Sten­kyr­kor­na på Kin­ne­kul­le är många. De står där som tys­ta vitt­nen om en tid då land­ska­pet for­ma­des av både and­lig och världs­lig makt.

Under 1100- och 1200-talen väx­te sten­kyr­kor­na upp ur jor­den i Väs­ter­göt­land, likt en and­ra mega­lit­våg efter forn­ti­dens stor­hets­tid. Det var en bygg­boom av säl­lan skå­dat slag. På kort tid res­tes hund­ra­tals kyr­kor, ofta med hjälp av kun­ni­ga bygg­mäs­ta­re från Tyskland och Eng­land. Med sig hade de kun­ska­pen att bear­be­ta det sten­ri­ka Kin­ne­kul­le som blev lite av ett cent­rum för sten­hug­ge­ri, där kalk­ste­nen och sand­ste­nen låg som en väl­sig­nel­se, redo att bry­tas och for­mas till heli­ga rum.

Medel­pla­na kyr­ka föd­des ur den­na tid av sten och tro. Kyr­kan bör­ja­de byg­gas omkring 1150. Den förs­ta ver­sio­nen av kyr­kan var enkel, upp­förd av råhug­gen kalk­sten, men i takt med att hant­ver­ket för­fi­na­des bör­ja­de man använ­da hug­gen sand­sten, nog­grant till­pas­sad i kvad­rar. Att byg­ga i sten var kost­samt och kräv­de resur­ser – både eko­no­mis­ka och mänsk­li­ga. Här kom de loka­la stor­manna­fa­mil­jer­na in i bil­den. De var rika på jord, makt och ambi­tio­ner. Att bekos­ta en kyr­ka var ett sätt att inve­ste­ra i både det jor­dis­ka och det him­mels­ka. För den som vil­le visa sin rike­dom och from­het fanns det ing­en bätt­re mar­kör än en kyr­ka med vack­ra por­ta­ler, skulp­tu­rer och kanske till och med ett torn.

Medel­pla­na kyr­kas nuva­ran­de utse­en­de är resul­ta­tet av en omfat­tan­de ombygg­nad på 1820-talet. Sten häm­ta­des från sten­brott i Väs­ter­pla­na, och tim­mer togs från Kin­ne­sko­gen. Det mest anmärk­nings­vär­da med Medel­pla­na kyr­ka är dess ori­en­te­ring: lång­hu­set är lagt i nord-syd­lig rikt­ning, en ovan­lig­het bland svens­ka kyrkor.

Den som sti­ger in i kyr­kan möts av en atmo­sfär präg­lad av histo­ri­ens lager. Här finns dop­fun­ten, hug­gen i sand­sten av för­man Val­ter Nils­son på Råbäcks meka­nis­ka sten­hug­ge­ri. Likaså bär de lil­je­s­te­nar av sand­sten, som finns att beskå­da i kyr­kan, spår av ett för­flu­tet där konst och tro sam­man­flä­ta­des. Deko­ren med livs­trä­det har gett lil­je­s­te­nar­na deras namn. Lil­je­s­te­nar­na var under hund­ra år en väst­götsk spe­ci­a­li­tet och de fles­ta hit­tar vi kring Kin­ne­kul­le, där de mås­te ha tillverkats.

Sten­kyr­kor­na på Kin­ne­kul­le är mer än bygg­na­der – de är min­nen av en tid då tro, makt och mate­ri­al för­e­na­des i sten och for­ma­de land­ska­pet för gene­ra­tio­ner framåt.

Hit­ta Hit