1 decem­ber 2022 | Berät­tat för: Anna Ber­gen­gren | Foto & film: Hen­rik Theodorsson

Lutt­ra kyrk­by från ovan

Jag är född och upp­vux­en här i Lutt­ra. Det är verk­li­gen min hem­by – jag har flyt­tat fem­tio meter under mitt liv. Jag bod­de i Sköv­des­går­den mitt emot kyr­kan när jag väx­te upp, och jag bor även nu i kyrk­byn. Min pap­pa och hans familj flyt­ta­de hit till Lutt­ra 1940 från Mularp. 

Det är idag tio fas­tig­he­ter i Lutt­ra, inklu­si­ve kyr­kan och byg­de­går­den. Kyrk­byn är väl­be­va­rad och husen lig­ger fort­fa­ran­de runt kyr­kan. I Lutt­ra fanns det en gång i tiden meje­ri, små­sko­la, folk­sko­la, väv­stu­ga, fat­tig­hus – ja allt du kan behö­va, allt som hör­de till byar förr. Vägar­na möt­tes här i byn. Idag kan jag vara led­sen över att jag inte frå­ga­de den äld­re gene­ra­tio­nen mer. Det är så myc­ket som gått för­lo­rat, men man kän­ner ändå fort­fa­ran­de det enga­ge­mang som lagts ner på byn av generationer.

Det känns som att Lutt­ra är så nära all­ting. Vi bor mitt mel­lan två pla­tå­berg, vi har gång­grif­ten, vi har den medel­ti­da kyr­kan. Vi cyk­la­de ofta till Hokäl­lan vid Ålle­bergs änne som en kvälls­tur när jag var liten, och ibland hela vägen runt ber­get. På våren när blå­sip­por­na kom bru­ka­de mam­ma och jag cyk­la till Sale­by äng­ar. Pla­tå­ber­gen var all­tid spän­nan­de med alla säg­ner om Ålle­bergs ryt­ta­re och man hör­de om häs­tar som steg­ra­de sig och väg­ra­de gå för­bi vis­sa plat­ser. Ålle­berg var ock­så vik­tigt då det för­sörj­de hela byn med friskt käll­vat­ten. Pap­pa som var slag­ru­te­man följ­de källå­dern hela vägen upp till ber­get. Ald­rig att den sina­de trots att den som mest under min livs­tid för­sörjt tio hus­håll och tre lant­bruk med kor. Fast när jag väx­te upp låg vårt hus högst belä­get i byn, och det hän­de ibland när alla kor skul­le ha vat­ten sam­ti­digt att det blev dåligt tryck i duschen hos oss.

Någon gång hit­ta­de min pap­pa en sten­ål­dersyxa ute i åkern, när han plöj­de. Jag vet inte exakt var eller när, men yxan låg all­tid inne hos oss i var­dags­rum­met, på ett bord bakom sof­fan. Den är tung – runt ett kilo. Det är en spet­snac­kig yxa, unge­fär 6000 år gam­mal. Yxan är gjord av dia­bas, men tro­li­gen inte dia­ba­sen från våra pla­tå­berg, utan någon mju­ka­re typ, kanske från Skå­ne. Tänk att det bott män­ni­skor här i Lutt­ra så länge!

“Gång­grif­ten har såklart all­tid varit en cen­tral plats för oss som bor här. När jag väx­te upp hade vi all­tid skör­de­fi­kat vid gånggriften.”

Gång­grif­ten har all­tid varit en cen­tral plats för oss som bor här. När jag väx­te upp hade vi all­tid skör­de­fi­kat vid den gång­grif­ten som vi idag kal­lar Luttra­ste­nen. Här pre­cis vid vägen har vi två gång­grif­ter, men det finns spår efter fle­ra i områ­det. En av gra­var­na är utgrävd, men vi vet inte helt säkert vil­ken av dem. Vid utgräv­ning­en hit­ta­de man i alla fall ske­lett­de­lar från ett hund­ra­tal per­so­ner, så det var fle­ra gene­ra­tio­ner som begrav­des här! Det vi ser idag är såklart bara rui­ner, det är egent­li­gen endast en liten del av gång­en in till kam­ma­ren kvar. När gra­var­na var i bruk så var de täck­ta med jord.

Gra­var­na är unge­fär 5500 år gam­la, och när de bygg­des mås­te det varit gans­ka sankt runt omkring, med våt­mar­ker och sjö­ar. Men uppe på höj­den var det nog ett bra bostäl­le redan då. I mega­lit­gra­var­na fanns all­tid en grav­kam­ma­re där de döda begrav­des, och en ingång som all­tid var vänd åt öster. De mås­te kru­pit in genom den trånga gång­en med de döda, som de sedan begrav­de sit­tan­de med benen upp­drag­na mot bröst­kor­gen. Vid utgräv­ning­en här hit­ta­de man ock­så klö­var efter vild­svin inne i gra­ven, och tror där­för att de döda var insvep­ta i vild­svins­skinn. Gra­var­na är enor­ma bygg­nadsmo­nu­ment när man tän­ker på det, äld­re än Egyp­tens pyra­mi­der. Här på Lutt­ra gång­grift väger den övers­ta ste­nen hela 13 ton!

“Kyr­kan låg sedan mitt i vägen när dans­kar­na kom och här­ja­de 1566, så de brän­de ner hela kyrkan…

Kyr­kan i Lutt­ra är från slu­tet av 1100-talet, och tro­li­gen fanns det en gårds­kyr­ka här även innan dess. Kyr­kan låg mitt i vägen när dans­kar­na kom och här­ja­de under nor­dis­ka sju­år­s­kri­get 1566, så de brän­de ner hela kyr­kan. Sedan fort­sat­te de in till Fal­kö­ping och brän­de även St Olofs kyr­ka. På grund av bran­den är alla äld­re inven­ta­ri­er bor­ta. Den enda ursprung­li­ga som finns kvar är dop­fun­ten i kalk­sten, som är från medel­ti­den. Pap­pa var kyrk­värd i 30 år. När han avgick så tog jag över. 2015 var jag med i en stu­die­cir­kel om Lutt­ra kyr­kas histo­ria. När vi skul­le pre­sen­te­ra vad vi kom­mit fram till, så hade vi inte hit­tat någon infor­ma­tion om den fint väv­da kor­mat­tan. En för­sam­lings­bo föreslog då att den kun­de vara vävd här i Lutt­ra – vi hade ju haft en väv­stu­ga här en gång tiden! Efter myc­ket efter­forsk­ning­ar visa­de det sig att det var min fas­ter som vävt mat­tan, när hon job­bat ett kort tag i väv­stu­gan. Det visa­de sig att hon även vävt mat­tan som lig­ger i altar­ring­en. Kyr­kan är fort­fa­ran­de vik­tig för byn, och gör att byg­den hålls levande.

“Jag fick star­ta-eget bidrag från arbets­för­med­ling­en och bil­da­de Falbygdsturism…

Jag är utbil­dad fri­tidspe­da­gog och job­ba­de i sko­lans värld i 23 år. Sedan vil­le jag se mig om efter en ny yrkes­ba­na. Jag fick star­ta-eget bidrag från arbets­för­med­ling­en och bil­da­de Fal­bygdstu­rism – ett före­tag som erbju­der guid­ning­ar på Fal­byg­den. När man tit­tar på land­ska­pet blir man så nyfi­ken på hur det såg ut när de förs­ta bosät­tar­na var här – vi vet ju nu att män­ni­skor bott här i 6000 år. Att få besö­ka­re att bör­ja se bil­der och fun­de­ra, att väc­ka ett intres­se för vår histo­ria och land­ska­pet, det är inspi­re­ran­de. Till exem­pel hur isen och vatt­net har for­mat land­ska­pet och vad det hade för bety­del­se för dem som bosatt sig. Att ge män­ni­skor ett sam­man­hang – det tror jag att jag kan bidra med som guide.

Anki Run­dqvist har bott i den lil­la kyrk­byn Lutt­ra utan­för Fal­kö­ping i hela sitt liv. Idag gui­dar hon både lång­vä­ga och när­bo­en­de besö­ka­re i Fal­byg­dens land­skap och stä­der. Hon var­var histo­ria och histo­ri­er om medel­ti­da kyr­kor, sten­ål­ders­gra­var, pla­tå­berg och natur­re­ser­vat. Allt ser­ve­rat på äkta Väst­göts­ka. Läs mer om Anki och hen­nes verk­sam­het här >

Den­na arti­kel är ska­pad med medel från: