Ett vävt hopp med inspi­ra­tion från platåbergslandskapet 

– nu över­läm­nad till unikt konstprojekt

 

I vår har Pla­tå­ber­gens Geo­park del­ta­git i ett unikt glo­balt konst­pro­jekt – Wea­ving Hope – som för sam­man berät­tel­ser och hant­verk från Unesco:s geo­par­ker värl­den över. Nu är bidra­get klart: en

färg­stark väv i bun­den rosen­gång på tre skaft, ska­pad av hand­vä­vers­kan Lot­ta Lund­kvist i hen­nes atel­jé Vävglad i Fågel­ås utan­för Hjo.
Väven, som mäter 50 x 75 cm, ska bli en del av ett stort gemen­samt tex­tilt konst­verk som Kut­ral­ku­ra UNE­SCO Glo­bal Geo­park i Chi­le har ini­ti­e­rat. Kut­ral­ku­ra Geo­park står värd för den inter­na­tio­nel­la geo­parks­kon­fe­ren­sen i sep­tem­ber 2025, och här kom­mer vävar­na att visas upp. Där­ef­ter är tan­ken att konst­ver­ket ska få en per­ma­nent plats på UNESCO:s huvud­kon­tor i Paris. Wea­ving Hope hand­lar om att syn­lig­gö­ra den kul­tu­rel­la mång­fald och det imma­te­ri­el­la kul­tur­arv som finns inom UNESCO:s geo­par­ker – och att visa hur tra­di­tio­ner och loka­la uttryck kan bidra till en håll­bar utveckling.

 

Ett nys­tan­de i historia

När vi fick för­frå­gan från Chi­le om att bidra med ett vävt verk som speg­lar regi­o­nens kul­tur­arv, fick vi tips om att vän­da sig till Kristina

Brandt, hem­slöjds­kon­su­lent på Väst­ra Göta­lands­re­gi­o­nen, som gui­da­de oss kring områ­dets imma­te­ri­el­la kul­tur­arv inom väve­ri. Valet föll på ett tex­tilt uttryck med dju­pa röt­ter i områ­det: de så kal­la­de gub­ba­täc­ke­na. Des­sa täc­ken, ofta väv­da i tek­ni­ken bun­den rosen­gång på tre skaft, finns i ovan­ligt rik sam­ling på Väs­ter­göt­lands muse­um i Skara

– sär­skilt många beva­ra­de från Rac­ke­by soc­ken på Kål­land. Tek­ni­ken ger ett täc­ke som är både tungt, varmt och följ­samt – med en färg- och möns­ter­ri­ke­dom som vitt­nar om vävers­kor­nas skick­lig­het och kre­a­ti­vi­tet. Trots att täc­ke­na vävts på bara tre skaft finns ett när­mast oänd­lig­tan­tal möns­ter. Färg­by­ten, asym­metri­er och små ovän­ta­de detal­jer gör var­je täc­ke till ett unikt konst­verk. Genom Kristi­nas nät­verk kon­tak­ta­des Lot­ta Lund­kvist, som själv upp­täck­te gub­ba­täc­ke­na under en utbild­ning i väva­na­lys, och har för­dju­pat sig i tek­ni­ken under fle­ra år. – När jag såg muse­ets sam­ling förs­ta gång­en drog jag ut låda efter låda och blev helt för­äls­kad, berät­tar hon. Lot­ta antog upp­dra­get och fick helt konst­när­lig fri­het att utfor­ma en väv i bun­den rosen­gång på tre skaft för Wea­ving Hope och Pla­tå­ber­gens Geopark.

En väv av platåberg

Vävens fär­ger och möns­ter har Lot­ta häm­tat från de fem­ton pla­tå­berg som ingår i Pla­tå­ber­gens Geo­park. – På var­je berg har jag hit­tat en sär­skild detalj som fått sty­ra färg­sätt­ning­en: en utsikt, en växt­lig­het, ett ljus. 

Under arbe­tets gång fick vi, Sofia Hult­man från geo­par­ken och Kristi­na Brandt, hem­slöjds­kon­su­lent, möj­lig­het att besö­ka Lot­ta under väv­pro­ces­sen i hen­nes mysi­ga väva­tel­jé hem­ma i Hjo en här­lig vår­dag i april. Lot­ta berät­ta­de om väve­ri­et som skän­ker hen­ne myc­ket gläd­je, och vi kun­de alla instäm­ma i att något för hän­der­na skän­ker ett lugn i en gans­ka stres­sig värld. – Att väva är inte något man kan stres­sa fram för då blir det oftast fel, utan man mås­te ta sig tiden, säger Lot­ta. Att se något ta form och bli en fär­dig sak ger ock­så stolt­het och gläd­je. Att beva­ra det imma­te­ri­el­la kul­tur­ar­vet genom det­ta är såklart ock­så väl­digt roligt.

Vi kom­mer ock­så in på det här med barn och väv­ning. Förr fick oftast barn en liten egen väv för att prö­va intres­set på men som ock­så var väl­digt bra för att öva upp och trä­na moto­ri­ken. Idag finns det dess­utom myc­ket mind­re och smi­di­ga vävar även för vux­na och man kan fak­tiskt låna/hyra sig en väv.

Inför arbe­tet gjor­de Lot­ta en hel del rese­arch och hit­ta­de bil­der från de oli­ka pla­tå­ber­gen som hon sedan sat­te upp bred­vid väven som inspi­ra­tion. – Att vi har allt det­ta pre­cis runt hör­net var något som över­ras­ka­de mig – jag hade ing­en aning om att områ­det hade Une­sco-sta­tus. Och även om jag kän­de till många av plat­ser­na har jag bli­vit otro­ligt inspi­re­rad att upp­täc­ka ännu fler, säger Lot­ta. Kristi­na instäm­mer – hon bor själv i när­he­ten av Hal­le- och Hunneberg.
Jag hade hört lite om geo­par­ken, men det var gans­ka nytt för mig ock­så, säger Kristi­na. Men nu har jag pra­tat med alla mina kol­le­gor om det­ta, tack vare sam­ar­be­tet kring väven.

Vi inser alla att pro­jek­tet har ska­pat ring­ar på vatt­net. Både Lot­ta och Kristi­na har bli­vit lite av ambas­sa­dö­rer för geo­par­ken genom sitt arbe­te. Vi bestäm­mer att vi ska ses den 16 maj på just Väs­ter­göt­lands muse­um, för att över­läm­na väven till geo­par­ken – och sam­ti­digt tit­ta på de gub­ba­täc­ken som finns i sam­ling­ar­na samt den rekon­struk­tion som Lot­ta dess­utom har gjort av ett av dem.

Hem­ma hos Lot­ta i hen­nes atel­je när hon arbe­tar med väven för pro­jek­tet och vis­ning av det rekon­stru­e­ra­de “gub­ba­täc­ket” som finns hos Väs­ter­göt­lands museum.

Väs­ter­göt­lands muse­um den 16 maj

Våren går fort och plöts­ligt är dagen för över­läm­ning här. Vi möts upp vid muse­et där Sti­na Svan­tes­son och Lud­wig Lhon­neur tar emot oss, och har dagen till ära tagit fram ori­gi­na­len av gub­ba­täc­ke­na som vi får kika på.

Vi för­und­ras över det hand­ar­be­te som okän­da vävers­kor har ska­pat – och över den färg- och möns­ter­ri­ke­dom som präg­lar täc­ke­na. Vi får ock­så sve­pa in oss i det gub­ba­täc­ke som Lot­ta har rekon­stru­e­rat och kan bara instäm­ma i hur varmt och följ­samt det känns, tack vare vävtekniken.

När vi nu läg­ger fram Lot­tas pla­tå­bergsväv till­sam­mans med de inspi­ra­tions­bil­der hon använt, kom­mer nyfik­na besö­ka­re fram. Vi bör­jar pra­ta om väv­sto­lar­na som en gång fanns i näs­tan var­je hem – om hur oli­ka rela­tio­ner folk har till väv­ning, vad som hän­de med väv­sto­lar­na sen, men ock­så om de väv­stu­gor som fort­fa­ran­de finns kvar. De är vik­ti­ga för beva­ran­det av det imma­te­ri­el­la kun­nan­det inom väv­ning och oli­ka tekniker.

 

Vi blir alla lite tys­ta när vi tän­ker på att väven nu ska skic­kas iväg på sitt eget lil­la även­tyr. Under ska­pan­de­pro­ces­sen har den fört män­ni­skor sam­man, och vi som varit inblan­da­de har knu­tit ett sär­skilt band till den. Den har ska­pat ring­ar på vatt­net och en lust att upp­täc­ka mer.

Den är ett konst­verk som sym­bo­li­se­rar den otro­li­ga mång­fald som pla­tå­bergs­land­ska­pet rym­mer – och det ska bli spän­nan­de att få föl­ja väven på dess fort­sat­ta resa ut i världen.

Vill du läsa mer om projektet?
🔗 ggn20anniversary.com/weaving-hope
📸 Följ arbe­tet i Atel­jé Vävglad: Hand­vä­ve­ri Vävglad på Västsverige.com
🧵 Utfors­ka gub­ba­täc­ke­na: Digi­talt muse­um – Väs­ter­göt­lands museum

Är du nyfi­ken på väve­ri och kanske vill lära dig?  Kika då in på hemslojdsguiden.se

Vill du veta mer om hem­slöjds­kon­su­len­ter­na kan du läsa mer här.

 

Foto: Sofia Hult­man och Hele­na Lång­ström Schön