Här har kalk­brän­ning pågått sedan mit­ten av 1800-talet. I kalk­bru­ket har vi det geo­lo­gis­ka lager som kal­las alun­skif­fer­lag­ret. Den här delen av ber­get bil­da­des för ca 520–400 mil­jo­ner år sedan, när den land­mas­sa som nu är Sve­ri­ge låg underhavsytan. 

Enor­ma mäng­der sand, lera, slam, döda väx­ter och djur sjönk då ned och sam­la­des på bot­ten. Under mil­jon­tals år pres­sa­des sedan mate­ri­a­let ihop och hård­na­de så små­ning­om­till sten. Bero­en­de på vad som från bör­jan sjönk till bot­ten kom oli­ka lager att få oli­ka prägel.

Alun­skif­fer­när en svart ler­skif­fer, bil­dad i ett syre­fat­tigt hav, där döda växt- och djur­res­ter sam­la­des på bot­ten. Orga­niskt mate­ri­a­let har inte bru­tits ned, utan lag­rats in i skif­fern och

har under inver­kan av högt tryck och vär­me ombil­dats till olja. Där­för går det att använ­da alun­skif­fern som bräns­le i kalk­brän­ning­en. Den mest använd­ba­ra kal­ken för brän­ning är orste­nen. Det är en form av kalk­sten som lig­ger som”linser” i alun­skif­fern. Här i brot­tet finns des­sa mest i den så kal­la­de ”sto­ra orstens­ban­ken”, ett upp till två meter tjockt sam­man­häng­an­de lager. Kon­tak­ty­tan mel­lan skif­fer och orsten syns tyd­ligt. Orsten finns i oli­ka for­mer, bland annat inne­hål­lan­de stäng­li­ga kal­cit­kri­stal­ler. Orste­nen har en rela­tivt hög halt av orga­nis­ka ämnen, som gör att det luk­tar petro­le­um eller foto­gen när man slår på den. Den har där­för även fått nam­net ”stink­sten”. För­ut­sätt­ning­ar­na för kalk­brän­ning har såle­des varit ide­a­liskapå den­na plats: både kalk och bräns­le har kun­nat bry­tas till­sam­mans i ett och sam­ma brott.

Runt i kalk­brot­tet går en stig där du kan läsa mer om geo­lo­gin och indu­stri­histo­ri­en. Du når kalk­bru­ket anting­en genom en pro­me­nad från Trol­mens sta­tion, eller från par­ke­ring nere vid Råbäcks hamn.

Hit­ta Hit