Mega­lit­gra­var utan­för husknuten

Gång­grif­ten har såklart all­tid varit en cen­tral plats för oss som bor här. När jag väx­te upp hade vi all­tid skör­de­fi­kat vid den gång­grif­ten som vi idag kal­lar Lutt­ra. Här pre­cis vid vägen har vi två gång­grif­ter, men det finns spår efter fle­ra i områ­det. En av gra­var­na är utgrävd, men vi vet inte helt vil­ken. Vid utgräv­ning­en hit­ta­de man i alla fall ske­lett­de­lar från ett hund­ra­tal per­so­ner, så det var fle­ra gene­ra­tio­ner som begrav­des här! Det vi ser idag är såklart bara rui­ner, det är egent­li­gen endast en liten del av gång­en in till kam­ma­ren kvar – när gra­var­na var i bruk så var de täck­ta med jord.

Gra­var­na är unge­fär 5500 år gam­la, och när de bygg­des mås­te det varit gans­ka sankt runt omkring, med våt­mar­ker och sjö­ar. Men här uppe på höj­den var det nog ett bra bostäl­le redan då. I mega­lit­gra­var­na fanns all­tid kam­ma­ren, där de döda begrav­des, åt öster. De mås­te kru­pit in genom den trånga gång­en med de döda, som de sedan begrav­de sit­tan­de med benen upp­drag­na mot bröst­kor­gen. Vid utgräv­ning­en här hit­ta­de man ock­så vild­svins­skinn inne i gra­ven. Gra­var­na är enor­ma bygg­nadsmo­nu­ment när man tän­ker på det, här på Lutt­ra gång­grift väger den övers­ta ste­nen hela 13 ton!

Vid ett till­fäl­le hit­ta­de min pap­pa en sten­ål­dersyxa ute i åkern, när han plöj­de. Jag vet inte exakt var eller när, men yxan låg all­tid inne hos oss i var­dags­rum­met, på ett bord bakom sof­fan. Den är tung – runt ett kilo. Det är en spet­snac­keyxa, unge­fär 6000 år gam­mal. Yxan är gjord av dia­bas, men tro­li­gen inte dia­ba­sen från våra pla­tå­berg, utan någon mju­ka­re typ, kanske från Skå­ne. Tänk att det bott män­ni­skor här i Lutt­ra så länge! 

Kyr­kan i Lutt­ra är från slu­tet av 1100-talet, och tro­li­gen fanns det en gårds­kyr­ka här även innan dess. Kyr­kan låg sedan mitt i vägen när dans­kar­na kom och här­ja­de 1536, så de brän­de ner hela kyr­kan innan de fort­sat­te in till Fal­kö­ping och brän­de Sankt Olofs kyr­ka. Där­för är alla äld­re inven­ta­ri­er bor­ta. Det enda som finns kvar är dop­fun­ten i kalk­sten, som är från medel­ti­den. 2015 var jag med i en stu­die­cir­kel om Lutt­ra kyr­kas histo­ria. När vi skul­le pre­sen­te­ra vad vi kom­mit fram till, så hade vi inte hit­tat någon infor­ma­tion om den fint väv­da kor­mat­tan. En för­sam­lings­bo föreslog då att den kun­de vara vävd här i Lutt­ra – vi hade ju haft en väv­stu­ga en gång tiden, i ett hus bred­vid folk­sko­lan! Efter myc­ket efter­forsk­ning­ar visa­de det sig att det var min fas­ter som vävt mat­tan, när hon job­bat ett kort tag i väv­stu­gan. Kyr­kan är fort­fa­ran­de vik­tig för byn, den gör att byg­den hålls levande. 

Jag är utbil­dad fri­tidspe­da­gog och job­ba­de i sko­lans värld i 23 år. Sedan blev jag utbränd, och i sam­band med det vil­le jag se mig om efter en ny yrkes­ba­na. Jag fick star­ta-eget bidrag från arbets­för­med­ling­en och bil­da­de Fal­bygdstu­rism – ett före­tag som erbju­der guid­ning­ar på Fal­byg­den. När man tit­tar på land­ska­pet blir man så nyfi­ken på hur det såg ut när de förs­ta bosät­tar­na var här – vi vet ju nu att män­ni­skor bott här i 6 000 år. Jag vill få få besö­ka­re bör­ja se bil­der och fun­de­ra, att väc­ka ett intres­se för vår histo­ria och land­ska­pet. Till exem­pel hur isen och vatt­net har for­mat land­ska­pet och vad det hade för bety­del­se för dem som bosatt sig. Att ge män­ni­skor ett sam­man­hang – det tror jag att jag kan bidra med som guide.