Fossil i platåbergen

Orto­ce­ra­ti­ter är fos­sil från en slags för­hi­sto­risk bläck­fisk som som lev­de för mer än 400 mil­jo­ner år sedan. De hade långa, sma­la och konis­ka skal som kun­de ha en dia­me­ter från en till tio cen­ti­me­ter. Vis­sa arter kun­de bli upp­åt tio meter långa. De fos­sil vi hit­tar i geo­par­kens områ­de är från någ­ra cen­ti­me­ter långa upp till cir­ka 30–40 cen­ti­me­ter. 

De lev­de i mas­sor i ett grunt tro­piskt hav. När de dog föll de till bot­ten av havet. Bläck­fis­kar­mar­na rutt­na­de bort, men den hår­da hat­ten stel­na­de och blev till fos­sil. Det är det vi ser i kalk­ste­nen idag.  

Tri­lo­bi­ter av släk­te­na Ole­nus, Pel­tura och Cte­nopy­ge är van­ligt före­kom­man­de fos­sil i pla­tå­ber­gen. De var led­djur som ömsa­de skal ett tio­tal gång­er under sin livs­tid. Huvud­ska­let kas­ta­des av först, där­ef­ter kröp dju­ret ur ska­let, unge­fär som dagens kräf­tor gör. Det är oftast des­sa skal man hit­tar. Hela tri­lo­bit­skal är säll­syn­ta här. Det kan bero på att ska­len har skval­pat omkring på stran­den och bru­tits sön­der. Hela skal tyder på lug­na avlag­rings­för­hål­lan­den. Tri­lo­bi­ter är en klass under led­dju­ren och är såle­des nära släkt med dagens kräft­djur och insek­ter. 

Agnostus pisi­for­mis är en sorts tri­lo­bit som var cir­ka 10 mil­li­me­ter lång. De var blin­da och hade lika sto­ra huvud- och stjärt­sköl­dar med två mel­lan­k­ropps­seg­ment. De lev­de på djupt vat­ten och idag finns de rik­ligt i alun­skif­fern i pla­tå­ber­gen, ofta så väl­be­va­ra­de att hårstrån och and­ra detal­jer syns myc­ket tydligt.

Många av dju­ren är ock­så små så det kan behö­vas lupp för att se dem. Det som kan se ut som en lätt skrov­lig yta på en sten, kan vid betrak­tan­de genom lupp visa sig vara ett myl­ler av näst in till mik­ro­sko­pis­ka djur.

Den gyl­le­ne spi­ken på Hun­ne­berg sit­ter insla­gen i berg­väg­gen, strax ovan­för en rase­rad gruv­öpp­ning i alun­skif­fern. Den visar att just här bör­jar en ny geo­lo­gisk tids­ål­der som fått nam­net Flo­i­an, från den lil­la byn Flo öster om Hun­ne­berg, och har en ålder på 478 mil­jo­ner år!

Flo­i­an är utmär­kan­de för ett litet fos­sil som man hit­tar i ber­get här, ett litet marint, mask­lik­nan­de djur med fyra ”armar” som före­kom för förs­ta gång­en just då. Det är en grap­to­lit vid namn Tetragrap­tus approx­i­ma­tus. De var myc­ket under­li­ga djur som lev­de som plank­ton i vatt­net. Just den här typen av grap­to­lit hade fyra armar, där­av nam­net ”Tetragrap­tus”.

Brachi­o­pe­der, även kal­la­de arm­fo­ting­ar, är djur som inte är så van­li­ga i den nuti­da havsmil­jön, men var desto van­li­ga­re under pale­o­zo­i­kum. Det finns idag 335 kän­da levan­de arter av arm­fo­ting­ar, men cir­ka 30.000 är kän­da som fossil.

De förs­ta arm­fo­ting­ar­na upp­kom i den geo­lo­gis­ka tids­ål­dern kam­bri­um och är där­för en av de älds­ta nu levan­de djur­grup­per­na på jor­den. De fles­ta arm­fo­ting­ar påmin­ner vid förs­ta anblic­ken om en muss­la eftersom de båda har två skal och lever i havet, men det finns fle­ra oli­ka skill­na­der. Arm­fo­ting­ar­nas två skal är oli­ka sto­ra och de är där­för inte sym­met­ris­ka på sam­ma sätt som muss­lor, där ska­len är lika sto­ra. En annan vik­tig skill­nad är att de fång­ar föda med hjälp av en lofo­for som fil­tre­rar vatt­net efter föda. Arm­fo­ting­ar har även en pedi­kel som används som ett fast­håll­nings­or­gan, vil­ken stic­ker ut genom ett hål i bukska­let och ser till att dju­ret kan hål­la sig fast på en berg­vägg eller grä­va ner sig i sanden.

I sand­ste­nen i taket i Lug­nås Qvarnsten­gru­va syns spår efter tidi­ga livs­for­mer. Dju­ren som lev­de på sand­bott­nen i ett grunt hav för 550 mil­jo­ner år sedan har läm­nat avtryck efter sig i form av fos­sil. Här finns spår efter tro­li­ga mane­ter, tri­lo­bi­ter och and­ra led­djur. En av dem är den stjärn­for­ma­de Spa­tangop­sis costa­ta. De tol­ka­des först som som avtryck från medusor/maneter, men har sena­re även tol­kats som till­hö­ran­de en utdöd grupp av näs­sel­djur, ”sand­ko­ral­ler”.

Arbe­tar­na i fjäl­let pra­ta­de om stjär­nor och pla­ne­ter i gru­vor­nas tak. Inte und­ra på när man ser en Spatangopsis!

Lorem ipsum dolor sit amet, con­sec­te­tur adi­piscing elit. Inte­ger eget nul­la id metus fau­ci­bus elei­fend eu com­mo­do arcu. Prae­sent at orna­re lorem. Mor­bi max­i­mus nunc erat, ac vene­na­tis lectus pha­ret­ra eu. Nunc risus urna, con­vallis vitae por­ta nec, max­i­mus sit amet ex. Duis max­i­mus pla­ce­rat est sed pha­ret­ra. Donec eu mas­sa tin­cidunt, ali­quet elit sed, molestie felis. Sed non lorem risus. Quis­que pre­ti­um ut risus in ullamcor­per. Eti­am sed tel­lus soda­les, fer­men­tum ex id, vehicu­la nisl.

Lorem ipsum dolor sit amet, con­sec­te­tur adi­piscing elit. Inte­ger eget nul­la id metus fau­ci­bus elei­fend eu com­mo­do arcu. Prae­sent at orna­re lorem. Mor­bi max­i­mus nunc erat, ac vene­na­tis lectus pha­ret­ra eu. Nunc risus urna, con­vallis vitae por­ta nec, max­i­mus sit amet ex. Duis max­i­mus pla­ce­rat est sed pha­ret­ra. Donec eu mas­sa tin­cidunt, ali­quet elit sed, molestie felis. Sed non lorem risus. Quis­que pre­ti­um ut risus in ullamcor­per. Eti­am sed tel­lus soda­les, fer­men­tum ex id, vehicu­la nisl.

Kond­ri­ter är sten­me­te­o­ri­ter – fos­si­la mete­o­ri­ter. I ett kalk­stens­brott på Kin­ne­kul­le hit­ta­des år 1987 res­ter av värl­dens älds­ta mete­o­ri­ter – ste­nar från rym­den som slog ner på bot­ten av det grun­da havet. De så kal­la­de Öster­pla­na­me­te­o­ri­ter­na är ett fler­tal sten­me­te­o­rit­fynd som upp­täckts vid oli­ka till­fäl­len vid Thors­bergs sten­brott, vid Öster­pla­na på Kin­ne­kul­le. Mete­o­ri­ter­na hör till de få upp­täck­ter som gjort av mete­o­rit­ned­slag i Sve­ri­ge. Mete­o­ri­ter­na stor­lek vari­e­rar mel­lan en och tju­go mil­li­me­ter och är cir­ka 470 mil­jo­ner år gam­la. Det­ta gör dem till någ­ra av värl­dens älds­ta upp­täck­ta meteoritfynd.