föl­jer sand­sten, alun­skif­fer, kalk­sten, ler­skif­fer och dia­bas. Just kalk­ste­nen är en råva­ra som vi haft enorm nyt­ta av genom tider­na. Det är en sedi­men­tär bergart som är rik på orga­niskt mate­ri­al från urti­dens havs­le­van­de djur. Kring des­sa pla­tå­berg har det pro­du­ce­rats kalk i stor omfatt­ning under fle­ra hund­ra år.

Lager­följ­den på Hal­le- och Hun­ne­berg skil­jer sig dock något från de övri­ga pla­tå­ber­gen i Väs­ter­göt­land. Här sak­nas näm­li­gen kalk­stens- och ler­skif­fer­lag­ren. I stäl­let lig­ger dia­ba­sen direkt ovan­på alunskifferlagret.

Så hur kan en kal­k­in­du­stri växa fram om det inte finns något kalk­stensla­ger? Jo, i alun­skif­fer­lag­ret finns orsten – ett slags kalk­sten som är myc­ket rik på orga­niskt mate­ri­al. Orsten före­kom­mer i oli­ka form, bland annat som lins­for­ma­de ste­nar av vari­e­ran­de stor­lek, inbäd­da­de i alunskifferlagret.

Kalk har varit en vik­tig resurs för män­ni­skan sedan lång tid till­ba­ka: som jord­för­bätt­rings­me­del, bygg­nads­sten, bin­de­me­del i cement och myc­ket annat. Redan när Sve­ri­ges förs­ta sten­kyr­kor upp­för­des på 1000-talet brän­des det kalk för att rap­pa fasa­der­na. Under 1700-talet mins­ka­de jord­bruksjor­dar­nas avkast­ning och det visa­de sig att pro­ble­met bestod i kalk­fat­ti­ga jor­dar. Det­ta lös­te man genom att till­sät­ta kalk och en ny mark­nad var född. Kal­kut­vin­ning­en blev en bety­dan­de indu­stri i ett par hund­ra år fram­åt. På 1930-talet var kalk­bru­ken den enskilt störs­ta indu­stri­nä­ring­en i Västergötland.

Kring Hal­le- och Hun­ne­berg fanns det dock efter­frå­gan från annat håll. När­he­ten till Göta älv och Troll­hät­tan kom att ha stor bety­del­se i och med bygg­na­tio­nen av Troll­hät­te kanal med till­hö­ran­de slus­sar. De stör­re bru­ken kring ber­gen blev omfat­tan­de leve­ran­tö­rer av kalk för cementtillverkning.

Hal­le- och Hun­ne­bergs uni­ka avvi­kel­se i Väst­gö­ta­ber­gens lager­följd med­för­de vis­sa loka­la skill­na­der i hur kalk­till­verk­ning­en bedrevs. Här finns kal­ken som sagt i alun­skif­fern, direkt under det tjoc­ka dia­bas­lag­ret. För att kom­ma in till bryt­nings­plat­sen var man på många stäl­len tvung­en att först fors­la bort block­ra­set i dia­bas­bran­ter­na. Det kun­de ibland ta upp­åt en månad innan man nåd­de de kalkri­ka lag­ren av alun­skif­fern. Väl inne vid berg­väg­gen var det dags för att bor­ra och spränga.

Bryt­ning­en

Kalk­bryt­ning­en var en risk­fylld och mödo­sam akti­vi­tet. Vin­ter­tid arbe­ta­de man med att spränga i schak­ten. Man spräng­de en ”schakte­gång” som gick 15–30 meter in i ber­get. Öpp­ning­en var unge­fär fem gång­er fem meter. Pela­re läm­na­des med jäm­na mel­lan­rum för att bära upp det ovan­lig­gan­de dia­bas­lag­ret – så kal­lad pelarbrytning.

Kru­tet för­des in i hålet med hjälp av en ”kop­par­sät­ta”, som var mju­ka­re än järn och där­för gjor­de ris­ken för gnist­bild­ning mind­re. Hålet prop­pa­des med papp och täta­des med lera och sten. Innan tät­ning­en gjor­de man plats för ”tän­da­ren” med en ”lad­denål”. Tän­da­ren var en trä­stic­ka som smorts in med krut och för­setts med en tre till fem cen­ti­me­ter lång hem­ma­gjord sva­vel­tråd som fun­ge­ra­de som stu­bin, så att man hann springa i skydd innan skot­tet gick.

Olyc­kor vid ladd­ning och spräng­ning var inte ovan­li­ga och många har genom åren bli­vit mer eller mind­re lem­läs­ta­de. När skot­tet brun­nit av forsla­des spräng­mas­sor­na ur schak­tet och tip­pa­des i ”sten­lia”, utan­för schaktingången.

Bil­den visar “lad­de­don”, för ladd­ning av spräng­me­del, som använts vid Nygårds kalk­bruk. Överst till väns­ter en brän­na­re med sva­vel­stic­ka. Under den lig­ger en pryl. Sedan kop­par­sät­ta, järn­sät­ta och lad­denå­len, med ring­en i änden. Objek­ten finns på Väst­ra Tun­hems hembygdsgård.

Brän­ning­en

På som­ma­ren brän­de man kal­ken i kalk­ug­nar­na som var upp­för­da av trapp, en äld­re benäm­ning på dia­bass­ten. Till en bör­jan brän­des kalk­ug­nen med ved, vil­ket var ett stort pro­blem på en skog­lös slätt och med ber­gens sinan­de sko­gar. På 1790-talet upp­täck­tes att alun­skif­fer som följt med in i kalk­ug­nen brann. Alun­skif­fern visa­de sig hål­la en så hög halt olja och kol att den kun­de ersät­ta det mesta av veden. Ved använ­des där­ef­ter bara till att tän­da kalk­ug­nar­na. Det­ta lär ju ha varit en tack­sam upp­täckt som effek­ti­vi­se­ra­de arbe­tet avsevärt.

Vem som till­skri­vits den­na upp­täckt tycks vari­e­ra lokalt. Kanske sked­de det på fle­ra stäl­len utan kän­ne­dom om varand­ra. Har­ry Pers­son, som drev Väst­ra Tun­hems präst­gård vid Hun­ne­berg fram till 1998, berättar:

– Vi har ju all­tid haft den upp­fatt­ning­en att det var på Nygård man upp­täck­te det­ta, att man kun­de använ­da skif­fern som bränsle.

Men han är tvek­sam och hän­vi­sar till Carl von Lin­nés resa på Got­land 1741. Där beskri­ver Lin­né hur de använ­de skif­fern som bräns­le. Det­ta var allt­så fle­ra decen­ni­er innan kalk­ar­be­tar­na kring Hal­le- och Hun­ne­berg ska ha gjort den­na upptäckt.

Kalk­ug­nar­na gav cir­ka 500 hek­to­li­ter kalk vid var­je brän­ning. De störs­ta ugnar­na kun­de ge upp­åt 700 hek­to­li­ter (cir­ka 550 tun­nor). Kalk­ste­nen och alun­skif­fern fin­för­de­la­des i mind­re bitar innan man bör­ja­de pac­ka ugnen. Det­ta arbe­te tog unge­fär en månad. Sedan bör­ja­de man med ett lager tänd­ved i bot­ten. Där­ef­ter var­va­de man med lager av alun­skif­fer och kalk­sten, med ökan­de tjock­lek, tills ugnen var fylld. Ugnens öpp­ning sat­tes igen med en ”sten­dörr” innan ugnen tän­des. Det kun­de ta en hel dag innan ugnen tän­de ordent­ligt, sedan brann den i ett par vec­kor. Van­ligt­vis hann man med tre till fyra brän­ning­ar per säsong. När brän­ning­en var klar öpp­na­de man ugnen och rev ut det brän­da mate­ri­a­let. Riv­ning­en var bero­en­de av uppe­hållsvä­der då kal­ken släcks av vat­ten. Röd­fy­ren, den brän­da alun­skif­fern, tip­pa­des i sto­ra skrot­hö­gar. Den vita osläck­ta kal­ken leve­re­ra­des till kunderna.

Leve­ran­sen

Last­ning av kalk­säc­kar vid ”Las­te­bac­ken” vid Göta älv. Nygårds egen­dom skym­tar i bak­grun­den. Foto: Väst­ra Tun­hems hembygdsförening.

Till en bör­jan las­ta­des kal­ken i ektun­nor om cir­ka 125 liter. På 1900-talet gick man över till jute­säc­kar. Tun­nan på bil­den är stämp­lad med årta­let 1848 och finns på Väst­ra Tun­hems hembygdsgård.

När den förs­ta kalk­ug­nen var klar på våren annon­se­ra­des det i tid­ning­en att kalk fanns att häm­ta. Bön­der­na kom och köp­te kalk direkt vid ugnar­na. Det kun­de stå 10–12 häståk i kö. Man sål­de då den fär­dig­brän­da kal­ken i ugnens främ­re par­ti sam­ti­digt som det fort­fa­ran­de brann i ugnens inre delar. Kal­ken las­ta­des allt­så varm på bön­der­nas vag­nar. Ibland så varm att vag­nar ska ha fat­tat eld, sägs det. Efter­frå­gan var så omfat­tan­de att någ­ra stör­re lager­bygg­na­der ald­rig behöv­de uppföras.

De stör­re bru­ken hade en väl­or­ga­ni­se­rad dis­tri­bu­tion. Vid Nygårds kalk­bruk hade man egna båtar nere vid Las­te­bac­ken, vid Göta älv. Båtar­na trans­por­te­ra­de kalk till bygg­ar­bets­plat­ser i områ­det, som till exem­pel Troll­hät­te kanal och renings­ver­ket i Göte­borg. Man hade ock­så fle­ra egna häs­te­ki­page som leve­re­ra­de kalk till går­dar och byg­gen i när­om­rå­det. Vid Mos­se­bo, på Flo-sidan av Hun­ne­berg, anla­des ett stick­spår för utlast­ning till järnväg.

Kalk­ar­be­tar­na

Kalk­s­chakt vid Flo­get på 1920-talet. Foto: Väst­ra Tun­hems hembygdsförening.

Kal­k­in­du­strin kring Hal­le- och Hun­ne­berg hade sina glans­da­gar kring 1870–1890-talen. Då job­ba­de uppe­mot 200 man ”i kal­ken” här. Byar med arbetar­bo­stä­der väx­te fram i anslut­ning till de stör­re brot­ten. Vid Nygård bil­da­des byn Flo­get. En lik­nan­de by kom till mel­lan Mos­se­bo och Flo klev. Arbe­tar­na var ofta tor­pa­re, små­bru­ka­re och sol­da­ter – som job­ba­de i schak­ten mel­lan inkal­lel­ser­na. De hade oftast ing­et ägan­de i kalk­brott och ugnar utan arren­de­ra­de av de stör­re gårdarna.

Arbets­da­gen var lång; man bör­ja­de kloc­kan sex på mor­go­nen och slu­ta­de halv åtta på kväl­len. Även unga poj­kar arbe­ta­de i kal­ken. De ”pac­ka­de svart­hall” som det kal­la­des när alun­skif­fern slogs sön­der till lagom sto­ra bitar för att fun­ge­ra som bräns­le i ugnar­na. Karl Jans­son berät­tar i en tidningsartikel:

”Jag var sjut­ton år när jag bör­ja­de arbe­ta vid schak­ten, där jag nu arbe­tet i fyr­tio­fem år. Min far har även arbe­tat här före mig och var en tid schakt­mäs­ta­re. Sedan har mina söner fort­satt. Nu är vi endast sju som hål­ler på, men för ett tju­go­tal år sedan var här sys­sel­sat­ta ett sex­tio­tal man. Då bröts det kalk i stor ska­la. Inkoms­ter­na var vid den tiden bätt­re i för­hål­lan­de till nu. Då tjä­na­de vi betyd­ligt mer än arbe­tar­na vid Var­göns fabri­ker. Nu är det omvän­da för­hål­lan­den. Men vi bor fritt på går­den och får sät­ta så myc­ket pota­tis vi vill och har till­gång till dra­ga­re. God­sä­ga­re Kock är en rejäl och bra karl.”

Livet i kal­ken var mödo­samt och risk­fyllt. Det hän­de att spräng­ladd­ning­ar som sköt fel lem­läs­ta­de arbe­ta­re. Schakt­gång­ar rasa­de ibland trots stöt­tan­de pela­re och orsa­ka­de fle­ra kalk­ar­be­ta­res död. Även riv­ning­en av ugnar­na kun­de vara risk­fylld och det hän­de att brin­nan­de kalk rasa­de över arbetare.

Kalk­bru­kens placering

Kalk­bryt­ning­en kring tvil­ling­ber­gen i väs­ter bör­ja­de på Hun­ne­bergs väst­si­da, vid Nygårds egen­dom, och väx­te så små­ning­om till stor ska­la. På ber­gets öst­si­da, vid Mos­se­bo och Flo, eta­ble­ra­des närapå sam­ti­digt en verk­sam­het av lik­nan­de omfatt­ning. Balt­zar von Pla­ten, som var bosatt ute på Väners­näs, anla­de ett inno­va­tivt kalk­bruk på Hal­le­bergs nord­öst­ra spets. Utö­ver des­sa verk­sam­he­ter har det fun­nits många små kalk­bruk där mind­re går­dar och tor­pa­re arren­de­rat mark för rät­ten att bry­ta kalk.

  • Hun­ne­bergs väst­si­da – Nygårds egen­dom, arbet­ar­byn Flo­get, Hols by, Väst­ra Tun­hems präst­gård, Sto­re klev och Fristorps gård.
  • Hun­ne­bergs öst­si­da – Mos­se­bo gård, Flo.
  • Hal­le­bergs öst­si­da – Skyt­teklev och Svall­k­lev (Fru­går­den).

Hun­ne­bergs västsida

Nygårds egen­dom, arbet­ar­byn Flo­get, Hols by, präst­går­den, Sto­re klev och Fristorps gård.

År 1771 beslu­ta­de Nag­lums för­sam­ling, på and­ra sidan Göta älv, att kyr­kan skul­le rap­pas med kalk från Nygårds kalk­bruk. Det finns även upp­gif­ter om att kalk­brän­ning­en var igång redan 1754, då under J. F. Neu­man, som var råd­man i Väners­borg. Det­ta ska dock ha varit av obe­tyd­lig omfatt­ning. Nygård blev sedan en av de störs­ta pro­du­cen­ter­na i områ­det och leve­re­ra­de kalk till bland annat Troll­hät­te kanal­verk och Göte­borgs renings­verk. 

År 1763 anla­de gross­hand­la­re Peter Samu­el Bag­ge ett cement­bruk vid Brin­ke­bergskul­le, på and­ra sidan Göta älv från Nygård sett. Han hade fått i upp­drag av sta­ten att för­se sluss­byg­get med bygg­nads­ma­te­ri­al. Cemen­ten utgjor­des av en bland­ning av Nygårds­kalk och bränd alun­skif­fer, något som gav så kal­la­de hyd­rau­lis­ka egen­ska­per.  

Bag­ge tog sena­re över Nygårds egen­dom, 1773. Där vida­re­ut­veck­la­de han kalk­bru­kets verk­sam­het till stör­re ska­la och kal­k­in­du­strin drog igång på all­var. Han anla­de även ett cement­bruk på går­den. Nygårds­kal­ken ska ha varit av så pass god kva­li­tet att den ansågs över­träf­fa den som fram­ställ­des på Got­land. I bör­jan av 1800-talet leve­re­ra­des cir­ka 2 000 tun­nor kalk per år vid Nygård.

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre väns­ter: Vy ini­från ett av Nygårds-schak­ten över slät­ten och Göta älv. Foto: Oscar Halldin/Göteborgs Natur­hi­sto­ris­ka Muse­um. Okänt årtal. Övre höger: Nygårds egen­dom, Västra Tun­hem. Foto: Gustaf Ewald, 1927/Vänersborgs muse­um. Ned­re väns­ter: Kanal­bygg­nads­ar­be­te Brin­ke­bergskul­le. Foto: Väners­borgs muse­um. Okänt årtal. Ned­re höger: Stu­ga med Nygårds­schak­ten i bak­grun­den, 1907. Foto: Väners­borgs museum.
Klic­ka för stör­re bil­der. Arbe­ta­re och kalk­ugn vid vägen mel­lan Väst­ra Tun­hems kyr­ka och präst­går­den, cir­ka 1920. Foto­graf: K. Jonsson.

Kalk­bru­ken spreds snart som ett pärl­band från Nygård och söderut längs bergs­si­dan. Upp­läg­get kring ersätt­ning tycks ha skif­tat lokalt. Vid Nygårds egen­dom drevs schak­ten av god­sä­ga­ren. Trots det­ta betrak­ta­de många arbe­ta­re brott och ugnar som ”sina”. Det­ta då arbets­la­gen som ofta bestod av far med söner (van­li­gen cir­ka tre till fyra man) arbe­ta­de i sam­ma schakt och sam­ma ugn år efter år. Äga­ren hade inga krav vad gäll­de arbetstem­po utan verk­sam­he­ten bedrevs i den takt arbets­la­get själ­va bestäm­de. God­sä­ga­ren fick ersätt­ning för var­je tun­na kalk, och stod för en del av den utrust­ning som kräv­des i arbe­tet. Spräng­me­del fick arbets­la­gen dock beta­la ur egen fic­ka. 

Vid ugnar­na i Hols by beta­la­de kalk­ar­be­tar­na delar av ersätt­ning­en till mar­kä­gar­na genom arbe­te på går­dar­na. Kalk­brot­ten vid präst­går­den i Väst­ra Tun­hem sträck­te sig från ”Ring­e­ken”, strax söder om kyr­kan, och en bit vida­re på and­ra sidan Präs­teklev. Här läm­na­de kyr­ko­her­dar­na ut rät­ten till kalk­brot­ten mot års­ar­ren­de eller en ersätt­ning per ugn. Brän­ning i Sto­reklev på Fristorps ägor bedrevs i mind­re skala.

Vad är det för tåg uppe på bergväggen?

Har­ry Pers­son kom till Väst­ra Tun­hem 1948 då hans familj flyt­ta­de hit från Vara. De arren­de­ra­de Väst­ra Tun­hems präst­gård. Har­ry var då i tio­års­ål­dern. På den tiden skym­de inte vege­ta­tio­nen berg­väg­gen på sam­ma sätt som idag. Han berät­tar om ett till­fäl­le då de åkte bil från Var­gön. När de kom ner på Nygårds­slät­ten frå­ga­de han sina föräldrar:
– Vad är det för tåg som går där? (Uppe längs bergkanten).
Det var pärl­ban­det av schakt­gång­ar som såg ut som järn­vägs­vag­nar, tyck­te han.

Har­ry minns tyd­ligt när den sista ugnen i Väst­ra Tun­hem brän­des 1950. Då var han en av åskå­dar­na på plats, bland annat till­sam­mans med lokal media, som såg på när Hjal­mar Lar­s­son gjor­de sista ryc­ket i kal­ken kring tvil­ling­ber­gen. Har­ry gif­te sig efter­hand med kan­torns dot­ter Astrid. De tog sedan över präst­går­den och drev den fram till slu­tet av nit­ti­o­ta­let då det var dags för pension.

Strax ovan­för trä­den skym­tar Nygårds-schak­ten. Har­ry lär ha gjort sin iakt­ta­gel­se från en väg läng­re från ber­get, från vil­ken schak­ten syn­tes än tyd­li­ga­re. Foto: Emil Almqvist, ca. 1910–1912/Vänersborgs museum.
Klic­ka för stör­re bild. Arbet­ar­byn Flo­get i Väst­ra Tun­hem före 1905. Schak­ten där det bröts kalk­sten syns tyd­ligt ovan bebyg­gel­sen. Foto: Väst­ra Tun­hems hembygdsförening.

År 1870 upp­skat­ta­des, av Jäg­mäs­ta­re Axel Cnat­tingi­us, den årli­ga pro­duk­tio­nen vid samt­li­ga kalk­ug­nar i Tun­hems soc­ken (cir­ka ett 50-tal) upp­gå till 10 000 tun­nor à 125 liter. Någ­ra årtion­den sena­re, under kalk­bryt­ning­ens glans­da­gar, ska enbart Nygårds­brot­ten ha leve­re­rat 20 000 tun­nor. Under epo­kens abso­lu­ta topp ska kalk­bru­ken kring Hal­le- och Hun­ne­berg sam­man­lagt ha pro­du­ce­rat omkring 100 000 tun­nor årli­gen. Bara vid Nygård arbe­ta­de 60–70 man under den­na tid. Totalt tros cir­ka 200 man arbe­tat i kal­ken kring Hal­le- och Hun­ne­berg under kalk­brot­tens stor­hets­tid. 

Till sist kling­ar arbe­tet vid kalk­brot­ten av och ugnar­na slock­nar en efter en. År 1944 upp­hör­de brö­der­na Jans­son med verk­sam­he­ten vid Nygård. Många av de yng­re arbe­tar­na blev inkal­la­de i kri­get. När de kom till­ba­ka var indu­stri­er­na på Stall­bac­ka och War­gön mer lockande.

”Slut­man” i kal­ken kring Hal­le- och Hun­ne­berg var Hjal­mar Lar­s­son på präst­går­den i Väst­ra Tun­hem. År 1950 tän­der han den sista ugnen. Hän­del­sen beva­kas med stort intres­se av både när­bo­en­de och lokal media som får bevitt­na en nära två­hund­ra­å­rig epok gå upp i rök, bok­stav­ligt talat.
Bild: Hjal­mar Lar­s­son under den sista brän­ning­en 1950 vid Väst­ra Tun­hems präst­gård, Hunneberg.
Schak­ten rasa­de och sval­de för­svars­mak­tens flygbränsle

Ris­ker­na med att vis­tas i, och vid, kalk­gru­vor­na har i alla tider varit sto­ra. De grott­lik­nan­de schak­ten har trots det­ta använts både som kyl­skåp och för­va­ring av brand­far­ligt gods. Under and­ra världs­kri­get använ­des God­templar­går­den (idag scout­stu­ga) i byn Flo­get som för­lägg­ning. Någ­ra av de tom­ma kalk­gru­vor­na på präst­går­dens ägor använ­des som flyg­bräns­le­ma­ga­sin. Mili­tä­rer från Udde­val­la rege­men­te vak­ta­de det far­li­ga godset.

I en inter­vju från slu­tet av 1960-talet får Hjal­mar Lar­s­son vid präst­går­dens omm (kalk­ugn) frågan:

– Var de myc­ket ben­sin lag­rat i ber­get? Var­på Hjal­mar svarar:

– Oj, oj, oj! Du kan ald­rig tro’t. Jag såg ju när de kör­de dit allt det där. 

En april­dag 1942 hade Hjal­mar under arbets­da­gen lagt mär­ke till kna­ka­de ljud från ber­get. Kloc­kan 17 gick han hem för dagen. Han släng­de någ­ra ord med en av de mili­tä­rer som gick vakt vid bräns­le­ma­ga­si­net. Hjal­mar dela­de sin iakt­ta­gel­se gäl­lan­de det knäp­pan­de berget.

– Jag tror bestämt att det rasar snart, sa han till vak­ten. Knappt en tim­me sena­re rasa­de schak­ten in och sto­ra mäng­der bräns­le flöt ut över områ­det. Som tur var ska ing­en ha ska­dats. För det påföl­jan­de arbe­tet med att bär­ga det som fanns kvar kal­la­des gräng­es­ber­ga­re in, dvs. gruv­ar­be­ta­re från Gräng­es­bergs gruvor.

– De skul­le va yrkes­kun­ni­ga, säger Hjal­mar. Ton­lä­get kan tol­kas som att han tyck­te det var onö­digt att kal­la in folk uti­från. För vil­ka kän­de till ber­get bätt­re än Hjal­mar och hans kol­le­gor i kal­ken? De lyc­ka­des räd­da 3 000 fat som För­svars­mak­ten flyt­ta­de till en säk­ra­re förvaringsplats.

Jan berät­tar hur kalk­stu­gor­na förr låg på rad längs vägen, i direkt anslut­ning till ugnar­na. Uppe i ras­bran­ter­na, ovan­för ugnar­na, låg schakten.

Hun­ne­bergs östsida

Flo och Mos­se­bo gård

Kalk­bryt­ning­en på Hun­ne­bergs öst­ra sida bedrevs nära på sam­ti­da med verk­sam­he­ten på väst­si­dan. Den förs­ta upp­gif­ten är från 1777 då någ­ra få hem­man i Flo sål­de cement (bränd alun­skif­fer och kalk) till Väners­borg och sluss­byg­get vid Brinkebergskulle.

Kal­k­in­du­strin på Flo-sidan av Hun­ne­berg, från Mos­se­bo till Sto­ra Väs­ter­by, var av lik­nan­de omfatt­ning som den på Tun­hems-sidan. Men stor­hets­ti­den tycks ha varit något kor­ta­re än på and­ra sidan ber­get. Under 1880–1890-talen var ett drygt 30-tal ugnar i bruk; 19 av des­sa hör­de till Mos­se­bos egen­dom. Ugnar­na kör­des fyra till fem gång­er per år och gav 400–600 tun­nor bränd kalk vid var­je brän­ning. Det­ta gav allt­så unge­fär 60 000 tun­nor kalk per år vid bru­ken på Flo-sidan. Vid stick­spå­ret i Mos­se­bo las­ta­des ett hund­ra­tal järn­vägs­vag­nar med kalk årli­gen. Kal­ken använ­des lik­som vid Nygård till jord­för­bätt­ring och cement­bruk. 

Klic­ka för stör­re bild. Kalk­s­chakt på rad vid Mos­se­bo, Flo. Foto: Emil Almqvist, 1911/Vänersborgs museum.

Lön­sam­he­ten dala­de tidi­ga­re här jäm­fört med väst­ra sidan av ber­get. Ju läng­re in i ber­gen man kom desto tun­na­re var de kalkri­ka skif­fer­lag­ren. Efter­hand orka­de de åld­ra­de arbe­tar­na inte med det slit­sam­ma arbe­tet. År 1911 upp­hör­de den stor­ska­li­ga kalk­brän­ning­en i Mos­se­bo. Tro­li­gen pågick viss verk­sam­het i ett antal kalk­bruk, om än i mind­re omfatt­ning, ända in på 1930-talet. Under den dåva­ran­de depres­sio­nen väck­tes även ett par av de ned­lag­da ugnar­na till liv för att ge bröd åt arbe­ta­re utan värv. Den­na sats­ning blev dock kort­va­rig. 

Längs vägen intill ber­get mel­lan Mos­se­bo och Flo klev väx­te en kalk­by fram, lik­nan­de byn Flo­get på väst­ra sidan om ber­get. Här bygg­de obe­sutt­na kalk­ar­be­ta­re små torp­stu­gor åt sig och sina famil­jer. Vid sekel­skif­tet 1900 fanns här ett 60-tal stu­gor. Bland befolk­ning­en fanns här då Gäd­de-Kal­le, Röde-Pet­ter, Anna i Kållänga, Gam­le sol­dat Flo­din, Rap­pe-Johan, Lag­ga-Brit­ta och Smé-Johan­na.  

Här bod­de ock­så Nils Niklas­son som i tidi­ga ton­år flyt­tat hit med famil­jen från Väst­ra Tun­hem. Han bör­ja­de arbe­ta som dräng på går­dar­na i när­he­ten för att sena­re bli kalk­ar­be­ta­re. 1909 köper han en fas­tig­het utmed med vägen där famil­jen slår rot. Av den­na by finns idag bara någon ensta­ka stu­ga kvar på sin ursprung­li­ga plats. I en av dem bor idag Nils barn­barn Jan Nils­son till­sam­mans med frun Carin.

Klic­ka för stör­re bild. Ungt par pose­rar fram­för en av kalk­ug­nar­na vid Hun­ne­bergs­kan­ten, Mos­se­bo, Flo. Foto: Emil Almqvist, 1911/Vänersborgs museum.
Jan berät­tar hur kalk­stu­gor­na förr låg på rad längs vägen, i direkt anslut­ning till ugnar­na. Uppe i ras­bran­ter­na, ovan­för ugnar­na, låg schak­ten. Idag finns ett fåtal stu­gor kvar och res­ter­na efter kal­k­in­du­strin lig­ger inbäd­dad i vege­ta­tion och glöms­ka. Jans för­fä­der hade verk­li­gen ber­gen som leve­bröd. Hans far­far Nils Niklas­son ingick i ett av de arbets­lag som job­ba­de i kal­ken. I det hår­da arbe­tet ska han ha fått off­ra synen på ena ögat. År 1898 hade Nils, som då var i fem­tio­års­ål­dern, fått sonen Bernhard.
Bak­grunds­bild: Hand­ri­tad kar­ta över kalk­ar­bet­ar­byn vid Mossebo.
Från ett liv i kal­ken till dia­bas via rävpälsar

”Bern­hard i Mos­se­bo” bör­ja­de även han i kal­ken men strax fal­na­de glö­den i ugnar­na. Under depres­sio­nen för­sök­te Bern­hard, till­sam­mans med två and­ra, bedri­va räv­farm. Räv­päls var högs­ta mode men verk­sam­he­ten gick omkull. Bern­hard flyt­ta­de in till Väners­borg för att job­ba som bygg­ar­be­ta­re. Här träf­fa­de han Mildred. Hon kom som liten från Ame­ri­ka för att bo hos släk­ting­ar i Väners­borg. Till­sam­mans flyt­ta­de de till­ba­ka till Mos­se­bo 1940. Bern­hard job­ba­de då bland annat med torv­bryt­ning­en på Jonstorps­mos­sen. Under kri­get bröt man bränn­torv för upp­värm­ning av våning­ar­na i stan.

Mos­se­bo gård, 1890-tal. Kring den­na egen­dom väx­te kalk­byn fram där Nils Nils­son 1909 slog sig ned för att arbe­ta och för­sör­ja sin familj. Foto: Carl Victorin.

År 1948 bör­ja­de Bern­hard job­ba i det intil­lig­gan­de dia­bas­brot­tet och sonen Jan föd­des. Famil­jen flyt­ta­de här­i­från 1960, när AB Dia­bas lös­te in huset. Det var för far­ligt att bo kvar. När de spräng­de i brot­tet kun­de ste­nar­na vina inpå husknutarna.

Arbets­lag vid AB Dia­bas tidigt 1950-tal. “Bern­hard i Mos­se­bo” står tvåa från höger. Poj­ken till väns­ter är sonen Jan.

Huset Jan och frun Carin bor i idag köp­te hans fas­ter som som­mar­stu­ga 1955, då fort­fa­ran­de på ofri grund. 1997 tar Jan och Carin över huset och lyc­kas köpa loss tom­ten. Mitt emot huset, på and­ra sidan vägen, lig­ger en av de över­giv­na kalk­ug­nar­na. Strax ovan­för den finns schak­ten kvar i berg­väg­gen. Vi vand­rar upp dit genom ugns­res­ter­na. Jan berät­tar hur han och kom­pi­sar­na vil­le vara som sina fäder. Utrus­ta­de med spett, rep och and­ra pas­san­de red­skap lek­te de kalk­ar­be­ta­re bland ugnar och schakt.

– Kal­le! Se upp där nere, kun­de de ropa när ste­nar­na rasa­de ner i den över­giv­na ugnen.

Jan Nils­son arbe­tar på huset sent 1990-tal.
“Sjelfva ugnen bygg­des på ett all­de­les nytt sätt, lik en omvänd tratt, så att då den fär­di­ga kal­ken inun­der bort­ta­ges, kan ny mate­ria ofva­n­i­från inkastas.”
Ernst Moritz Arndt, 1804.

Hal­le­bergs östsida

Skyt­teklev och Svall­k­lev (Fru­går­dens egendom)

Även vid Hal­le­berg låg röken från kalk­ug­nar­na tät. På öst­ra sidan av ber­get har det bedri­vits ett fler­tal mind­re kalk­bruk. Små går­dar och tor­pa­re som arren­de­rat mark intill bergs­kan­ten för att bry­ta och brän­na kalk. De stör­re egen­do­mar­na här tycks inte ha haft egen kalk­brän­ning av bety­dan­de ska­la. Fle­ra mind­re kalk­bruk kring Skyt­teklev låg på går­den Ändens ägor. Mar­gre­te­bergs egen­dom anla­de ett stort tegel­bruk och ett såg­verk en bit läng­re ut på näset. ​​Nuva­ran­de äga­re kän­ner inte till att egen­do­men skul­le ha haft någon stor­ska­lig kalk­brän­ning utö­ver des­sa verk­sam­he­ter. Där­e­mot ägde man myc­ket mark intill Hal­le­berg. Man häm­ta­de till exem­pel sand för tegel­till­verk­ning vid Gad­desan­nas sand­dy­ner. Den­na mark kom att arren­de­ras, med syf­te att brän­na kalk, av en annan god­sä­ga­re på näset. 

Kalk­brot­ten på Hal­le­bergs öst­si­da var i huvud­sak för­lag­da kring Skyt­teklev och Svall­k­lev. Nedan­för Skyt­teklev tycks det ha pågått en för­hål­lan­de­vis omfat­tan­de verk­sam­het. Här finns spår efter närapå ett tret­ti­o­tal schakt och ett tio­tal ugnar som låg på går­den Ändens mark. Tro­ligt­vis arren­de­ra­de arbets­la­gen kalk­bru­ken av mar­kä­ga­ren mot ersätt­ning eller arbe­te på går­den.  

När kalk­bru­ken här lades ned är oklart. Lik­som vid Mos­se­bo vak­na­de dock kalk­ug­nar­na till­fäl­ligt under 1930-talets depres­sion. År 1933 drog ett gäng drif­ti­ga män igång en för­e­ning vars syf­te var att sys­sel­sät­ta arbets­lö­sa med­lem­mar. För­e­ning­en arren­de­ra­de de gam­la kalk­brot­ten av hem­man­sä­ga­re Anton Johans­son på Ändens gård. Syf­tet var ädelt men knap­past luk­ra­tivt. Verk­sam­he­ten pågick endast i 72 dagar, och 1 368 arbetstim­mar. Med fyra man under jord lyc­ka­des man under den­na tid utvin­na 20 ton råkalk. 

Klic­ka för stör­re bild. Övre: Utsikt över kalk­bruk vid Skyt­teklev, Hal­le­berg. Note­ra bomstu­gan, schak­ten inun­der berg­väg­gen och en rykan­de kalk­ugn i hori­son­ten. Foto: K & A Vik­ner (1888–1929)/Vänersborgs muse­um. Ned­re: Kalk­s­chak­ten vid Skyt­teklev cir­ka år 1900. Schak­ten skym­tar i kan­ten mel­lan ras­brant och dia­bas­vägg. Foto: Väners­borgs museum.

Vid Svall­k­lev, den öst­ra delen av Ovan­da­len, finns läm­ning­ar efter närapå ett tio­tal schakt och en hand­full ugnar. Här anla­de man ock­så en sten­pir för utlast­ning av kalk, tim­mer och torv. Det­ta kalk­bruk drevs av en myc­ket bety­dan­de man vid namn Balt­zar von Pla­ten. 

År 1798 blev von Pla­ten äga­re till Fru­går­dens egen­dom på Väners­näs. Balt­zar var ju en före­tag­sam ent­re­pre­nör som gjort bety­del­se­ful­la avtryck i vår histo­ria. 1801 blev han invald i Troll­hät­te kanals sty­rel­se. Han när­de en vision om en trans­port­led på vat­ten genom lan­det – Göta kanal – som bör­ja­de byg­gas 1810. Han var en hand­lings­kraf­tig man som ska ha varit utrus­tad med ett hett tem­pe­ra­ment och kort stu­bin.  

Ernst Moritz Arndt (histo­ri­ker, dik­ta­re, kom­po­si­tör) besök­te Fru­går­den under sin Sve­ri­ge­re­sa 1804. Ernst var lik­som Balt­zar från ön Rügen, i dåva­ran­de Svens­ka Pom­mern. Arndt lovor­dar godsets äga­re för att ha lyft upp den tidi­ga­re van­vår­da­de egen­do­men till en möns­ter­gård. Han impo­ne­ras ock­så över von Pla­tens posi­tion som direk­tör för Troll­hät­te kanal. Han näm­ner även von Pla­tens kalk­bruk vid Hal­le­berg. Ernst skrev: 

Klic­ka för stör­re bild. Balt­zar Bogislaus von Pla­ten (1766–1829).
”Han (von Pla­ten) har ett eget far­tyg på Wenern, och är nu sys­sel­satt, att vid Hal­le­berg unge­fär en mil ifrån Fru­går­den, anläg­ga ett stort kalk­brän­ne­ri. Han har af jord­ä­ga­ren [Mar­gre­te­bergs egen­dom] der­stä­des till­hand­lat sig fri­het der­till. Ämnet är för­träff­ligt, blan­dat med en bränn­bar Alun­skif­fer, hvil­ken såsom i Ner­i­ke, gör kol och ved umbär­li­ga, och ansen­li­gen minds­kar kost­na­den vid brän­ning­en. Brän­ne­ri­et anla­des tätt invid sjön, så att kal­ken blott med machi­ner kan las­tas i far­tyg och båtar, och sedan trans­por­te­ras rundt omkring Wenern, samt öfver Göt­he­borg både till Nord­sjön och Öster­sjön. Sjelfva ugnen bygg­des på ett all­de­les nytt sätt, lik en omvänd tratt, så att då den fär­di­ga kal­ken inun­der bort­ta­ges, kan ny mate­ria ofva­n­i­från inkastas”.
Ur: Resa genom Sve­ri­ge, Del 1 av Ernst Moritz Arndt. Utgi­ven 1807.

Balt­zar von Pla­ten anla­de allt­så ett, med den tidens mått, topp­mo­dernt kalk­bruk vid Hal­le­bergs nord­öst­ra sida. Kon­struk­tio­nen på des­sa kalkugnar skil­de sig från övri­ga ugnar i områ­det. De var bygg­da för kon­ti­nu­er­lig drift, så kal­la­de schakt­ug­nar. Ugnar­na fyll­des på löpan­de med råma­te­ri­al ovan­i­från. Allt­ef­tersom raka­des den brän­da kal­ken ut genom den valv­for­ma­de öpp­ning­en fram­till och sepa­re­ra­des från askan. Hur många såda­na ugnar von Pla­ten lät byg­ga är oklart då fle­ra av de kring­lig­gan­de rui­ner­na ver­kar vara efter kon­ven­tio­nel­la kalkugnar.

Områ­det vid Balt­zar von Pla­tens kalk­bruk vid Hal­le­berg kal­las i folk­mun “Den glöm­da sta­den”. På plats är det lätt att för­stå varför.
Ota­li­ga mer eller mind­re tyd­li­ga spår finns kvar ute i land­ska­pet och vitt­nar om en svun­nen epok.
Det är inte svårt att för­stå var­för Nygårds­schak­ten kal­las för “Ber­ga­kung­ens sal”.

Efter kal­ke­po­kens slut

Spår och läm­ning­ar i landskapet

Kalkens tide­varv kring Hal­le- och Hun­ne­berg star­ta­de allt­så på Nygårds egen­dom kring mit­ten av 1700-talet och 1950 brän­de Hjal­mar Lar­s­son, vid Väst­ra Tun­hems präst­gård, den sista ugnen i trak­ten. Under närapå två­hund­ra år kryl­la­de det av kalk­ar­be­ta­re som rän­de i bran­ter­na kring Hal­le- och Hun­ne­berg. Men så väx­te indu­stri­er väx­te fram, Flyg­mo­tor på Stall­bac­ka och War­gön AB i Göta älv. Här var arbets­för­hål­lan­de­na betyd­ligt dräg­li­ga­re och bröd­fö­dan tjä­na­des in med betyd­ligt mind­re möda än i kalk­brot­ten. Kal­ken fram­ställ­des dess­utom effek­ti­va­re på and­ra plat­ser i pla­tå­bergs­land­ska­pet, som till exem­pel på Kin­ne­kul­le och vid Udda­går­den utan­för Fal­kö­ping. 

Nygårds­schak­ten “Ber­ga­kung­ens sal”, Hunneberg

Rosts back­stu­ga i Sto­reklev, Hunneberg

Schakt vid Nygårds kalk­bruk, Hunneberg

Röd­fyrs­hög vid Nygårds kalk­bruk, Hunneberg

Nygårds egen­dom vid Hunneberg

Sten­pi­ren vid Svall­k­lev, Halleberg

Ota­li­ga mer eller mind­re tyd­li­ga spår finns kvar ute i land­ska­pet. Ett hund­ra­tal schakt­gång­ar, eller grot­tor som de kal­las lokalt, vitt­nar om en avgö­ran­de stor­hets­tid då kal­ken gav mat på bor­det. Sto­ra röd­fyrs­hö­gar, åsar med bränd skif­fer, som tack vare vege­ta­tion idag lätt miss­tas vara natur­li­ga for­ma­tio­ner i land­ska­pet. Mäng­der av rui­ner efter kalk­ug­nar som vitt­nar om svun­na tiders slit. Byn Flo­get som beva­rats och idag huse­rar boen­de med avse­värt hög­re lev­nads­stan­dard. Släng ett extra öga omkring dig när du stro­sar nedan­för ber­gen näs­ta gång – ser du spåren?

Balt­zar von Pla­tens kalk­ugn vid Svall­k­lev, Halleberg

Skif­fer­skär­vor vid Nygårds kalk­bruk, Hunneberg

Kalk­ugns­ru­in vid Nygårds kalk­bruk, Hunneberg

Väst­ra Tun­hems kalk­s­chakt, Hunneberg

Inte­ri­ör Rosts back­stu­ga vid Sto­reklev, Hunneberg

Schakt vid Skyt­teklev, Halleberg

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: