Strax syd­väst om Kin­ne-Kle­va by ser man på långt håll sto­ra röd­fär­ga­de högar.

De består av alun­skif­fer som upp­het­tats för att pro­du­ce­ra olja. Den höga kolvä­te­hal­ten i alun­skif­fern med­för­de att det redan 1873 bil­da­des ett bolag för utvin­ning av olja ur skif­fern. Ett annat sätt att utvin­na olja var att genom des­til­la­tion av skif­fern utvin­na gas. Gasen använ­des sedan för att brän­na kalk i schaktugnar.

I gru­vor­na bröts det alun­skif­fer under förs­ta hälf­ten av 1900-talet. Skif­fern använ­des för att pro­du­ce­ra olja till för­sva­ret under både förs­ta och and­ra världs­kri­get. Under någ­ra år i mit­ten på 1940-talet var gru­van som störst. Då arbe­ta­de runt 300 per­so­ner nere i gru­vans kilo­me­ter­långa gruv­gång­ar, som idag inte är till­gäng­li­ga för besökare.

Oljan som pro­du­ce­ra­des, 500 ton per år, ansågs vara lämp­lig för örlogs­far­tyg, och anlägg­ning­en för­val­ta­des av mari­nen. Anlägg­ning­en, som drevs under nam­net Flot­tans Skif­fer­ol­je­verk, bygg­des 1941 om och fick en kapa­ci­tet av 20 ton råol­ja och 2–2,5 ton ”lätt­ben­sin” samt 8 ton sva­vel per dygn. Pro­duk­tio­nen lades ner 1946.

Längs åskå­dar­läk­ta­ren vid Kin­ne­kul­le ring finns en lång, myc­ket spek­ta­ku­lär blott­ning av den utbrut­na ca. 500 mil­jo­ner år gam­la, i vil­ken sto­ra ”bol­lar” av s.k. stink­kalk (orsten) är van­li­ga. Des­sa ansam­ling­ar av kalk är spe­ci­ellt rika på kolväten.

Att ta sig in i gruv­gång­ar­na rekom­men­de­ras inte eftersom det med­för stor häl­so­risk. Orsa­ken är att skif­fern inne­hål­ler stör­re kon­cent­ra­tio­ner av uran vil­ken med­för radon i inandningsluften.

Blott­ning­en längs racer­ba­nan har begrän­sad till­gäng­lig­het då områ­det nu används som halk­ba­na för bilar.

Hit­ta Hit