När värl­den kom till Häggum

Mellan fem pla­tå­berg i Väs­ter­göt­land – Bil­ling­en, Tova­ber­get, Myg­ge­ber­get, Brunnhems­ber­get och Bor­gun­da­ber­get – finns en plats som är en vik­tig pus­sel­bit i vårt lands för­svars-och ener­gi­histo­ria. Här lig­ger Ran­stads­ver­ket, en del av en svensk ambi­tion att utvin­na uran ur alun­skif­fer för att kun­na skaf­fa kärn­kraft och egna kärnvapen.

Ran­stad­ver­kets placering

Men pre­cis som så många gång­er förr så visa­de det sig att det var allt annat än en enkel resa som star­ta­de när de super­mo­der­na anlägg­ning­ar­na bör­ja­de byg­gas här i rekord­fart i slu­tet av 1950-talet. I två artik­lar kom­mer vi tit­ta när­ma­re på uran­bryt­ning­en och hur det egent­li­gen kom sig att en pri­vat­per­son nume­ra är äga­re till en kärn­tek­nisk anlägg­ning som en gång var en stats­an­ge­lä­gen­het för Sverige.

Av pla­tå­ber­gens alla bergar­ter är det kanske alun­skif­fern som varit mest resurs­rik för oss män­ni­skor. Här­i­från har vi fått bränd kalk till mur­bruk ur orsten som brän­des i kalk­ug­nar med skif­fern som bräns­le. Vid Kin­ne­kul­le utvanns olja från skif­fern under förs­ta och and­ra världs­kri­get. Vid Karls­fors på Bil­ling­ens nord­väst­ra sida utvanns alun, och vid Sto­lan på nor­ra Bil­ling­en för­sök­te man utvin­na radi­um i bör­jan av 1900-talet. I alun­skif­fern finns ock­så uran – och det är den före­koms­ten som är av intres­se vid just Ran­stad söder om Skövde. 

Fak­taru­ta: Uran

Uran är ett radi­o­ak­tivt grun­däm­ne. Uran som före­kom­mer natur­ligt består av tre iso­to­per: U234, U235 och U238 (iso­to­per är vari­an­ter av grun­däm­net med oli­ka antal neu­tro­ner, en typ av par­ti­kel som finns i atom­kär­nan).  Av des­sa är U238 van­li­gast, och repre­sen­te­rar över 99%. Alla ura­ni­so­to­per är radi­o­ak­ti­va, vil­ket bety­der att de fal­ler sön­der natur­ligt under utsän­dan­de av joni­se­ran­de strål­ning, alfa, beta och gam­ma. Alla iso­to­per har oli­ka hal­ve­rings­tid, dvs den tid det tar för en spe­ci­fik mängd av ett ämne att mins­ka till hälf­ten av sitt ursprung. U234 har en hal­ve­rings­tid på 0,248 mil­jo­ner år, U235 en hal­ve­rings­tid på 713 mil­jo­ner år och U238 en tid på ofatt­ba­ra 4500 mil­jo­ner år (jäm­för med den älds­ta berg­grun­den i Pla­tå­ber­gens Geo­park som är 1,7 mil­jar­der år gammal). 

För att uran ska kun­na använ­das som bräns­le i kärn­kraft är det U235 som är nyc­keln: den behö­ver öka från den natur­li­ga hal­ten på 0,7% till 3–5%. Det­ta görs genom iso­to­pan­rik­ning. Ska uran använ­das som alter­na­tiv till plu­to­ni­um i kärn­va­pen behö­ver hal­ten U235 ökas till minst ca 80%.

I Sve­ri­ge hit­tar vi uran fram­förallt i alun­skif­fer, i områ­den som Skå­ne, Öland, Väs­ter­göt­land, Öster­göt­land, När­ke och längs fjäll­ked­jan i Jämt­land och söd­ra Lapp­land. Av des­sa områ­den är uran­hal­ten högst i områ­det Bil­ling­en-Fal­byg­den. Vi hit­tar även uran i urber­get någ­ra plat­ser i Norr­land, lokalt kan det vara höga hal­ter men oftast är det mind­re än det vi hit­tar i alunskiffern. 

I värl­den i dag utvinns uran främst i Kazakstan, Kana­da och Australien.

I augusti 1945 släpps atom­bom­ber­na över Hiros­hi­ma och Naga­sa­ki. Den förs­ta atom­bom­ben hade bör­jat utveck­las bara någ­ra år tidi­ga­re av USA, 1942, genom det som kal­las ”the Man­hat­tan pro­ject”. Atom­bom­ber­na över Japan dödar mer än 210 000 män­ni­skor inom någ­ra måna­der. Unge­fär sam­ti­digt har den ame­ri­kans­ka rege­ring­en tagit kon­takt med Sve­ri­ge för att dis­ku­te­ra de svens­ka uran­till­gång­ar­na, som då bedöm­des vara en av värl­dens störs­ta (det­ta visar sig sedan fel­ak­tigt). Syf­tet var att säk­ra att det svens­ka ura­net inte ham­na­de i fel hän­der, allt­så Sov­jet, och ame­ri­ka­ner­na vil­le ha options­rätt över svensk uran­pro­duk­tion. Det avslogs av svens­ka rege­ring­en, som där­e­mot genom den dåva­ran­de sten­kolsla­gen skaf­fa­de sig egen kon­troll över urantillgångarna. 

Bild: Svamp­moln vid atom­bomb­ning­en över Naga­sa­ki, 1945. Bild­rät­tig­he­ter: pub­lic domain

I Sve­ri­ge bör­jar där­med dis­kus­sio­ner­na om egna kärn­va­pen redan i slu­tet av 1940-talet, och det fanns då en stor enig­het om att Sve­ri­ge behöv­de dem som en del av vårt för­svar. För­sva­rets forsk­nings­an­stalt (FOA) får ansvar för att bedri­va forsk­ning runt egna atom­va­pen, medan ett nytt bolag bil­das, AB Ato­me­ner­gi, som skul­le ansva­ra för den fred­li­ga utveck­ling­en av kärn­kraft. I AB Atom­krafts upp­drag ingick bland annat utvin­ning av uran.

AB Ato­me­ner­gi under­sö­ker möj­lig­he­ter­na för ura­nut­vin­ning både vid Kvarn­torp, När­ke, och vid Bil­ling­en. I Kvarn­torp bör­jar man utvin­ning­en 1953 i liten ska­la och den pågår till bör­jan av 1960-talet. För­sla­get vid Bil­ling­en vin­ner dock då uran­hal­ten är hög­re här (300 gram per ton skif­fer jäm­fört med 235 gram per ton skif­fer i Kvarn­torp), och 1958 beslu­tar Svens­ka rege­ring­en att en anlägg­ning med kapa­ci­tet för att utvin­na 120 ton uran per år ska för­läg­gas till Häggums soc­ken, söder om Sköv­de. Ran­stads­ver­ket fick sitt namn efter en liten by som låg cir­ka 2,5 km syd­ost om plat­sen för ver­ket. Det­ta gjor­des för att nam­net Häggum vara svårt att använ­da i inter­na­tio­nel­la sammanhang.

Bild: Kart­lägg­ning över uran­till­gång­ar i Sve­ri­ge från 1950-talet. Ran­stad Skifferaktiebolag
Den svens­ka linjen

Utveck­ling­en av kärn­tek­nik i Sve­ri­ge utfor­ma­des efter något som kal­lats ”den svens­ka lin­jen”. Den innebar:

”(…) en kom­plett kärn­bräns­le­cy­kel base­rad på inhemskt uran och tung vat­ten­re­ak­to­rer. Även tek­ni­ken för upp­ar­bet­ning av använt kärn­bräns­le och fram­ställ­ning av plu­to­ni­um utveck­la­des. Den svens­ka lin­jen inne­bar ock­så att Sve­ri­ge ska­pa­de för­ut­sätt­ning­ar för fram­ti­da fram­ställ­ning av kärnvapen.”

De vik­ti­gas­te anlägg­ning­ar­na i den svens­ka lin­jen var utvin­ning­en i Ran­stad, kärn­kraft­ver­ket i Mar­vi­ken utan­för Norr­kö­ping (som ald­rig togs i drift), och en pla­ne­rad upp­ar­bet­nings­an­lägg­ning i Bohus­län. Man hade till och med utsett ett områ­de för prov­spräng­ning av kärn­va­pen utan­för Jok­k­mokk. Tung­vat­ten­re­ak­to­rer bygg­des under 1950- och 60-talet, i ber­get vid Tek­nis­ka hög­sko­lan i Stock­holm och i Åges­ta utan­för Stockholm.

Citat från avveck­lings­rap­por­ten, sidan 50.
Bak­grunds­bild: Modell av kärn­re­ak­tor, Studsvik (besku­ren). Foto: Sune Sun­dahl / ArkDes

Det förs­ta ste­get: går­dar köps upp

I en soc­ken­be­skriv­ning från 1953 beskrivs Häggums soc­ken som ett gans­ka tids­ty­piskt små­ska­ligt jordbruksområde. 

”Sock­nen har ett natur­skönt läge på syd­öst­ra slutt­ning­en av Bil­ling­en med öpp­na glän­tor och tju­si­ga dal­sän­kor i blan­dad barr- och lövskog. Nedan­för ber­get utbre­der sig kupe­rad mark, över­gå­en­de i bör­dig slätt­bygd, som i söder avslu­tas av ett bäl­te moss­mar­ker, vil­ka bragts i kul­tur. Utmed syd­grän­sen går ett vat­ten­drag. I väs­ter begrän­sas sock­nen av Myg­ge­ber­get och Brunnhemsberget.” 

 

Flyg­bild över Häggum för bygg­na­tio­nen av Ran­stad­ver­ket, 1958. I bak­grun­den skym­tar Brunnhems­ber­get (t.v.) och Bil­ling­en (t.h.). Foto: Lars Berg­ström J:r

Totalt 307 per­so­ner bor i sock­nen 1953, och de all­ra fles­ta job­bar med jord­bruk. Av indu­stri finns bara en mind­re kvarn och såg, en smi­des­verk­stad och en bil­verk­stad, och dess­utom två mat­af­fä­rer. När det väl var beslu­tat att Ran­stads­ver­ket skul­le byg­gas, bör­jar AB Ato­me­ner­gi genast köpa upp går­dar och mark i när­he­ten. En del infor­ma­tion om hur det gick till när går­dar­na i Häggum köp­tes upp har sam­man­ställts av en stu­die­cir­kel som Häggums hem­bygds­för­e­ning höll 2008–2009.

Den 11 juni 1958 sam­man­kal­las mar­kä­gar­na till ett infor­ma­tions­mö­te i Häggums sko­la, och ett annat stormö­te hålls den 7 juli i Skul­torp. Den 21 okto­ber sam­ma år får berör­da mar­kä­ga­re hem ett för­slag på vär­de­ring som sedan ska lig­ga till grund för för­sälj­ning – och nu har de bara lite drygt tio dagar på sig att ta ställ­ning till vär­de­ring­en och för­sälj­ning av går­dar som kanske bru­kats i generationer. 

Som Ni redan kän­ner till, pla­ne­rar AB Ato­me­ner­gi att inkö­pa mark i Häggum och Brunnhem bl a av Eder. Bola­get har låtit vär­de­ra alla fas­tig­he­ter som kan ifrå­ga­kom­ma för inköp genom agro­nom T Bjern­hed och skogs­mäs­ta­re V Bon­des­son. Vär­de­ring­en har vad beträf­far fast egen­dom som till­hör Eder givit föl­jan­de resul­tat: .….….….….….… kr. Om ni god­tar den­na vär­de­ring som under­lag för att bestäm­ma köpe­sum­man vid en för­sälj­ning av ovan angiv­na fas­ta egen­dom till bola­get, kom­mer bola­get inom kort att taga kon­takt med Eder för att upp­rät­ta köpekontrakt. 

Jag vore tack­sam om jag senast tis­da­gen den 4 novem­ber 1958 kun­de få upp­gift från Eder huruvi­da Ni god­ta­ger ovanstå­en­de vär­de­rings­be­lopp. Här­för kan lämp­li­gen använ­das bifo­ga­de for­mu­lär. Hög­akt­nings­fullt M Silfverstolpe 

Ombuds­man i AKTIE­BO­LA­GET ATOMENERGI

Höberg var en liten gård i Häggums soc­ken som köp­tes upp när Ran­stad­ver­ken skul­le bör­ja bry­ta uran i Bil­ling­en. Idag finns bara husen kvar. Den här bild­se­ri­en visar det sista årets verk­sam­het på går­den, 1959–60.
Foto: May Hägg­stam / Väs­ter­göt­lands museum.

Fle­ra av de berör­da bön­der­na i Häggum var fack­ligt enga­ge­ra­de och kopp­lar in Riks­för­bun­det Lands­byg­dens Folk för att skö­ta för­hand­ling­ar­na, och vär­de­ring­ar­na höj­des i många fall betyd­ligt från AB Ato­me­ner­gis ursprung­li­ga erbju­dan­de. I alla kon­trakt som sen skrevs fanns hotet om tvångs­köp med, genom for­mu­le­ring­en ”För und­vi­kan­de av expro­pri­a­tion har föl­jan­de upp­gö­rel­se träf­fats…”. 862 hek­tar skogs- och åker­mark för­vär­va­des. Häggums Hem­bygds­för­e­nings genom­gång visar att det var totalt 33 går­dar som helt eller del­vis köp­tes upp av AB Ato­me­ner­gi, något som berör­de 113 per­so­ner – allt­så en tred­je­del av sock­nens befolk­ning. En del flyt­ta­de där­i­från, en del flyt­ta­de till nya hus i områ­det, en del anställ­des på Ran­stad­ver­ket.  Fle­ra bön­der fick erbju­dan­de om att arren­de­ra sina går­dar tills vida­re, någ­ra av des­sa arren­de­av­tal gäl­ler fort­fa­ran­de idag. 

– Jag har sålt mitt till Ran­stad berät­tar för­re lant­bru­ka­ren, nume­ra snic­ka­ren, Fol­ke Lar­s­son som bor intill det bli­van­de kalk­brot­tet. Bonings­hu­set och tom­ten har han dock kvar. – Jag är nöjd, kon­sta­te­rar han. Bild på utklipp från SLA från slu­tet av 50-talet.
När mar­ken väl är upp­köpt och AB Ato­me­ner­gi fått kon­ces­sions­be­slut för uran­bryt­ning byggs en modern anlägg­ning i Ran­stad i topp­fart. I april 1960 var fyra barac­ker för arbe­ta­re kla­ra, samt en kon­tors­ba­rack och en mat­sals­ba­rack. Även dag­brott och övri­ga anlägg­ning­ar byggs.
Fak­taru­ta: Uranrikezonen

Lager­följ­den vid Bil­ling­en-Fal­byg­den är de klas­sis­ka för väst­gö­ta­ber­gen: längst ner finns urber­get, sedan kom­mer sand­sten, alun­skif­fer, kalk­sten, ler­skif­fer och på top­pen dia­bas. Vid Ran­stad, och på Fal­byg­den i övrigt, lig­ger kalk­stenslag­ret som en pla­tå mel­lan ber­gen och det som syns som berg är egent­li­gen bara ler­skif­fer­lag­ret och diabasen. 

Vid dag­brott­tet i Ran­stad var man först tvung­en att ta bort ett lager med jord och morän ovan på kalk­ste­nen, sedan ta bort kalk­ste­nen och till sist ett topp­la­ger från alun­skif­fern med låg uran­halt innan man kom till den del där det var hög uran­halt. Det här kal­las uran­ri­ke­zo­nen och är 3,6 meter tjockt, och här var uran­hal­ten 300g/ton.

”Vi tyck­te alli­hop att det vi gjor­de i Ran­stad var oer­hört viktigt”

1963 söker sig en ung Rolf Hol­mquist till Ran­stad, direkt efter mili­tär­tjänst­gö­ring­en inom Flot­tan. Han kom­mer att bli verk­stads­chef och fle­ra årtion­den sena­re under avveck­lings­pe­ri­o­den job­ba som konsult.

– Ran­stads­ver­ket var ett omta­lat stäl­le i Sve­ri­ge på den tiden, kan man säga. Det var en av de störs­ta bygg­ar­bets­plat­ser­na, och av över 30 sökan­de var det jag som fick job­bet! Jag var då 21 år gam­mal. Det var väl för att jag var utbil­dad på alla de här maski­ner­na, det var inte så van­ligt på den tiden. De hade en verk­stads­lo­kal som de hade byggt upp där ute, där det fanns svarv, fräs, kipp­hy­vel, borr­ma­skin och annat.

– Förs­ta vec­kan i novem­ber 1963 bod­de jag på järn­vägs­ho­tel­let i Sten­storp, det är nume­ra rivet. På fre­dags­kväl­len när jag åkte hem till mina för­äld­rar i Habo sköts pre­si­dent Ken­ne­dy, det är något jag minns väl­digt väl. Dess­förin­nan hade det varit Kubakri­sen med kärn­va­pen på väg till Kuba från Ryss­land, och hela sam­häl­let var lite i oro. Då tyck­te vi alli­hop att det vi gjor­de i Ran­stad var oer­hört vik­tigt. Det var något som skul­le för­sva­ra Sverige.

Del av verk­sta­den på Ran­stad­ver­ket, där Rolf Hol­mquist bör­ja­de arbe­ta som 21-åring.

För jord­bruks­sam­häl­let i Häggum, som inte haft någon indu­stri alls att tala om tidi­ga­re, var det en stor kon­trast med den moder­na och inter­na­tio­nel­la mil­jö som Ran­stad betyd­de. För att byg­ga en så avan­ce­rad anlägg­ning behöv­des exper­tis utifrån. 

– 1964 fanns det en anlägg­nings­by till väns­ter om sto­ra vägen, med sju hus och en mat­sal. Där bod­de många anställ­da som kom från hela värl­den: det var frans­män, det var eng­els­män, det fanns ame­ri­ka­ner, det var tys­kar. Det var en käns­la av Klon­dy­ke där ute, väl­digt spän­nan­de, berät­tar Rolf Holmquist.

Upp­le­vel­sen om att värl­den kom till Ran­stad delas ock­så av Ann-Marie Brandt, som bör­ja­de job­ba här i mit­ten av 1970-talet.

– Jag job­ba­de med rit­ning­ar på Ran­stad, och med oli­ka infor­ma­tions­ma­te­ri­al. Jag tänk­te först att her­re­gud, åka dit ut på lan­det när jag tidi­ga­re job­bat inne i stan i Sköv­de och kun­nat gå till mitt jobb på fem minu­ter och äta lunch på restau­rang­er. Men de hade en per­so­nal­buss som åkte runt och häm­ta­de alla anställ­da. De lade om sling­an så jag behöv­de bara gå ut genom dör­ren. Sen blev man avsläppt där ute, och jag sat­te mig bakom mitt skriv­bord och tit­ta­de ut på kos­sor som beta­de utan­för fönst­ret. Men när jag sedan vän­der mig om, då är det all värl­dens språk som talas, det var inter­na­tio­nellt med både anställ­da och många oli­ka besö­ka­re. För min del blev det en helt annan upp­le­vel­se än vad jag trod­de – jag kom ut i värl­den istäl­let för att kom­ma ut på bondvischan!

Över: Anne-Marie Brandt läm­na­de ett arbets­liv i stan (Sköv­de) för att möta värl­den ute i Häggum. Under: Per­so­nal­bus­sen som ploc­ka­de upp anställ­da utmed en slinga var­je morgon.

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: