Nord­öst i det Ege­is­ka havet, nära Tur­ki­ets kust, lig­ger den gre­kis­ka ön Les­bos. När jag till­bring­ar någ­ra vec­kor här i bör­jan av janu­a­ri är det skör­de­tid i olivlun­dar­na som täc­ker söd­ra delen av ön, och träd­går­dar­na är ful­la av apel­sin- och citron­träd. För inte så många år sedan var ön ett popu­lärt res­mål för oss nord­bor, idag är den hårt drab­bad av eko­no­misk kris och flyktingströmmar.

År 2000 bil­da­des det Euro­pe­is­ka geo­parks­nät­ver­ket av fyra förs­ta geo­par­ker. En av dem var Les­bos geo­park. Ett vul­kan­ut­brott för 20 mil­jo­ner år sedan resul­te­ra­de i det Les­bos geo­park är mest känt för – den förste­na­de sko­gen. På den tiden var ön täckt av tro­pisk skog, rik på djur och väx­ter. Tjoc­ka lager med vul­ka­niskt mate­ri­al begrav­de sko­gen, som genom de kom­man­de årmil­jo­ner­na blev till sten. I det natur­hi­sto­ris­ka muse­et i Sigri, en by i nor­ra delen av Les­bos, kan man se någ­ra av de fan­tas­tiskt väl­be­va­ra­de fos­sil som man hit­tat på ön. Det är allt från träd­stam­mar, väx­ter och löv, till djur som lev­de i den tro­pis­ka skogen.

Bild från det störs­ta flyk­ting­läg­ret på Lesvos, Moria.

Anled­ning­en till att jag var på Les­bos var inte bara ett besök i geo­par­ken, utan arbe­te som volon­tär i flyk­ting­lä­ger. Les­bos är en av de gre­kis­ka öar som fått ta emot flest flyk­ting­ar de senas­te åren. I dags­lä­get bor det runt 8000 flyk­ting­ar här, och nya anlän­der näs­tan var­je natt med båtar från Tur­ki­et. Det störs­ta flyk­ting­läg­ret, Moria, har beskri­vits som ett kon­cent­ra­tions­lä­ger med 5000 män­ni­skor i ett läger som bygg­des för 2000. Synen av barac­ker mel­lan höga tagg­tråds­stäng­sel, under­när­da barn och stan­ken av avfö­ring för onek­li­gen tan­kar­na ditåt.

Med det tuf­fa läget på Les­bos för både boen­de och flyk­ting­ar för­sö­ker geo­par­ken bidra där man kan, berät­tar Nikos Zou­ros, som är chef för Les­bos geo­park. Jag möter honom en efter­mid­dag inne i störs­ta sta­den Mytili­ni där geo­par­ken har kon­tor och en geo­lo­gi­ut­ställ­ning. Det vik­ti­gas­te man kan göra, menar Nikos, är att ge män­ni­skor någon form av menings­full var­dag utan­för de för­fär­li­ga för­hål­lan­de­na inne i läg­ren. Där­för har man bl.a. ord­nat buss­re­sor från flyk­ting­läg­ren upp till det natur­hi­sto­ris­ka muse­et i Sigri. För­u­tom att få en paus från en var­dag av vid­ri­ga för­hål­lan­den, får män­ni­skor­na ock­så för förs­ta gång­en en för­stå­el­se över det land­skap och den plats där de, efter tim­mar ute till havs, kom­mit i land. En ökad för­stå­el­se och käns­la för sitt nya hem­land tror jag att geo­par­ker värl­den över kan bidra med i integrationsarbetet.